Lamm o sardiner

Rain keeps falling. Det slocknar, blixtarna far fram som blanka ödlor över himmlen. Vi äter de lamm som blev över och Portugisen kör sina hemtama sardiner. Det är en natt i vild atmosfär men vi sitter i stormens centrum, där virvlarna bara naggar våra höfter. Vi är mitt i det hela. Vi är inte rädda, vi vet att en av de vanligaste orsakerna till att man tar bild är rädsla, otrygghet, längtan. Vi vet att det är spelets regler, att den enda otrygghet som är tärande är den ekonmiska, men nu äter vi på krog och då kan vi knappast vara på ruinens brant.

Det här med att vara i centrums öga är en av fotografins huvudsatser. Den andra är att knäppa då man är där. Den tredje är att inse att ju jävligare det är, desto bättre blir det. Jag drömmer ofta en dröm, kanske mer förr än nu, men det sker en katastrof någonstans, alla kastar sig på ett plan för att komma därifrån. Jag klivet av samma plan och går ensam mot det som kallas katastrofens centrum.

Är det en personlig missgen som leder till sänt? Eller ingår det i berättandets bibel. Att söka upp centrum. Vi äter upp, vi talar i dånet från blixtarna och ledljuset från en ensam lampa. Det bärs in vin och Ouzo och raki på krogens bekostnad. Här är det ingen som huttlar med varorna då det smäller. Jag skruvar upp asat till 6400 och drar några rutor. 

Vi tar i hand, säger God natt och jag krypkör upp i bergen, där vägen lyses upp som av Guds hand var trettionde sekund av en dunderbixt. Hemma lyser huset värmande och jag ringer min oroliga fru och berättar att jag kommit hem, den här gången också.