lördag 1 april 2017

Lördag morgon 2017

Utsikten från mitt kontor. Eller ska jag kalla det kontor? Jag sitter i alla fall här och jobbar. Jag känner mig befriad. Idag ska jag bara städa och sedan streama något cykellopp på datorn. Jag har haft min vecka av trassel. Nu går det åt det håll jag vill.

Det svåra med den här konsten att fotografera är att frigöra sig från det som påverkar en hela tiden, det vardaglig. Man måste alltså göra det vardagliga till det man arbetar med. Att man hela tiden ser det man gör som arbete. Om jag går det eller dit, så är det ett reportage som pågår, något jag arbetar med.

Det är den övergripande tanken: Mitt liv, mitt arbete. Samma sak.

Jag fick en förfrågan om jag ville snacka om mina bilder och göra böcker och då kom jag givetvis att tänka på vad som leder mig in i mina böcker. För det första är det en slags dagböcker. Vad jag än gör så handlar det om något yttre och om mig. I mina böcker finns alltid(nästan) en huvudfigur, som vi kan kalla kärleken. En kvinna, eller ett barn eller ett djur. Jag gör inga böcker som inte handlar om kärlek. Egentligen har jag bara gjort en bok som inte handlar om kärlek, utan mer om frustration, Stockholm blues, och den tycker ju många om,  men jag är mer inne på kärlekstemat. Tror det leder längre i  livet.

Det andra som är viktigt för mig, är texten. Den är lika viktig som bilderna, kanske viktigare. Ta Sune Jonssons Det blå huset. Vilka texter, sanslöst bra och också lite tilldiktade, lite gestaltade som vi säger. Han kunde skriva Sune Jonsson.

Jag vet inte hur många fotoböcker jag sett med skittexter. En text i en fotobok bör enligt mig vara som en högklassig novell, typ Tor Ivan Odulfs grymma text i Poste Restante.

Vem fan behöver en skittext som bara svamlar något teoretisk dravel? Inte jag i alla fall. För mig måste det beröra som en kort text av Hemingway. Jag har gjort en del böcker vid det här laget, 40 stycken och några har skrivit grymma, personliga texter. Tina Messings text i Småmänniskor är otroligt bra eller Wenke Rundbergs personliga text i Café del Mare vibrerar av sökande.  Två exempel på texter som berör. Det är ju så att om en text eller en bild ska beröra, så måste den skrivas på ett sätt som närmar sig människan.

Nog om det. Den bästa texten jag läst på en fotobok på länge är ju Sune Jonssons text på baksidan av nyutgåvan av Poste Restante. Den är rent genial.