Att ta ansvar

 Ta ansvar…. En av sakerna som Maestro Strömholm alltid poängterade var vikten av att ta ansvar för sina bilder. Jag tolkar det som att man tar ansvar för motiven, oftst människorna på bilden och att man är varsam med hur man använder bilderna.

Idag fotograferar många på gatan, det är en populär hobby, och bilderna publiceras på sajter, Insta osv…det är ett oerhört snabbt flöde och väldigt mycket är i mina ögon oansvarig fotografi. Man tar inte ansvar för motiven, men som tur var är de flesta bilder tagna på ett anonymt sätt och passerar  också väldigt snabbt i tiden. De har helt enkelt ingen livskraft.

För mig är det annorlunda. Jag har ägnat stor del av mitt liv åt att göra långa projekt där jag försökt komma så nära, hudnära, som möjligt. Motiven, människorna har gett mig ett enormt förtroende och jag har alltid försökt respektera det så långt det går. Det är inte lätt för en yrkesfotograf som ska leva på sina bilder, som måste publicera sina bilder. Jag har gjort 50 böcker och runt  100 utställningar under de femtio år jag varit proffsfotograf. Mina bilder har visats flera millioner gånger. Och jag har gjort fel några gånger och det känns lika jävligt varje gång man missbrukar sitt förtroende. Men, man måste hålla en hög rågång mellan slarv och missförstånd.

Allt det är okej, men tiden gör något. Tiden mäter ut mina bilder. Jag kan ibland vakna med lite lätt ångest över tanken på att mina bilder visar människor som jag fotograferade för 30, 40 år sedan. Tycker de om att bli visade nu? I vilken livssituation lever de i? Är det nödvändigt att visa sina gamla bilder?

Om jag svarar på den sista frågan: Visa sina gamla bilder.  Ja, gör jag inte det, eller gör inte fotografer som hållit på i femtio år inte det, så blir det  inte så många utställningar kvar. Det kommer inte att finnas någon fotografisk historia.

Då kommer vi till den avgörande punkten: Den gordiska knuten är om jag varit så pass känslig och respektfull att bilderna TÅL att visas idag, att personrna på bilderna står ut med det i sina nya liv, sina nya sammanhang. Det är verkligen en balansgång. På samma sätt som jag fick ett förtroende, ett ja, så måste jag också acceptera ett nej, om folk inte vill att jag visar de trettio år gamla bilderna.

Jag har slängt många bilder och en sak som börjat få mig att ruttna på fotografi idag är att så många vill man ska fotografera dom, men man får inte visa bilderna. Då är det ju ingen vits för mig. Jag jobbar för livet och historien, framtiden. En gatufotograf som plåtar anonymt kommer aldrig att hamna i den frågeställningen för de tar sällan kontakt, har sällan ett kontrakt mellan sig och motivet.

Eugene Smith har ju tagit en av de mest ikoniska bilder som finns, mamman som badar det kvicksilverförgiftade barnet. En bild som togs för att driva en process om förgiftningen i japanska Minamata där massor med folk fick nervskador av utsläppen. Bilden är fenomenal, älskad överallt utom hos familjen med barnet. De tycker bilden förstörde deras liv. 

Det är en tragisk konflikt, men det säger också vilken oerhörd kraft fotografi har. Fotografi är på riktigt, det som är på bild, det existerar, det sker, det skapar något. Det säger också något om ansvaret.

Och det är just den kraften, den känslan som ger mig ångest ibland. Vill folk fortfarande vara med på de bilder jag tog en gång i tiden? Enda svaret jag kan ge och det enda jag har som försvar är att jag alltid tänkt på Maestro Strömholms ord: Ta ansvar för bilden.