Det svarta berget, eller då skidan slant.

 En gång i tiden levde jag på att fotografera skidåkning. Egentligen en ganska svår sak, eller rättare sagt, hur enkelt som helst, om du ägnar dig åt att plåta de som hoppar, jibbar osv,,,fantastiskt duktiga åkare, men för mycket konsumtion och prestation för min smak. Jag tänker ofta på det då Insta och Fejan dränks med skidåkare som åker carving, undrar vad mina Heroes Ola och Mathias skulle säga idag. Om de skulle godkänna det hela eller om de skulle känna en viss trötthet över den enorma exploateringen som nu skidåkningen och carvingen och freerideåkandet genomgår. Det är liksom ingen längre som snackar om att " Vara på Berget", som Tommy i Högåsen så vackert brukade beskriva det.

Jag kan ibland längta tillbaka men då måste det bli skidåkning som förr, uppåt hundra dagar om år. Att bara åka en vecka är ren miljöförstöring och inget annat.