I Gryningen får dårarna ro...

När jag sitter på fiket kommer jag att tänka på Jim Marshall, musik och livsstilsfotografen. Han som plåtade alla kända artister och alla roliga grejer som skedde på sextiotalet och sjuttio. Show me the picture, heter en bok.

Innan jag kom så långt gick jag en runda på morgonen. Den krispiga natten öppnade sig mot en varm dag. På fiket sa alla Kalimera och på vägen dit tutar man från bilarna då de ser mig.

Det är vackert.

Jim Marshall, en man med demoner. En man som gick ner sig på tunga droger. En man som återvände till livet, fick sin förtjänta eloge och sedan dog han.

Jim Marshall.

Jag tittar på svensk musikfotografi och jämför med Jim Marshall. Storheten hos honom var att hans bilder var enkla men också dramatiska. Det fanns en stark formkänsla och ett känslomässigt läge i alla hans bilder. Det är en stor skillnad mot mycket av den moderna rockfotografin som mest handlar om att sälja något, som är så snyggt paketerat som möjligt. Ta Jim Marshalls bild på Janis Joplin, hon sitter där, sjunkit ihop på en bänk, låren glipar och hon ser inte för pigg ut. En fantastisk bild och man älskar Janis Joplin då man ser den. Nakenheten, känslan, en sådan bild som ingen skulle släppa fram idag. Fan, den visar ju på en viss svaghet hos människan på bild, hon får inte vara så sårbar.

Om jag backar bandet, Ove Alström, jazzfotografen, han var bra. Christer Landegren också, men de får redigt med stryk av Gorm Valentin, dansken. Han har en skön känsla i sina bilder.

Jag är troligtvis den som plåtat tiden och musikerna i den sk proggen och då var jag ändå ingen musikfotograf. Jag var en berättare om den musikaliska tiden. Det är samma med punken. Anders Petersen är ingen musikfotograf men han är den som bäst berättat om punktiden, tillsammans med Micke Borg, den evige punkfotografen. De andra, väldigt skickliga fotograferna på Schlager, den bästa svenska musiktidningen någonsin, Bäcker, Hatte Stiwenius, Torndahl, Joakim Strömholm, Tommy Nilsson och någon till, de satsade hårt på artisterna, men var dåliga på att beskriva tiden och på sikt behövs både artisten och tiden för att det ska bli riktigt bra och där vinner Jim Marshall med hästlängder. Han var en stor berättare om tiden och hans bilder var som Eugene Smith på en musikfestival. Älskar karln...

Jag ska skriva mer om musik och bilder en annan dag,,,,kom bara på det för jag ville visa en bild på Jim Marshall...