Den andra tysta tiden....

Ibland kommer det över mig att jag förstår vem jag är? Det är i sådana här stunder på kvällen då jag sitter och kollar på mina bilder. Gör absolut ingenting.  Ingen fest, inget familjeliv, ingenting. Bara tomhet.

I dom stunderna förstår jag vem jag är. 

Tystnaden.

Sedan vill man ju ha en bit socialt liv, men anspråkslöst. Jag vet inte ens om jag längre är intresserad av att diskutera saker och ting, än mindre ha åsikter. Jag är egentligen bara intresserad av att berätta eller höra en berättelse. Annars kan det lika gärna vara tyst.

Jag är bra på att sitta och stirra. Ibland kommer det över en att man kanske inte lever om fem år, men jag har också förstått att brådska skymmer sikten. Att hur mycket man än gör, så kommer man inte i mål. Deadline kommer alltid att flyttas framåt.

Jag tycker om när det är ingenting. Folk vill spela spel, dricka the, snacka på kvällen. Jag ligger nog helst i ett hörn och gör ingenting. Jag har insett, att trots att jag läs fem dagstidningar, kollat på BBC, Independent, CNN, SVT, Etc, så har jag i alla fall inget av värde att rapportera. Jag tycker tystnaden och det som ryms i mina bilder, mina tankar, min själ, leder mig längre. 

Om man är normalbegåvad, kan tänka och lägga ihop och dra ifrån, så spelar det ingen roll vad man läser, vänster, höger, man lägger ihop och förstår ändå.

Men man måste läsa och lägga ihop.

Bilder av tystnad. Var på tre vernissager idag. Roligast i kubik var pressfotografernas på Kontrast. Energi, kul människor och vin och Dumle,,,,,just fyra Dumle gjorde mig glad.

Mina bilder drar mig bakåt och inåt. De är som bromsklossar. Jag stannar i en grå, lugn känsla. Jag hittar ingen riktning mer än grått, som ett golv att gå på.

Sedan kommer jag inte längre, eftersom jag inte har några förväntningar längre. Jag vet att brådska skymmer sikten, men jag vet också att en riktig känsla kan hjälpa livet.

Den sista meningen var inte bra. Jag kanske inte kan uttrycka känslan av vila och ingenting, men ungefär där.