1 maj...

1 maj. Jag har aldrig gått i ett demonstrationståg. Jag har däremot gått bredvid många, i många olika länder. Jag har lyssnat på den fantastiska Bella ciao, Internationalen och alla de  underbara sånger som finns och som handlar om solidaritet.

Jag är vänster,  V, men jag vill försöka sympatisera med S, men tyvärr, det går inte, Vad gör det partiet? Alla borgerliga partier kan vi glömma enligt mig. Titta på historien, de har inte varit för något vettigt, nästan aldrig. Vissa snackar om Lenin och V, och visst har V en historia som kan diskuteras, men på den tiden då man stödde olika regimer, typ Kuba, så gjorde de flesta unga människor det också. Nu är det en annan tid och V är i princip det enda partiet, inga partier är perfekta, men som söker jämlikhet, bra skolor, sjukvård, ett liv för alla.

Sossarna snackar, aldrig blir det någon verkstad. Aldrig. 

Om vi snackar om Europa så är det ju så tydligt att vi måste gå mot ett mer solidariskt samhälle som har mer socialistiska värderingar. Det spelar ingen roll vad man tror på. Det är bara att räkna ihop verkligheten. Klassklyftorna ökar ju sanslöst. Jag kände det in på skinnet då vi gick in i  80-talet. Då började  det här egotänket. 

OM man frågar sig själv: Vad gör mig lycklig? För mig är svaret enkelt? Inte att jag kan köpa mig en flådig villa eller åka på skidsemester i tjugo år, utan att vi får ett samhälle där vi hör ihop, där jag känner att alla barn var dom än bor, får gå i en skola som är likvärdig, där alla kan få tag i en lägenhet som är hyfsat vettig och har hyfsat bra hyra, att sjukvården fungerar osv,,,att vi alla får det bra och att vi känner att vi hör ihop.

Ja, jag inser att det låter löjligt, men jag mår fan dåligt då unga människor inte kan hitta ett ställe att bo på, att unga människor ska gå i skolor som är en penningamaskin för de som äger skolan, att vi har bostadsområden som lämnats åt sitt öde osv, allt detta tycker jag är hundra ggr viktigare än att vi tex får ett fjärde jobbbidrag,,,eller rotavdag, eller,,,allt det här som mest gynnar en rik medelklass. De riktigt rika behöver ingenting, så dom kan vi glömma. 

Ja, märkligt va? Känner ni inte att luften  skulle vara enklare att andas om man visste att alla hade det hyfsat bra? Jag brukar själv säga att det grejer som verkligen påverkat mig i livet är när Mandela kom ut, när Berlinmuren föll, när Zlatan kommer till Rosengård och ger tillbaka, alla de där grejerna, som är kollektiva, solidariska aktioner.

Nog om det. En liten familj gick i allén, de spelade Bella ciao och deras små barn sprang omkring med  demonstrationsskyltar. Min fru satte på sig en röd halsduk och vi öppnade fönstren, vinkade till den sköna lilla familjen  och då grät jag lite över det vackra i tillvaron.