Vågorna pumpar in...

 Jag känner mig som den klassiske båtfotografen Beken då jag står i hamnen och ser vågorna rulla in. Färjorna avstängda, det regnar hårt då jag kör mot bergen, Monitsia. Det är märkligt hur mycket jag älskar det här. Den här friheten, den enorma kreativiteten som det här landskapet frigör, maten, vänligheten, människorna, havet, bergen, allt är som en befriare från tvångsbojor.

Jag tänker på Stockholm. Detta fängelse där alla ska se likadana ut. Där alla verkar vara nervösa för något,   jobbet, kroppen, tänderna, tankarna, allt och på det strypgreppet som boendet fixat. Detta att man måste låna millioner för att bo och där ingenting kommer gratis och då ska man veta att detta skrivs av en människa som för tjugo år sedan älskade Stockholm, älskade friheten, älskade de billiga lyorna, musiken, barerna, människorna.

Allt är borta. Den som påstår något annat är blind. Alla stora städer går samma väg. De dör, gentrifieras i en sådan takt så det som var mysigt, det som drog oss dit, försvinner, äts upp av galningar som renoverar sönder varenda jävla hus och varenda jävla sönderrenoverat hus skapar en ny klass av nervösa människor som måste ha samma skor som sin granne, käka samma mat och köpa samma förbannade tvål från Syrien.

Det är rent patetiskt och det är extremt ickekreativt.

Jag tänker på William Turner, målaren. Hans hav, sanslöst. Lite som Rothko, fast på ett annat sätt. En tung enkelhet som rymmer tidlösa dimensioner.

Katten sover på sängen. Jag vill vara en katt, en som alltid verkar njuta. Tiden har fått spatt. Det finns folk som påstår att man måste göra vissa saker, som om det skulle vara ett krav i livet att ha tråkigt för att uppleva någonting. Det finns olika tråkigheter. Jag har inget behov av att plåga mig i tråkighet, jag har heller inget behov av att ständigt förströs. Jag har de enkla medfödda kraven. Jag vill se, gå och delta. Men inte som krav, utan mer som bara vara.

Såg en serie på Netflix, Ozark, en evighetslång serie som man snabbt kunde bläddra igenom eftersom alla avsnitten hade samma komponenter. Men, det som slog mig var att de som var mindre bemedlade bodde i en stor sk husbil, husbilshus, vid ett vattendrag, såg ganska schabbigt ut. Sedan de andra, skurkarna och de rika, bodde i vrålsnygga lyor där allt var dammfritt och stod på rätt ställe och konsten kostade millioner och det som verkligen slog mig att jag hade hellre bott i den där husbilsvagnen vid vattnet, den tämligen schabbiga vagnen, men med vattnet, soffor utomhus, ett liv för umgänge och skratt och tankar. 

En gång i tiden gick det en serie på MTV, My Crib, eller ngt liknande. Man åkte hem och kollade på lyorna hos artister, rappare, skådisar osv, och alla hade värsta kåkarna, värsta tvn, värsta allt, typ sju Ferraris och jag har aldrig sett något så andefattig, så trist och det värsta var kylskåpet. När de öppnade kylskåpet så fanns det bara någon vattenflaska och en Cocacola typ. Då kom jag och tänka på ett litet franskt kök där man knappt kunde vända sig, några vinflaskor, fullt med grönsaker på bänken två fina köttskivor att steka, väggen full med pannor och köksgrejer, ett liv, ett liv i njutningens konst.

Tänk på det. På livet medan vågorna rullar in.