Efter workshop

När en workshop tar slut så funderar jag över vad som egentligen sker, eller har skett? Man får nya vänner. Varje gång får man ett gäng nya vänner. Det andra är att man blir lika överraskad varje gång över hur folk kan prestera, lyfta sig. På den här workshopen hade en blåsor under fötterna, en annan hälsporre, den tredje borde ha legat på akuten, men alla kör på.

Det är vackert. Lika vackert är att se hur folk tömmer sina resurser, satsar, försöker och kanske ser den process som är nödvändig och där avslutandet är det viktigaste.

Jag är också trött. Alla blir trötta på en workshop. Det är en kollektiv ansträngning.

Det blåser ute och jag ska plåta hästar. På måndag ska sommaren återkomma, eller komma, om den nu har startat. Min årsworkshop har en plats kvar, kanske. Det är liksom några som tänker. Det lönar sig aldrig att tänka för länge. En del av livet handlar också om att ta en chans.

Bilden: Mullvaden 1978.