En regnig dag,,,

 En gång i tiden skrev jag den här texten. Det var innan gräset på Nytorget blev till plast. Det var på den tiden då en pizzabar hette Tevere. Det var också på den tiden som vi rörde oss i en triangel, alla som var med minns den tiden. Då skrev jag den här texten, om att minnas. Nu, denna regniga dag på Naxos minns jag. Det är också en hommage till alla mina vänner som fortfarande finns där ute, de är som löv i vinden. En del försvinner för alltid, andra hänger kvar på träden.

Första gången jag såg henne gick hon över Nytorget med en kopp kaffe och

en cigg i näven. I hasorna hade hon en svartvitrutig hund. Hon var påminde

om min tyska kärlek som jag just lämnat. Hon satt ner i gräset med några

vänner. Jag visste att hon inte var något för mig, för ung. Hon var lika rolig

som fräck, lika arbetsam som stillsam. Hennes efternamn var av den vanliga

sorten, tydde på förort och arbetarklassbakgrund. Hon skötte ett café med

sin dåvarande man.

Det blev snabbt det populäraste caféet vid Nytorget. Gott kaffe, fina

mackor, skön stämning, ibland bra konst på väggarna. Generositet, framför

allt en slags värme i de trånga lokalerna..

Det gick ett år, på väg in i år två, börjar det hårda arbetet ta ut sin rätt.

Jag tittar på henne där hon står längst in i köket. Hon går dit då hon är trött

och vill vara ifred. Hon har en ny man, borde göra något annat. Det är en

grå dag ute och jag känner lite sorg, men också glädje över att hon snart

bestämmer sig för att göra något annat. Det kommer en ny vår, en ny sommar,

en ny höst och sedan får vi leta efter ett nytt café att hänga på. Det har

vi gjort förr och det kommer vi också att få göra i framtiden. Och vi som var

med på den här tiden ska alltid minnas henne som den hon var.