Fan, tankar om livet

 Blekingegatan 1969. En regnig dag, vänstertrafik på gatan. Känner mig hemlös.

Vardagar med Lundell. Han kommer med nya Vardagar i vår. Han är nog lika desperat som jag.

Jag går ut och går. Jag gillar att ha kontroll. Jag har kommit på att det finns knappt något fik på Söder som jag står ut med. Två, tre stycken. Folk säger: Fika hemma. Dom har inte fattat någonting. Man går och fika för att hamna i det oväntade, se de oväntade människorna, höra och delta i de oväntade samtalen. Fikat, kaffet, bullen, är det absolut minst viktiga. Det viktiga är scenen, att man sitter och ser en  scen där allt kan hända.

Jag tänker på kvinnan jag skrev om igår, som sa att det bästa med NY är invandringen. Det gör stan levande. Sthlm, vilken invandring? Sthlm är kritvitt, Söder, är kritvitt, vitare än en lakan kört i den stinkande soppan klorin. Vet ni att katter gillar klorin, för det luktar som urin. Nu är ju också urin väldigt rent, tacka njurarna för det, men tillbaka till saken, Stockholm är kritvitt,  som stinkande klorin.

Det är invandringen som räddar landet. Alla flyktingarna som får liv i byarna i Sverige, i småhålorna. Vad vore ställen som Fagersta och andra ställen utan invandring? Hålor fyllda med arbetslösa rasister.

Hårda tag, jag säger då det, men låt oss hålla oss till sanningen. Vita getton leder ingenstans.

Jag går min runda, letar fik där man kan sitta på morgonen. Tänker på Patti Smith, älskar hennes beskrivning hur hon går ut till ett favofik, sitter ensam och skriver, tänker, ,,, vackert, som bibliotek,  ett kafé med med ett fönster ut mot gatan, scenen, den ultimata kulturupplevelsen.

Jag tänker på krogarna, matställena i Aten tex. Hur kan det komma sig att varenda ställe har så varierad publik? Varför har inte vi det så?  Jag säger igen: Kritvitt, kritvitt.

Jag tänker på fotografi. Nu i dessa dagar med Hasselbladspriset. Sally Mann borde vara given. Jag tycker Hasselblad har prickat rätt väldigt ofta, några missar givetvis, men oftast väldigt bra fotografer, väl värda sitt pris. Man måste komma ihåg att bra fotografer är väldigt smala, man sysslar med en liten fåra av livet. De gör inte allting, då blir man hantverkare, utan de satsar på en smal skåra i livet, på det som betyder något för dom. Det blir deras sätt att leva, de lever i den där smala skåran. Sally Mann har gjort det, svensken Petersen har gjort det, Strömholm gjorde det osv,,,,därför kan det se enkelt ut men egentligen handlade allt om att välja och välja bort, skära av och falla djupt ner i skåran. Jag önskar att allt fler svenska fotografer skulle göra samma sak. Idag finns Insta och Facebook och publiceringsmöjligheterna är fenomenala, men det betyder inte att mycket publicering i är bra publicering. Jag tror den viktigaste frågan är: Vad vill jag och hur får jag fram det? Jag tror vi har sett nog med böjda nackar och ryggar. 

Skåran, tänk på den. Skåran har många betydelser. Ett fall, en skärpa, en kamp, ett mörker....

En dag med sol.