Solen står i zenit...jag gör bokslut

En enkel, väldigt oförargerlig, bild. Det stormar ute, dagen var fylld med solsken och arbete. Olivplockning och bokgörningar. Jag kom igenom min produktion, från början till slut. Bokslut. Det kanske började med att Titti sjöng opera för mig på Konsum i Lund, eller kanske var det Christer som frågade mig om han fick använda ett av mina ordspråk till sin bok om ordspråk, eller var det bara vinden, solen och längtan.

Det är över. Jag kan se mitt liv som trappor, avslut, påbörjningar, avslut, trappsteg och till slut blir det en lång, blank trappa som man ska passera igenom och försöka förstå. Det sistnämnda orkar jag inte bry mig om. Jag koncentrerar mig på att minnas dofterna och kropparna rörelser i natten, vid havet och på motorcykeln. Man måste välja.  Jag väljer lust.

Bokslut blev det, ett mäktigt sådant.

Det stormar ute, allt är över. Jag tänker inte gå vidare i den här trappan, Ska finna en annan. Jag kommer inte längre här. Man måste inse när stålet inte är vasst nog, men det finns andra sätt, andra stål att slipa.

Jag äter två chokladkakor. Jag är innihelvetes nöjd. Sån jävla produktion. Ingen kan säga att jag inte försökte. Helvete vad jag har försökt.

Igår var jag på en himmelsk krog, sanningen slog mig som en kyss i ansiktet. Tiden är kommen för att vara oansvarig, leka, ge fan i. Jag ställde mig en enkel fråga: Vad fick jag ut av Facebook idag? Svar: Inte ett skit.

Jag njuter av att se det vackra träbordet där vi åter lamm och dricker ett glas rött. Vännerna landar, det är Dimitris dag, de plockar oliver och han har träffat en skön böna. Jag tar mig glas, låter det ligga mot mina läppar, skickar en kyss till min fru genom molnen och den dimper ner i hennes säng precis då hon ska öppna sin deckare och försöka komma till sömns.

Jag dricker vinet, livet, och stormen vrider upp styrkan, bara för att visa styrkan och jag vet och förstår att jag är en liten skit, men vad fan, jag har gjort något.