Att VARA där man ÄR.....

 Om jag ska intervjua en fotograf, just en fotograf, så är egentligen den första frågan: Var står du i allting? En fotograf är en fyr som siktar och blinkar åt olika håll. Vad är det man blinkar åt och varför siktar man ditåt eller ditåt? 

Och hur ser man på sig själv i den rollen? 

Man är centrum, men centrum av vad och hur bearbetar man detta centrum som ska leda till något?

Min erfarenhet är att man måste röra på sig för att kunna berätta. Det sägs att allting går att fotografera och det stämmer precis lika väl som att alla är fotografer. Men, är allting intressant och är alla fotografer bra fotografer?

Och vad är en bra fotograf? 

Min erfarenhet och jag pratar bara om mina erfarenheter är att man oftast tar sina bästa bilder direkt då man kommer till något nytt, redan efter en dag eller två är man körd, det står still, men då är det viktiga att OM man står ut, så kommer man ett år senare, eller sex månader senare, ha lagt till de tio sista procenten av projektet som gör att det lyfter och blir mer än snabbt pressfoto. Det är alltså tiden och förståelsen och en viss mängd tråkighet som gör att det kommer att kännas helgjutet.

Många försöker fotografera dokumentärt men det är just den här grejen att man måste själv tycka att det är intressant och man måste ha en vision. Det går inte bara att trycka på knappen. Det är som musiker, men ska gärna ha en idé om hur låten ska sluta eller romanen ska sluta. 

Det är ett arbete och det går inte att jobba som doktor på dagarna och vara fotograf på kvällen då an går ut med hunden. Okej, projektet kan bli " När jag går ut med hunden. Kan bli bra, men oftast kräver det lite mer.

Det viktigaste är rörelsen och drömmarna. Varför gör jag mina grekbilder? Från början var det ett jobb, sedan blev det en känsla av att skildra en pappa med barn i Grekland. Jag gjorde ju en annan bok, Småmänniskor och ett av syftena var att visa barn som människor men också visa män i min generation att det är jävligt kul att bry sig om sina barn.

Mitt Grekland nu handlar om att visa på hur man kan bryta ny mark i sitt liv, att man med ganska enkla medel kan byta livsform, att man kan våga. Jag har ingen som helst idé om att visa något turistgrekland eller sälja in någon skönhet utan jag vill visa en lust, en lust att röra på sig.

Georgia O`Keeffe är en av mina favoriter. När jag ser hur hon bodde, hennes liv, bilderna, indianerna, Sante Fe, så skapas en otrolig lust att bli som henne. Flytta, skapa ett eget liv. Det är inte hennes bilder som är det viktiga utan suget efter att ha samma utsikt som henne, leva spartanskt som hon gjorde, en liten eremit, allt detta tillsammans skapar en känsla av kreativitet. 

Det jag inte är ute efter är Instagram. Jag ser en del mycket duktiga fotografer som publicerar sig hela tiden där. Det når inte fram. Varför skaffar de sig inte en blogg eller går på Facebook som är ett mycket bättre forum, större bilder, text,,,och berättar historien. Mindre slask, djupare tankar, mer inspiration...en dröm om något annat, det är min dröm om mitt arbete.