Att tro...
Dessa jävla marginaler. Dessa små, jävla marginaler.
Jag söker något.
Jag skrev det, kanske i annan form, men att jag letar efter något och fick ett fınt mail från en ung man. Jag tror på att TRO, skrev han.
Det var vackert och det var sant.
Man måste tro annars räcker marginalerna inte till.
Jag har alltid trott på något. 95 procent av alla mina resor har handlat om drömmar och tro. Att tro att det ska bli något, bli något bra som ska betala sig, påverka människor, få någon annan att tro på något. Jag har i hela mitt liv inte gjort en enda resa som semester, som avkoppling. Jag vet inte vad avkoppling är?
Jag har bara rest och alltid försökt producera och det av två skäl: För att jag vill och för att jag varje dag måste se till att få in pengar. Frilansarens liv.
Jag har gjort en del resor med begåvade människor och det har blivit hyfsat och några gånger riktigt bra jobb, men annars har det alltid blivit bäst då jag varit ensam, då jag trott på det hela.
Just nu så vet jag inte vad jag tror på längre. Bild är så förädiskt, du tar den vackraste bilden, folk tycker den är super, men du då, mår du bra där, du som tog den. Bilden och fotografen eller textskrivaren har inget med varandra att göra, eller rättare sagt, man säger olika, man jobbar med olika. Du kan må som en prins och ta värsta skitbilderna eller må dåligt och ta de bästa bilderna. Det märks sällan i korten.
För att tro måste man orka, man måste ha marginaler. När man nu som jag dunka i asfalten med racern tappade jag plötsligt marginalerna. Det är inte så jävla kul då det värker överallt, man har inte så mycket tro då, men man försöker kämpa sig vidare.
Frilansarens liv. Inga marginaler, ingen tro.
Sartre sa att lite krämpor kunde inte stoppa det viktigaste. Flödet, arbetet, men det kan kapa marginalerna. Han hade nog en bra tro.
Just nu är då frågan: Vad ska man tro på?
