Tzikalarios vatten

Tzikalario sviker aldrig. Källan med bergsvattnet rinner ut i Tzikalario. Det sitter en man i skuggan under trädet då jag kommer med scootern för att hämta mina två dunkar källvatten. Det är som ett gammalt romerskt bad, små avbalkningar där det en gång var tänkt att man skulle tvätta. Nu tvättar man hemma men förr samlades man här för att tvätta tillsammans.

Jag tar mitt vatten och kör långsamt med scootern tillbaka till Halki. Det slår mig att jag älskar verkligen den här feelingen, vinden, hettan som vibrerar av tystnad. Snö har många namn hos Inuiterna, samma kan man säga om hetta. Det sägs att den vibrerar, ja, det stämmer. Då jag åkte de långa resorna genom Afghanistan såg jag mirage hela tiden, hav i öknen. Jag såg hur värmen vibrerade och hur vattnet låg på marken och att vi aldrig kom närmare vattnet. Det bara förflyttades. Det var en hägring, första gången jag såg en sådan och jag kom att se många i Afghanistan. 

På Naxos vibrerar hettan, men tystnad. Då det blir varmt kommer den nästan totala tystnaden. En enstaka fågel i något träd men annars hettans tystnad.

Källvattnet skvalpar bak på scootern och jag kör upp till Platanen i Filoti. Det enda som saknas är en kvinnas kropp, en speciell kvinnas kropp, som ska trycka sig mot min rygg och vi ska vara två som blir en  då vi kör genom olivlundarna. Hetta skapar just också hetta. Det är svårt för någon att förstå att riktig hetta kan vara väldigt plågsamt, men då den avtar skapas ett rus som blir som en långsam dyning av orgasm.

På kaféet läser Stavros mina tankar och dekorerar cappon med kärlek. Jag sitter ett tag, min arbetsdag är igång, denna arbetsdag som aldrig är en arbetsdag utan bara en orgie i lustar, fantasier och några framtrollade ord på en skärm.