tisdag 4 april 2017

Att arbeta...

Jag går en sväng på stigarna. Vi drog igång cykelsäsongen på allvar i förrgår. Polarn har svullet knä och kan knappt gå och min rygg värker som fan. Det är därför jag går på 2000 år gamla stigar. Eller är det för att jag börjar bli ett fysiskt vrak?

Jag går igenom en del av mina Mentorelevers arbeten. Fan, alltså, jag verkligen imponerad av folk som har ett vanligt jobb och sedan lyckas orka ha en hobby också. Jag fattar inte hur dom orkar. Hur man kastar sig från ett jobb direkt in i något annat

Jag vet bara att jag aldrig haft ett jobb, aldrig längtat efter ett jobb, helt enkelt varit livrädd för att få ett jobb. Troligtvis är det den här livrädda känslan för att ha ett jobb, som gjort att jag överlevt 47 år som frilans.

Så är det. Och sedan då man höjer nivån på hobbyn, börjar se efter resultat, då kraven och oron kommer in, hur man då lyckas göra något bra, ja, det övergår min fantasi. Jag bara bugar och imponeras.

Det är en tröttsam dag idag. Grått, vindigt, lite bleu, blått. På fiket kom det ett par fransmän. De var verkligen söta, tyckte så mycket om dom och de tittade i menyn, kallade på Johanna och pekade på avdelningen Deserts, frågade vad det var. Deserts?

Fina dom var, och ville så gärna ha Deserts. De log mot mig och jag höll på att lägga mig i men Johanna gav mig den där blicken så jag fortsatte på min egen Cappo medan brandmännen bredvid mig satt och diskuterade sin nya brandbil som kommit på morgonen. Ett vrak från -70-talet och nu gick snacket om den gick att använda utan risk för eget liv.

Snart ska det beslutas om nya pengar till Grekland. Att stålarna är slut i landet är ju helt klart, men jag har ju bidragit med 30000 kalla och kanske brandmännen kan skita i och använda det röda vraket dom köpt från Österike.