tisdag 12 maj 2015

En av mina bästa

Det regnade nästan den dagen i Naxos hamn. Polarns båt ser man ligga där ute, lite svagt,som en skugga i diset. Vi tar en öl. Jag kanske väntar på min kärlek, eller så ska polarn gå och fylla dunken till gummibåten med bensin.

Det är en sådan dag. En sådan här dag då jag tar en bild som jag upptäcker flera år senare då jag ska testa min skrivare. Det är en bild som är jag.

Jag visste inte då vad jag vet idag. Att man måste skydda sig mot nätet. Ebba Witt Brattström skrev en del om manliga genier. Det finns en del jag kan hålla med om, en del som är rena larvet. Att Stig Larsson gillar trettonåringar är ju larvigt, men att män ofta direkt tänker på sex då de ser en kvinna  är en realitet. Det går inte att göra något åt sådana tankar.

Tyvärr går det inte att diskutera på nätet längre. Allt fler drar öronen åt sig, jag bland annat. Det fungerar helt enkelt inte. Folk kan inte läsa och folk straffar människor stenhårt. Ta Romson nu senast. Visst, hon uttryckte sig klantigt, väldigt klantigt, men det viktigaste, att folk dör på Medelhavet, det liksom bara passerade. Det reagerade ingen på.

Det som blir resultatet av denna härdsmälta som kallas nätet, blir att de som är smarta och vettiga kan inte skriva för priset är för högt. Den som vrålar mest vinner.

Jag satt med min polare. Han skulle hämta bensin till dunken. Jag satt kvar, han gick runt hörnet. Jag tittade ut på det Medelhav som jag älskar över allt annat. Detta hav som redan då, denna dag då polarn hämtade bensin i dunken, började bli en grav för människor från andra sidan sundet. Medelhavet är inte längre ett hav, det är också en begravningsplats. En begravningsplats utan heder. Där människor dör för att de vill överleva.