torsdag 20 april 2017

Avsked och längtan

Den klassiska båten Scopelitis går i hamn. Om några timmar senare är den på väg igen. Tiden mellan talar jag med min gamle vän C på en bar, en timme eller två om livet. När han reser iväg mot sin ö känner jag en slags lycka. Att vi bor på varsin ö och glider emellan på en fantastisk båt.

Jag har haft många avsked eftersom jag rest så ohyggligt mycket i 50 år. Jag kan minnas avsked på gamla Barcelona station. Jag kan minnas tufftufftåget mellan Sundsvall och Stockholm, de märkligt sorgliga avskeden på hamnen i Naxos när alla reser hem och jag blev kvar.

Det kanske var meningen att det skulle vara så. Det enda avsked som inte är sorgligt, trots att det känns, är avskeden till min fru. Det är som att titta på ett cirkushjul. Snart kommer den siffran som är högst uppe att vara nere och allt är som det var, igen. Det är en återvändandets sorg och längtan.

Portugisen lämnar ön. Han har fyllt mina dagar med roliga snack och fått mig att känna mig behövlig. Det finns alltid ögonblick att minnas och ögonblick att återvända till.

Scopelitis glider iväg i den ganska hårda vinden. Kvar på bordet finns en halvt urdrucken öl. Jag tar den sista sippen, snor en kaka från bordet och kör upp i bergen och minns nätterna på tåget då man sagt adjö, känslan av frihet, sorg och en slags bultande lust. En kyss på perrongen räcker längre än en kyss i trapphuset. Svårare än så är det inte.