I gryningen...
Det är också att jag ENVISAS. Jag vill aldrig erkänna fakta, jag fortsätter som jag var den lilla killen, men det ÄR jag INTE.
Läser Lundells Vardagar 5, blir lite väl mycket dagbok men det är alltid intressant. Igenkännandet. Min polare ringde från en annan ö, han är fem år äldre än mig. Det är precis som vi har det, sa han och pekade på Lundells texter.
Det stämmer, det är precis som vi har det. Åldern har sin egen logik. Man blir tröttare men det jävligaste är känslan av att man gjort allt. Att de man gör har man gjort förut och att folk inte längre är intresserade. I Lundells fall är det ju också så, även om han läses av hur många som helst.
Det är den egna känslan som räknas.
Jag har min fru. Jag har det idealiska upplägget. En smart, snygg, kul fru, som är självständig och underbar och som jag älskar så mycket och som betyder så mycket för mig. Jag har varit ifrån henne i tre dagar och saknar henne redan. Inte ens det fantastiska vädret rår på den känslan.
Jag vet varför det är så. Det är känslan av att tiden rinner iväg. Att det snart inte finns någon tid kvar och den tiden man har kvar måste behandlas som viktig tid. Men det ska göras utan överdrifter, utan krångel.
Ibland får jag suget på att resa, men jag vet inte hur jag skulle vilja resa, kanske i husbil. Tanken på att sätta sig i ett flygplan, resa till något ställe lockar noll, där jag förr kunde känna ett pirr kan jag idag känna en slags trötthet. Grejen var ju förr att man reste helt enkelt dit man trodde de snyggaste och roligaste brudarna fanns. Nu visste man ju att dom fanns i Sverige, men man ville ju kolla om de fanns någon annanstans också. Och det gjorde det ju, men ändå. Det var huvudskälet. Det andra var politiska rörelser, typ Sydafrika eller Baskien, men lika förbannat var brudarna det viktigaste. Inte fan reser man över hela världen för att gå på museer eller kolla in byggnader? Jag satte mig på ett kafé och kollade folklivet, det var det som kickade mig, rörelsen på gatan.
Idag lockar det inte lika mycket, mest kanske för att nästan alla stora städer har blivit så förbannat likriktade, dyra, så dyra. Nej, det är därför en husbil lockar, att åka längs hav och berg där ingen jävel försöker pracka på mig en massa skit. Den största känslan jag har är att jag vill vara ifred. Jag vill återgå till naturen, eller till ställen där det är rimligt mycket folk. Ta Stockholm, man kan ju inte sitta i en park längre, det är packat överallt.
Coronan är på tillbakagång i Europa, men i övrigt. Jag har min spruta, jag är nöjd med det, men inser att det här året tagit på mig, på alla. Vad som kommer att hända nästa år vet vi inte, men jag tror inte på speciellt stora förändringar.
Elbilar, tror jag inte en sekund på.
Att flyget inte ska gå, tror jag inte heller en sekund på.
Vegetariskt är det som kommer att bli allmängiltigt.
Att en del flyttar från stan tror jag absolut på. Städerna har kroknat.
Att borgarna vinner valet tror jag tyvärr absolut på. Sossarna har ju inget att komma med. Tyvärr. Men lika mycket tror jag på att det kommer att komma en ny rörelse som kastar allt över ända.
Jag önskade att det inte analyserades så mycket, det tar liksom musten ur känslan.
Läste författaren Sandberg i DN, om cancer, döden, hur hon hanterade sin cancer. Det var starkt. Hon har helt rätt i det, att resan mot döden är ensam. Jag opererade ju två tumörer. Jag tänkte på döden i så måtto att jag planerade för den, att jag ordnade upp för mina kära, kanske mest min kära. Så hon inte skulle stå med skägget i lådan. Att jag skulle dö trodde jag däremot inte på, men jag fick en ny syn på livet, en mer kortsiktig, en mer fokuserad, men jag fick också en insikt i att egentligen finns det inte så mycket att ändra på. Det som lockade förr, lockar inte längre. Det man kanske vill göra blir man trött av. Det är som att stånga huvudet mot en vägg. Det är också en upprepning. Jag insåg att man i allt större utsträckning får bli en filosof istället för en doer. Att verkligheten också kan vara drömmarna, de ogjorda drömmarna.
Kommentarer
Skicka en kommentar