onsdag 20 maj 2015

Saints, Atocha, Barcelona, Madrid

Det fanns en tid då jag ofta var nere på Saints, den gamla tågstationen, nära botten av Ramblan. Ofta kom jag dit på mina resor. Oftast från Baskien men lika ofta från Madrid. Barcelona var hemma. Att gå från stationen till Plaza real och mitt krypin var en skön promenad. Det var ofta morgon eller natt då jag kom. Ibland kunde jag ha sällskap med någon, tex en amerikansk brud som fick mig att förstå amerikanarnas skräck för bakterier. Hon gjorde inget annat än tvättade sig, före, efter och kanske mitt i akten.

Jag träffade en annan amerikan, som var vacker, hade grått hår och bodde med mig ett tag i mitt krypin. Han var väldigt trevlig,men försvann en dag utan att säga adjö.
Det var ingen bra feeling. Efter det har jag alltid haft en viss ambivalens till amerikanare. Folk som tvättar sig hela tiden och inte säger adjö.

Det här var på den här tiden Abba skulle bli stora och jag hade kompisar som satt fängslade i den centrala fängelset i Barcelona. Natten Abba vann schlagerfestivalen, stod i sina högklackade, såg jag dom på tvn. Det var inget bra minne för egentligen stod jag bakom en toalettdörr, hörde deras sång medans fascistsnuten röjde hela baren med sina batonger.

Efter det har jag heller aldrig riktigt kommit överens med Abba. Tyckte dom svek mig den där natten då snuten röjde baren.

Jag hade andra idoler och fick nya i Barcelona. En av dom var den katalanske sångaren som stod på scenen inför kanske tio tusen personer, bevakade av hur mycket snutar som helst. Han slår en ton på sin gitarr och sedan sjunger publikens hans förbjudna sång och snuten håller på och gå i spinn. Eller i Baskien där barerna var förbjudna att spela baskisk musik, men dolde det hela genom att det stod Bob Dylan på låtarna som var baskiska på jukeboxen.

Den här lilla flickan träffade jag på en bar, mitt emot där jag brukade ringa hem till min arme mor som låg och dog långsamt i depression. Min far hade redan dött, men jag brukade ringa hem till mamma en gång i månaden och säga att livet var bra och att hon skulle piggna till. Inget var riktigt sant, mitt liv var inte så bra och jag visste ju att hon aldrig skulle piggna till,  men man håller färgen som man säger idag.

Jag gick till telefonstället, fick en nummerlapp, gav dom numret hem till morsan, sedan ringde det och morsan fick alltid frågan: Do you pay for this call och morsan svarade alltid ja.

Efter vi snackat brukade jag gå till Ramblans topp, tänka den här tanken jag alltid tänkt. Hur blir man lycklig? Hur lever jag mitt liv? Är det det här jag vill göra?

Jag kunde aldrig svara ja på något, men ej heller nej och så har  det fortsatt i livet. Det har aldrig varit ja, men ej heller nej, men någonstans har det funnits ett ja, men det har aldrig varit tydligt, men nejet har alltid varit osynligt. Och så kan det vara, de små marginalerna, de små antydningarna. Det är vad man kanske ska lyssna till?