Om fotografi

http://josefchladek.com/book/christer_stromholm_-_post_scriptum_christer_stromholm
http://josefchladek.com/book/sune_jonsson_-_life_and_work

Kolla på de här länkarna ovan. Strömholm och Sune Jonsson.

Varför är de helt enkelt de mest intressanta fotograferna i Sverige någonsin?
Det första jag slås av är LUGNET i bilderna. Modern fotografi tenderar allt mer att anstränga sig, fylla bilden med någon slags vinkel, något som vi ska hugga till på. Nästan alla de här bilderna ovan är ju skitenkla. Rakt på liksom, utan ansträngning. Det som är ansträngningen är ju att komma till det läget som ger bilden. Inte att skruva till bilden.

Jag minns en gång hur jag såg en dokumentär om Brassai. Hur han stod i labbet och gjorde skitsmå printar, typ 13/18 eller kanske bara 9/12. Det såg nästan löjligt enkelt, ut, inget hokus pokus alls. Sedan utvecklades kopieringskonsten till värsta hokuspokus och det digitala ska vi inte snacka om. Suck, man kan ju få för sig att det är en månlandning det handlar om

Tillbaka till det enkla. Jag kan inte sluta titta på bilderna på länkarna ovan. Det är fan sjukt bra och det är fan sjukt enkelt.

En annan sak jag funderade på i natt är det här med att alla plåtar. Hur kul är det att hålla på då? Om du köper en hyfsad telefon så har du en skitbra kamera. Min Iphone 5 var ju helt grym som kamera. Vad är det då som skiljer en bra fotograf från alla Iphoneägare? Jo, att fotografen har ett syfte med bilderna, har en tanke bakom varför hen tar den och vad hen vill  göra med den. Idag tas det fruktansvärt mycket bra bilder, men få tar nästa steg, gör berättelsen. Det är det som är skillnaden mellan olika mobilfotografer.

Jag tänker på Berlin och Italien. På vad som är Europas hjärta, navet i Europa. Var man ska befinna sig?

När jag öppnar tidningen ser jag att M, Kd och Centern vill öppna upp för ett samarbete med SD. Det skulle skapas en ny högerflygel som skulle sätta sossarna på pottan. Jag vet inte hur deprimerad jag ska bli, men jag ställer mig bara frågan: Denna sk högerflygel, för vem, vad är målet, var finns solidariteten, var finns det kollektiva tänket, var finns framtiden i denna flygel?

Jag tänker inte försvara sossarna. Jävla betongparti, men hur kommer vi vidare i samhället, livet, politiken? Inte fan finns det någon framtid i en ny högerflygel. Vi måste ju komma till ett läge där vi frågar oss vad som är bäst för mest av oss, för det stora kollektivet.

Croneman skrev ju något om en ny tv-serie, stad och land, och han har helt rätt. Staden får allt och landsbygden dräneras på allt och när något dräneras på allt blir bara de som inte orkar eller vill göra något kvar på landsbygden. Den svenska landsbygden dör så innihelvete snabbt. Vi borde satsa stenhårt på att bygga upp den igen.

Och när jag skriver det så tänker jag på dualismen mellan Sune och Christer. Sune beskriver i hela sitt arbete hur landsbygden dör. Det är hans grundläggande tema och Christer beskriver hur vi lever i städerna, vi som inte riktigt passar in, hur vi lever i städerna.

Stad och land.

Christer hade ett ställe i Fox... nära Marsielle. Det var trettio år sedan jag körde förbi hans by. Jag måste köra dit igen. Jag får snacka med hans son, Joakim,  fråga om jag får sova över en natt i kåken. Jag vet inte varför men det känns som att göra en resa tillbaka i tiden, till en längtan efter något.
Sedan ska jag resa upp till min by, Wormträsk, några mil norr om Lycksele, se mitt barndomsställe. Det år jag tillbringade där innan jag flyttade till Skeppsholmen.

Stad och land och enkelhet.

Jag vet inte. De här två länkarna ovan innehåller allt en människa behöver veta för att kunna fotografera