Efter träningen möter jag John Deakin

Ägarinnan möter mig med ett leende på det lilla fiket. Hon ser lite trött ut, efter ett tag sätter hon sig och vilar med solen på sitt ansikte. Hennes kompis, som hon jobbade med, försvann bara. Jag och Polarn funderar på om hennes polare stack med kassan. Vi äter våra små semlor, stället har tre sorter, små, mellan och normalt stora. Ett litet fik som drivs personligt och ligger avsides och har alla sorters semlor. Enkelt, vardagligt, varmt.

Polarn sitter med sina kryckor. Han är på väg tillbaka efter en rejäl höftoperation. Snart springer han glatt på gatorna eller cyklar på sin rangliga herrcykel.

På vägen ner till Fiket funderade jag på KRIGET.  Hur omöjligt Putin har ordnat det för sig och ryssarna, det ryska folket. Han har målat in sig i ett hörn. Även om han gör Ukraina till grus och sätter in en pajas till regeringschef, så har han ändå förlorat allt. Och jag menar allt. När hela Europa fördömer honom och halva resten av världen därpå, så är det kört. Och det med all rätt.

Nu får vi sätta vårt hopp till Kina, att de gör något och att kanske det blir en nytändning hos de ryska folket. Det är enkelt och sorgligt att konstatera att Putin har gett sitt eget folk sin värsta och sämsta present på evigheter. För att inte snacka om vad han gett till Ukraina och resten av Europa. Han har förlorat på varenda plan. Jag ser honom sitta vid sitt långbord och käka frukost, med ultraångest eftersom alla vettiga människor hatar honom och nästan alla vill ge honom ett skott i pannan.

På vägen hem från Fiket ringer Gabrielsson, den eviga inspiratören, han står utanför en ICA-affär och har hittat en bok som jag måste se. Han står där i solen med sin hårfläta, denne fantastiske skribent och filmfotograf och när jag kommer tar han fram boken av John Deakin, en kille som söp ihjäl sig, levde typ i 60 år, men Jesus: Vilka bilder, PUH,....gatuscenerna, porträtten, gråskalorna, allt är helt fenomenalt och jag tänker i mitt stilla sinne: Vad är det som har blivit bättre inom fotografin? Ingenting, det är som med blodtryckstabletter. Idag ska alla fotografera med sin mobil. Idag ska alla ta blodtryckstabletter mot ett blodtryck som inte räknades som högt blodtryck förr. Det är något som bara pågår. 

John Deakin jobbade bland annat åt Vouge och hans bilder har allt. Jag tar fram min mobil och plåtar av en sida i boken, måste ha ett minne. Sedan går Gabrielsson åt sitt håll och jag åt mitt och ytterligare en dag i universum har passerat.