Johan Bergmark. Rakt på sak.

Johan Bergmark

Rakt på sak.

När jag ringer upp Johan Bergmark är han stressad. Han är ofta stressad, utom då han fiskar

 ”Jag sitter med ett helt bord med fakturor, räkningar, kvitton, ska sortera till revisorn. Jag kan ju inte lämna två plastpåsar bara. Jag HATAR det här”.

Jag säger inte att jag har ofta lämnat plastpåsar till skattemyndigheterna och det har gått skitbra. De tycker det är för mycket jobb med en hög osorterade kvitton och godkänner allt.

”Är det vad du lever av, de där kvittona? Du ställer ju ut hela tiden?”

”Utställningarna går sällan runt, oftast minus. Det är knäcken jag lever på. Jag gör alla sorts knäck, tar vad som helst även om man ibland känner sig helt förnedrad. Ta en konferens, gå omkring där och plåta folk med brickor på bröstet. Då funderar man på om Macdonalds inte är bättre, men jag har kommit på att det här funkar bättre ändå.”

Johan är en rutineraf fotograf. Idag femtiotre år och gick 1991-92 GFU (Folkuniversitetets Grundfotografiska Utbildning). Någonstans där vid den tiden träffadde jag honom första gången då han var husfotograf på Film och TV.

” Det är mycket porträtt du gör, säger jag”. ”Har du aldrig funderat på att göra mer reportageaktig fotografi, ta med mer miljöer, typ Jim Marshall”. 

” Nej, jag vill ha det tidlöst. Ingen ska kunna se var jag tagit bilderna. Mina första porträtt ser likadana ut som dom jag tar idag. Det är ett slags självporträtt. Man ska se blicken”.

”Du är ju jävligt snabb som fotograf och du har ett högt tempo. Förutom att du plåtar så har du två ungar, startat ett skivbolag i Kärrtorp  med en polare  och innan dess hade ni ju Gallleriet RALF, men ändå. Det går undan då du plåtar. Tre minuter, är det gränsen?”

Johan skrattar. Han har alltid nära till skratt.

” Folk säger, jag fick bara en kvart. En kvart, det är nästan plågsamt, då börjar man tänka. Nej, in och rakt på sak. Rocknroll,,,,,”

Sedan börjar en lång historia om olika fotografer, typ Hasse Gedda som kunde ta sju knäpp på ett jobb. Själv fattar jag inte heller varför det ska ta så lång tid att ta en bild, man känner ju direkt om det sitter eller ej. Ingen av oss plåtar som Annie Leibowitz. Där varje plåtning är riggad som en filminspelning

” Du plåtar ju med film då och då, men nu mest digitalt?”

” Ja, det är enklare men jag tål inte det digitala uttrycket, de nya skitbra kamerorna är ju hemska. Filerna är fruktansvärda, måste lägga på filmkorn annars blir det noll känsla”.

Jag var ju en av dom som hade trassel med Fotografiska och Johan var en av de få som gick ut offentligt och tyckte något. Jag frågar hur han upplevde det.

” Ja, det var en konstig tid. Många kom och tyckte det var för jävligt men ingen sa något. Jag tyckte Fotografiska höll bra stil i tre år och välkomnade det också, men sedan kändes det som om något gick snett och nu är det helt patetiskt. Visar dom fotografi överuvudtaget?”

Jag kan inte annat än hålla med. Fotografin har helt tappat greppet i Stockholm. Numera ligger alla bilder ett snabbt knäpp på datorn ifrån dig. Att Fotografiska skulle försvinna var ganska givet, eftersom de är så beroende av det kommersiella, men det är ju inte mycket bättre på de andra stora institutionerna. Moderna har helt gett upp då det gäller fotografi. Kulturhuset kör en del, men det borde ju vara så mycket mer. Det är helt enkelt en eländig fotografisk situation i  Stockholm.

” Du plåtar filmstjärnor, musiker, artister. Jag vet ju att du har tinitus och helst skulle vilja vara musiker, men varifrån får du inspirationen”?

” Inte från fotografin i alla fall.  Svensk gatufotografi måste ha rekord i krumma ryggar, utan det är musik, gå i skogen, fiska, böcker,,”

Johan är uppkäftig. Har åsikter, attityd men till skillnad från de flesta gör han skillnad. Sina bilder, skivbolaget, utställningarna, Galleri Ralf, som han hade med polarn Ulf Berglund. Han bangar inte heller för att käfta i pressen om han tycker något är snett. Sånt kostar på.  Vi lever i Mellanmjölkens land, det lagoma. Där behövs de ärliga, folk som säger vad dom tycker. Johan kvalar med råge in där bland de ärligt uppkäftiga.

” Det där med fiska tycker jag är ballt. Vad handlar det om? Ju mer man kollar på dig så inser man ju att du är en slags Hillybillytyp. Du gillar country, du gillar indianfotografen Curtis, du gillar att fiska….”

” När jag var liten hade morsan cancer, hon dog ju då jag var fjorton,  så jag fick åka mycket till farmor i Olofsfors, ett litet brukssamhälle mellan Övik och  Umeå. Då blev det mycket fiska, sedan handlar det ju om att fiska är precis tvärtemot Berlin och det andra. Det är ett sätt att tömma hjärnan, komma på rätt plats i livet.

” Nu då, jag hörde du ska dra till USA på någon stor festival och plåta country och det lär väl passa dig som fisken i handsken, men vad har du annars?”

” Jag tog just de avslutande bilderna på Snabba Cash. Det är en jävla massa väntande, men så plötsligt blir det en lucka och då hugger jag, snackar mig in, rakt på sak, rocknroll och så har man fått en bild eller två.”

Jag hör hur Johan rör i papperen framför sig, bäst låta honom vara ifred. Han är bra på att snacka men papper är inte hans grej. I värsta fall får han skicka två plastpåsar. Han brukar fixa det mesta.

Johans favoriter:

Jen Olof Lasthein,,fantastisk dokumentärfotograf som är nära och snackar med folk.

Krister Hägglund. Kameleonten.Magisk kameraman.

Theo Elias. Närvaron.

Dan Winters. Amerikansk photojournalist, skribent, filmakare.

Joar Vestergren. En hunger.

Om du inte känner till de här fotograferna? Dags att göra hemläxan.

Musiken är viktigast för Johan. Här är hans lista för 2021. En sann romantiker. 

https://open.spotify.com/playlist/205nlgG0c0YciYK9WIvUud?si=A9zhGALXSYKpVzotRHyZNQ

BILDER