Naxos -Stockholm

Jag tar mig fram genom europa på 11000 meters höjd. Vi passerar genom Polen på slutet. Jag ser de oerhört rörande bilderna av hur folk står i kö med sina bilar för att hjälpa till och möta de kommande flyktingar. Man går man ur huse för att stödja.

Det är så vackert. 

Stockholms tunnelbana. Ingen har munskydd. Inte jag heller. Det är skönt efter månader med munskydd hela tiden i Grekland. Även där börjar man nu ge upp då pandemin långsamt släpper sitt grepp.

Sträckan från Götgatsbacken till Skatteskrapan, eller Skrapan, som det heter nu, är en vacker stig. Jag älskar att gå den sträckan. En gång i tiden var det min dröm att bo nära korsningen, eller i korsningen av Högbergsgatan och Götgatan. Det området var länge min hemvist. Sedan när jag kommer ner till Folkungagatan börjar det pirra. Snart får jag se min fru och hon är vackrare och finare än någonsin och ger mig semla till efterrätt. En kvinna som vet att göra rätt. 

Det är sådan skillnad att lämna Grekland och komma till Stockholm. Ofta tycker jag det är skönt, saknaden efter kärlek, saknaden efter något annat, men det är också en känsla av enkelhet att komma till Stockholm. Stora fönster, varma hus, varmvatten när man vill, sjukvård, affärer över allt. Att det sedan blir en längtan bort igen, till det mer brutala, mer krävande livet i sin enkelhet i Grekland är en annan femma.

Jag ska göra en utställning i Grekland, gräver fram de sista bilderna, tar några minuter och sedan är det ara att se till att den kommer ner till Grekland. 

Det går ju inte att förstå Putin. Okej, Nato osv, det förstår vi, men nu är ju hela Europa på tå, förutom hans bruntröjade lakejer i Turkiet och Belarus. Putin gräver ju en grav åt sitt eget Ryssland. Det är hemskt med tanke på alla ryssar som inte stöder kriget. Värst är det givetvis för Ukrainarna som måste genomlida detta helvete. Speciellt då det känns helt meningslöst och helt korkat hela vägen och dessutom tror jag Putin biter sig i svansen. Hur ska han hålla ihop det här? Det är ju bara att hoppas att han inte bryter ihop och drar igång ett kärnvapenkrig.

Jag går förbi Hökens fina väggmålning, från 70-talet. En annan tid, en annan tankevärld, en värld som vi alla borde minnas lite bättre. 

Jag kom hem, gjorde det jag längtat mest efter. Träffade min fru, åt en semla, badade badkar och köpte indiskt. Nu börjar en annan tid, en allvarlig tid, men också en vacker tid.