Sacha Modolo
Contador satt på rullen i 26 mil. Beundransvärt. Jag minns när jag själv slog ut min axel i ett storslalomåk för något år sedan. Jag vågade ju knappt lyfta armen i två veckor och Contador cyklar 26 mil dagen efter. Igår var de hyggliga mot honom i klungan, visade respekt mot ledaren, men idag blir det något annat. Det blir körning och frågan är ju om han kommer att klara sig?
Betvivlas, men Contador som var omkull stenhårt som ung, med hjärnblödning som resultat och förra året den hemska kraschen nerför i 70 blås och benbrotten och andra tuffa upplevelser, dopingen och återkomsten, är ändå en kille man måste beundra. Vilken vilja och vilket mod i den smala, seniga kroppen.
Det finns många öden i cykelklungan. Igår berättades det om en kille som hade överlevt värsta cancern och nu cyklade på denna extrema toppnivå. Det är helt enkelt något speciellt med dessa cyklister. Det finns ingen hårdare och vackrare sport. Jag skulle kunna säga att fem mil på skidåkning eller Vasan är lika hårt, men de har inte krascherna, de fruktansvärda krascherna. Det är det som skiljer cykelåkningen från all annan sport.
Jag sitter med brasan öppen i rummet. Solen skiner in från tre fönster i vårt lilla torp. Det är vackert och kallt, ser polarna i CK Vinet sitta i Italien och mumsa i sig frukost och vet att det är runt 25 grader redan vid tio på morgonen. Nästa år tror jag att jag måste hänga med dom ner dit och göra ett reportage.
Vi har hittat ett hus som skulle kunna fungera som MickeBergCenter, med en stor lada för utställningar och kafé. Vi får se. Det känns lite marigt då det står nya dyra Mercedesbilar på gården då man anländer, men jag tror vi är de enda som har en klar idé om vad huset skulle användas till. Ett sommargalleri, ett workshopcenter och ett café a la Toscana på den sörmländska landsbygden.
Fotografi, fotografi. Jag läste ut en deckare av Kjell Eriksson, om en snut som hette Santos. Totalt värdelös. Finns det ingen gräns för hur dåligt det får vara då det gäller deckare? Nej, det vet vi ju, att det finns det inte.
Mankell? Jag tänker på honom ibland. Hur har han det? Jag håller tummarna för att han får ordning på sin sjukdom. Det är en bra människa som gjort så ofantligt mycket, både i sina böcker och i tysthet. En riktigt hjälte, i klass med Foppa Forsberg, Salming och några till som står för något solidariskt och gör en massa helt i tysthet.
Idag är det en ny etapp i Girot. Jag fattar inte hur de orkar, tre veckor, långa dagar, som igår, mer än sju timmar i sadeln. Klart jag är påverkad av sorgen av att vara sextiosex snart. Det är en hemsk känsla att veta att man kan kanske blir lite starkare, men egentligen handlar det om att hålla saker och ting på samma status som man har och sedan försöka acceptera att det faller. Att det fysiska faller. Det finns en stor sorg i det.
Fotografiskt tror jag aldrig jag faller ner speciellt mycket. Där handlar det mer om att man ledsnar på att göra samma bilder om o om igen. Man förändras inte som fotograf, utan man kör alltid i samma spår, för det var det spår man valde och vill ha. Ibland testar man att gå utanför spåret, men det känns alltid fel. För mig handlar det bara om att vara kärleksfull, solidarisk, äkta och berättande. För mig handlar det om att lyfta en känsla, en känsla jag har, som jag fått av något eller någon, som lyft mig. Jag kommer aldrig att göra något som inte lyfter mig, eller som jag tror ska lyfta mig och samtidigt lyfta andra.
Sedan tror jag på att vara fjantig, ha illusioner. Det är mycket viktigare att drömma än att vara realist. Man måste våga prova, göra, komma i mål.
Så enkelt var det med det.
