Stevie Ray Vaughan - Texas Flood (from Live at the El Mocambo)

Det finns något med musik som knäcker allt. Jag kan ligga på sängen och drömma om att vara musiker. I timmar. Jag spelade lite trummor men jag var helt värdelös.  Det som utmärker de främsta musikerna är deras totala oräddhet.

När man hör en musiker som Stevie Ray Vaughan så fattar man vad det handlar om. Ofta när jag legat och drömt om att vara musiker så inser jag snabbt att jag skulle droga ihjäl mig. Hur fan ska man kunna ha en sådan kraft och sådant inre vrid som denne man, SRV? Jag menar, har man den talangen: Hur fan ska man ens kunna sova? 

Jag skulle spela dygnet runt och det skulle inte räcka,,jag skulle spela i veckor i sträck och gå under. 

SRV gick ner sig på droger, kom tillbaka men dog i en helikopterolycka, men jag kan lika gärna tänka på Beth Hart som helt gick ner sig men överlevde och numera inte satsar så hårt som då hon var ung, men  hon är bara en i raden av dom som överlevt drogerna,,Clapton, Stones, osv,,, men jag tror faktiskt en av anledningarna till drogerna är att musiken skapar sådant helvetiskt tryck inom en som aldrig kommer ut.

Ta bara känslan, du går på konsert, stärkarna slås på, det börjar mullra då fläkten surrar  och du vet att nu JÄVLAR, och du blir helt elektrifierad av känslan INNAN det startat. Hur fan ska en människa klara det utan droger? Jag fattar det inte.

Jag är i alla fall tacksam för alla som spelat, spelar, vare sig det är med droger eller ej. De har gett mig allt Fotografi, målande, skrivande är en slags meditativt konstutförande. men SRV gitarr är ju ett vrål från en människa.

Fantastiskt.