Glädje...

 Jag  blev så oerhört glad då jag såg att restriktionerna börjar plockas bort. Ett positivt besked. Snart är vi människor igen.

Jag blev också väldigt glad att snacket med JB gick hem så pass bra på olika sajter. Det är alltid fint att skriva om en annan fotograf och JB är verkligen one of a kind.

Läste Jan Henrik Swahns underbara bok Drakkvinnan. Den handlar om en snubbe och hans tjej som köper sig ett hus i Grekland. Det är nog tämligen självbiografiskt och väldigt roligt att läsa. Sådant slit, sådana konflikter, så mycket man inte förstår och ändå fortsätter man o envisas.

Idag var det storm. körde ner på stan för att göra ärenden för i morgon ska det bli tio grader och sol och det verkar hålla på så två veckor framåt.

Reng, storm och jag åker för att plocka upp lite prylar jag köpt på Ikea. Det har inte kommit, säger kvinnan och jag kör vidare till mannen som lovade att beställa ett  nytt tyg till parasollet. Det går inte att bara köpa tyget, säger han, samtidigt som han fortsätter att prata i telefonen.

Sista stoppet är en duschgardinstång som svänger i 90 grader. Fanns inte heller, efter det körde jag upp i bergen igen och beställde på nätet. Både parasoll och duschstången.

Jag letar ett bokförlag som jag skulle vilja ge ut en Retro på. med texter och bilder, men hittar inget jag gillar. När man har gjort så mycket böcker som mig, femtio stycken, så är bokutgivning inte så viktigt längre. Om jag ska ge ut en bok så ska det vara med en polare som är förläggare, är inte intresserad annars.

Att ge ut böcker och ställa ut hör till ungdomen på något vis. Att etablera sig. Om jag ställer ut nu så handlar det bara om att ha fest och tjäna pengar. Mina bilder, nya som gamla, de lever sitt eget liv. långt bortom mig.

En märklig insikt. När man är ung tror man att berömdhet betyder något. Jag tror snarare på respekt. I samma ögonblick du dör så försvinner ditt arbete. Du måste hela tiden leva i tiden och ställa ut i tiden. Och även om jag tycker mycket mer om de gamla bilderna, de gamla mästarna, så beror det mycket på att det var min tid och att jag inte förstår det nya som uppkommer. Det gäller all konst, utan undantag.

Sartre sa det: Du lever och arbetar i din egen tid. Enkelt och koncist.

Att bli äldre är så mycket att fundera på om man duger. Jag tvekar nästan aldrig om att jag är bra, snygg eller läcker, men då och då kommer tanken: Är jag verkligen det?

Förr fanns bara den första tanken, att man var så bra som man trodde. Nu tvekar jag inte att tro att jag är så bra som jag är, men problemet är om det räcker i den nya tiden. Är min brahet tillräcklig för att fungera i den nya tiden?

Om det vet ingen och just därför, detta med braheten i tiden, den nya tiden, om den räcker och om den fungerar, det är den tanken som är den lilla bromsklossen. Den lilla stenen som gör att stigen inte är riktigt lika platt och skön som den var förr. Den nya tiden gör de gamla erfarenheterna värdelösa, de är inte värda lika mycket som de nya, även om de är bättre än de nya, men det är så världen och tiden fungerar.

När jag tittade på JBs barnbilder från sextiotalet så slog det mig så tydligt hur mycket sämre barnen har fått det. Jag kan bara gå till min egen uppväxt. Vi var alltid fria, alltid på egna äventyr och det är samma med barnen i JBs bilder. Det ser ut att vara på äventyr. För mig är det en bild av samhällets förfulning och samhällets fruktansvärda tråkighet. Hur rädslan och behovet av att skydda har skapat ett stängsel för barnen. Idag då man stängslar in barn på dagis och Fritis, vad är det man skyddar dom emot? Pedofiler,,,knappast, de har alltid funnit och kommer alltid att finnas och kommer knappast att öka i samma takt som man gett barn ADHD-profiler. Vad beror rädslan på? Och kan det kompensera för bristen på frihet och äventyr?

En annan sak som man måste fråga sig är kärnkraften. Vi har haft kärnkraft i 50 år men ska bygga in och skydda avfallet i 100 000 år. Vad man än tycker om kärnkraft, nog är det en konstig känsla? Det är som att ta ett lån i femtio år men man står i skuld långt efter sina barnbarnsbarnbarnbarn...

Det är storm, jag har gjort sidorna på bloggen vitgråa, mest för att det ska bli enklare att läsa. Det kanske inte är bra, vi får se,  tiden ger svar.