Man blir deprimerad

Det värsta med vårt land är klimatet. Det är fan i mig helt outhärdligt. Om det är en bra sommar med mycket värme och sol så är det bra, för juli och augusti kan vara  ganska tufft vid Medelhavet.  Men, en bra sommar i Sverige är egentligen den enda tiden som fungerar. Är det en halvbra sommar kan man lika bra dra direkt ner till Medelhavet. Vår och höst i det här landet är helt hopplöst. Vintern ska vi inte snacka om, aldrig tillräckligt kallt och aldrig tillräckligt med snö och nu snackar jag om Stockholm.

Man blir deprimerad.

I går tänkte jag att jag går ut och tar en öl på kvällen. Gick ut och vände. Det sitter ju nästan bara fyllon och halvfyllon på krogen en måndag. Ja. man kan bli deprimerad. Om jag inte tål det svenska klimatet så kan jag ju säga att jag inte heller tål fyllon och halvfyllon.

Hur jävla svårt ska det vara att ha en bra krogkultur?

Läste Dn i morse. En lirare som fyllde 85 bast hade ett jäkligt bra uttryck: Varje morgon är den första på mitt nya liv.
Jag tar åt mig den devisen.

Jag läser Katarina Wennstams Skuggorna. Hon skriver med Hemingways språk. Laddat och starkt och boken är ganska otäck. Kvinnor som tar till våld. Nu såg jag att Sveland skrivit en bok om samma sak. Det är det nya: Kvinnor som slår tillbaka.

Bra eller dåligt? Det får någon annan avgöra.

Ebba Bratt Wittström, som jag gillat, verkar ha gått lite i spinn. Jag gillar inte tonläget i debatten och sedan är jag förbannat trött på snack om Kulturmannen och Kulturkvinnan osv. Trött på det här att dra alla över en kam. Det leder bara till bittra meningslösa strider och det gäller även tonläget. Det känns som vissa vill ha strid till varje pris. Jag är mer intresserad av ett resultat som fungerar.

Sl, Tunnelbanan..ska man börja gråta, ja, man blir deprimerad. Det började med omgörningen av korten, plötsligt skulle man vara civilingenjör får att åka tågen, sedan höjs priserna och alla pengar går till den här fullständigt vansinniga biltunneln. Nu åker ju bensinpriserna upp en krona snart också och på alla vis försöker man strypa bilismen men ÄNDÅ ska man bygga denna jävla tunnel.

Det är som Karolinska. Ett sjukhus som kostar i princip dubbelt så mycket och ger mindre vårdplatser och ingen ställs till svars

Ja, man kan bli deprimerad.

Och snuten på Medis? Kan han bara inte gå ut och säga att han gjorde bort sig fullständigt? Det är mänskligt men istället förhalar man det hela och snutkåren får ännu mer idiotstämpel över sig.

Ja, nog fan kan man bli deprimerad.

Det var sol alldeles nyss och vindstilla. Nu regnar det plötsligt och det börjar regna. Ja, ni fattar...

På Fotosidan har alla upptäckt att det finns telefoner att plåta med. Det är ju underbart, men nyheten är typ fem, tio år gammal vid det här laget, men gubbarna på Fotosidan är lite sega då det gäller det nya. För övrigt fattar jag inte vurmen för det gamla. Det är fint att det gamla finns, men nu är det nya tider, nya lösningar, nya tankar. Man måste röra på sig. Ivar Lo Johansson sa ju att man skulle skriva om det man kände till. Det betyder ju inte att man sitter på sitt äschle i sitt kvarter hela tiden. Han klassvandrade, han reste som attan, han gjorde en massa olika reportage och skrev en massa olika böcker om sitt liv och sitt livs olika förändringar. Han skrev verkligen om sig själv, om sin livsvandring.

Sune Jonsson drog fram och tillbaka, från Västerbotten, till Stockholm, NY, Prag, Afrika osv, (Jag har till o med en signerad bok, där han plåtat i en afrikansk by. En bok som han gett till Tina Messings mamma som var barnmorska i den byn)( Vackert, tycker jag), men fann till slut att han ville jobba i Västerbotten. Där rörde han sig överallt, över olika ämnen , från dokumentärfilmer om fiske, till böcker om havsbandet, om blommor, om nedlagda jordbruk, döende byar, mm och hans Västerbotten blev som en hel kontinent han undersökte.

Gatufoto? Vad är det? Jag döper om hela genrén till dokumentärfoto. Att vi dokumenterar livet. Jag är skittrött på alla gatubilder där en människa dyker upp och ser ut som hon just satt en nöt i halsen med skräcklagd uppsyn.

Ja, visst kan man bli deprimerad.

Det slutar regna, men blåsten består.
På Naxos, 23 grader, Malaga 25, Åre, regn och rusk. Åre måste vara det jävligaste place som finns när säsongen är över.

Jag sitter i morgonrocken, drömmer om hur jag går ner för de vita marmortrapporna till bagaren. Det är tidig morgon, barnen sover och jag köper ett varmt bröd för fem kronor. Jag sätter mig på en sten och ser ut över havet. En varm vind väcker min kropp, blir mild och kåt på samma gång. En äldre kvinna passerar. Kalimera, kalimera, går vidare upp mot det lilla torget och strax före krönet känner jag vinden från Mykonos. Den är svalare, kyler ner mig lite. Barnen sover fortfarande när jag kommer hem. Jag får arbeta i fred några timmar innan de vaknar.

Mannen i DN sa också något annat: Det är bra att veta vad man vill med sitt liv och varför.

När man tänker på det så blir man mindre deprimerad.