Sarahs berättelse

Ni som läste igenom den förra texten, den i tio delar, kanske vill läsa slutet? Här kommer det.




Sarahs berättelse.

Några dagar efter jag hämtat breven och bilderna hos Lars Hansson gick jag förbi Nytorget.
Jag såg pappa sitta på Tevere och fika. Han var tillsammans med en annan gubbe. En konstnär vid namn Gunnar, som höll hus i skolan bredvid Nytorget. Jag låtsades inte se dom utan passerade genom parken, drog ner mot barnkrubban, smet Renstiernas gata upp mot Skånegatan.
Jag hade lånat en lokal för att jobba med mina försörjningsbilder. Jag hade just återvänt från en längre tid i USA. Bilderna från pappas liv låg i en hög tillsammans med breven. De fick bli en senare fråga.
Jag slog upp datorn, släppte ut bilderna i photoshops arkivsystem. Det var för mycket bilder. Jag skulle behöva banta ner materialet till en hundradel. Det var bara att sätta igång. Hade en text som jag själv skrivit som underlag. Jag tänkte göra tre reportage från New York, gatubilder, och två från Klippiga bergen och stränderna utanför San Fransisco. Det blev kväll i den lånade lokalen. Jag hörde hur folk passerade på gatan utanför. Det var kvällssol över Sofia kyrka. Jag gick ut en sväng, satte mig mot muren nedanför kyrkan. Det satt en del punkare, eller anarkister, eller vad dom nu var, nedanför mig. Det är ett märkligt släkte. Dom ska vara revolutionära, men dom super som fan. Ännu sämre är dom på att städa. Dom hade flera flak med öl mellan sig och bergsprängaren gick på högvarv. Clash, London calling. Att den gamla låten fortfarande funkade? Jag minns när farsans polare plåtade Sex Pistols. Då tyckte jag det var gubbrock. Idag är dom bilderna ganska läckra. Några av anarkisterna gick fram och pissade mot planket. Noll koll.

Blev sur, reste mig och gick tillbaka till den lånade lokalen och bilderna. Vid halv elva var jag klar. På väg hem till Sonjas lägenhet i Gamla stan passerade jag krogen Berlin. Det såg kul ut och jag gick in för att ta ett glas vin. Det var en stol ledig ute på gatan. Jag satte mig där och kollade på trafiken. Stockholm är en märklig stad. På vintern trög och grå. På sommaren vackert levande. Om solen värmer vill säga. ”Får man slå sig ner?” En kille i trettioårsåldern med keps på huvudet och tatuering på armen pekade på en ledig stol bredvid mig. ”Gör det”, svarade jag. ”Tack, kan du se till så ingen annan snor den medan jag beställer en öl?” Jag lovade och han försvann in för att köpa sin öl. ”Skön kväll, tänk om det alltid var så här”, sa han och sjönk ihop på stolen. ”Det vore något det. Då skulle väl Sverige kollapsa? Du vet väl hur det låter när det varit varmt två månader i Sverige. Då gnäller alla plötsligt”. ”Inte jag”, sa han. ”Älskar värmen. Du då, ser solbränd ut?” ”Har varit i USA och plåtat ett tag. Det var fint väder vid kusten”. ”Jasså, du är fotograf? Det är väl ett bra jobb. Jag var inne på det själv ett tag men gav upp”. ”Vad gör du då”, frågade jag? ”Jobbar som busschaffis och massör. Håller på och lär mig till massör”. Precis då passerade den röda bussen och han vinkade glatt till den kvinnliga busschauffören. ”Vet du vad hon hette”, sa jag? Han tittade konstigt på mig.
”Hon som körde bussen. Såg ut som någon jag kände.” ”Jaha, fatta ingenting? Nej, jag vet inte vad hon heter. Har kört länge i alla fall”.


Vi satt tysta ett tag. Han såg ut som en Rockytyp. Lite för snuskig för att jag skulle tända på honom. Jag tänkte lite på Mark, min kille i USA. Borde göra slut med honom för jag ville inte att han skulle komma till Sverige. Bara tanken på att han skulle dyka upp gjorde mig nervös, lite panikfeeling, faktiskt. Jag drack upp det sista vinet.
”Vad heter du?” frågade Rockytypen. ”Sarah, och du?” ”Robert, men du, vilket vackert namn. Har du fått det efter sången?” ”Ja, tror faktiskt det. Farsan är Dylanfrälst. Först skulle jag heta Rosa, men som tur var la mina föräldrar ner det”. ”Det är lite kossa över Rosa, om du fattar vad jag menar?” Jag skrattade åt honom. Lite humor hade han ändå. ”Vi ses kanske en annan kväll”, sa jag och reste mig för att gå. ”Jag är här ganska ofta, sa han. Titta förbi om du vill. Ha det gott”. Vägen hem gick förbi Medis och galenskapen vid korvkiosken. Medborgarplatsen hade med åren utvecklats till att bli en samlingsplats för galningar och fyllskallar. Inte undra på. Om man gör ett torg så fult och människoovänligt, hur inbillar man sig att folk ska bry sig, sköta sig eller anstränga sig för att göra det trevligt? Jag gick snabbt genom infernot. Jag var alltid lite rädd då jag gick där, snackade med mig själv och hade en reservplan om någon skulle hoppa på mig. Den gick ut på att skrika högt och springa. I värsta fall klippa till med knytnäven. Jag vet inte om jag skulle fixa det, men jag gjorde mig beredd.

Precis när jag kom innanför dörren ringde Mark. Jag kände att jag inte blev glad av att höra hans röst. Det var dags att fimpa honom innan han köpte biljett till Sverige. Jag borde ha gjort det på en gång, men jag orkade inte. Det fick bli en annan dag.
När jag vaknade regnade det. Något av det mest irriterande jag vet är folk som snackar om fördelen med det svenska klimatet. Att vi har årstider, olika årstider. Jag har bott på tillräckligt många platser i världen för att veta att det finns olika årstider överallt. I Grekland och Spanien regnar det på vintern. Då föredrar jag svensk vinter, men resten av tiden föredrar jag medelhavsklimat. Jag låg kvar i sängen, lyssnade på Jolene med Dolly Parton. Mamma sa alltid till mig när jag var liten att det krävdes en bra röst att sjunga den sången. Jag tyckte den var dålig, att Dolly var dålig, men nu framstod hon som något ganska unikt. Hon är en av få som blivit accepterad med konstgjorda tuttar. Jag smekte mina egna, vårtorna reste sig. Jag visste att jag snabbt skulle bli kåt om jag onanerade. Det var också en anledning till att göra slut med Mark. Han var inget vidare i sängen. Amerikansk dubbelmoral. För mycket tvätta organet.

Jag klev upp ur sängen. Klockan var strax före nio. Jag beslöt mig för att käka frukost på Nytorget. Jag gick till brorsans favoritkafé. Jag visste att han inte var där. Han åt alltid sin frukost i sängen med tvn, tidningar och datorn bredvid sig. På fiket var det den vanliga mängden medelklasstyper med latte och macka. Det hängde några gulbleka tavlor på väggarna. Jag satte mig i ett hörn, bredvid mig satt en ung kille med datorn uppslagen. En ny Hemingway ? Jag blev lite besviken då jag såg att han kollade börskurser. ”Är du här också?” Jag tittade upp. Det var Rockyfiguren från kvällen innan. Han hade samma kläder på sig, fast kepsen var utbytt mot en ful röd mössa. ”Jo, tänkte fika ute för en gång skull. Kör du inte buss idag?” ”Senare, på eftermiddagen. Får jag slå mig ner, eller vill du sitta ensam?” Han fick sitta ner, för han var ju ändå ganska söt. Han sa inte så mycket, bläddrade i Svenskan. Jag satt med DN. I halvlek bytte vi blaskor, lite generat.

”Var bor du? frågade jag”. ”Runt hörnet, bakom jeansaffären”. ”Har du stort? En etta eller tvåa?” ”Jag har en tvåa, väldigt ljus, men dyr”. Han såg lite konfunderad ut. ”Ljus, men är den snygg, trivs du i den?” ”Ja, jag trivs bra. Det är min drömlägenhet”.
”Vad innebär det?” sa jag. ”Drömlägenhet? Vore kul att se din drömlägenhet-” ”Nu?” Han såg lite rädd ut. ”Ja, om du vill. Vi kan väl fika hos dig ett tag?” Han såg ut att tänka till. Helt bakom flötet var han väl inte? ”Om du vill så? Kom så går vi”. Vi drog iväg. Jag snodde med mig DN.

Hans lya var ljus och ostädad. Sängen var obäddad. Jag la mig där, drog ned honom i sängen. Han luktade gott, var med på noterna. Klockan var halv elva när jag lämnade honom. Jag gick förbi fiket, lämnade tillbaka DN och gick vidare upp till arbetslokalen. Åsa, som jag lånade lokalen av, satt med svartvita printar framför sig. Hon såg trött ut.
”Ungen sov inte i natt. Jag blir galen, fattar inte vad jag ska göra?” ”Supernanny, du får lära av henne, hitta rutiner”. ”Visst, jag tycker jag har testat alla rutiner som finns, inget fungerar”. Hon gick ut i köket, frågade om jag ville ha kaffe. Trött jag var på alla gnällig morsor. Hon var för velig. Jag hade sett hennes barnuppfostran. Hon kunde inte säga nej. Varför skaffar sig folk barn om dom bara ska dissa dom hela tiden? Min morsa var likadan. Med morsan tog allting tio gånger längre tid än nödvändigt, allting var svårt och dyrt.

Telefonen ringde och jag lät Åsa svara. ”Det är din mamma”, sa hon och log snett. ”Hej mamma, läget?” ”Jag har ont i ryggen och fruktansvärd migrän. Tänkte höra om du kunde köpa lite Alvedon och komma förbi om det passade sig”. ”Ja, inte just nu, men om någon timme. Är det okej?” ”Ja, jag ligger bara här. Du fattar inte hur dåligt det är. Bankomatkortet är också fel”. ”Jaha…. Vad ska du göra åt det?” ”Vet inte, hur gör man? Ska man ringa någonstans?” ”Ring till banken och kolla. Jag kommer senare. Förresten såg jag pappa igår. Han var på Nytorget och fikade med Gunnar”. ”Jaha, ja han gör väl inte annat? Fikar och kollar på unga tjejer. Han har alltid varit sådan”. ”Inte riktigt kanske, men jag kommer senare”.

Jag la på, orkade inte höra hennes kärringgnäll. Alla hennes kvinnliga kompisar var likadana. Dom gnällde om allt. Om pappa satt på Nytorget och kollade på unga tjejer var det väl hans grej? Mamma kunde väl också gå ut och försöka träffa någon? Knappast. Hellre satt hon hemma och gnällde. Tro fan att ingen snubbe var intresserad. ”Vad ska du göra idag? Jo, för resten, dom ringde från någon resetidning. Du skulle visst visa bilder?” Åsa skickade över ett telefonnummer och jag ringde upp redaktören. Han skulle ner och ta en lunch på Skånegatan om en timme, så vi bestämde att ta en fika nere vid Götgatan efter lunchen. Jag drack kaffe med Åsa, lyssnade på hennes trötta röst. Hon skulle ställa ut på Östermalm, på ett litet galleri. Hennes bilder var en slags konstruerad historia om stenar och deras hårdhet. Jag hängde inte med riktigt. Allt som oftast var det så med konsten. Att jag inte fattade ett skit. Det var för mycket konstruktioner. För lite närvaro och liv.

Jag gick ner till apoteket. Jag skulle strax ha mens och köpte lite dyra tamponger. Undrade om jag hade några dagenefterpiller om knulleriet hade gått fel, men mindes att han kom på mina bröst, så det var nog lugnt. Redaktören, som hette Nils, satt redan på fiket. Blond och smal, i femtioårsåldern. ”Hej, kul att du hörde av dig. Bilderna du skickade på nätet såg bra ut. Har du svartvitt också?” ”Jag hade hoppats du skulle säga det. Jag har faktiskt skrivit ut dom i svartvitt också”. Jag plockade fram utskrifterna. Dom var faktiskt ganska hyfsade, även om digitalprintar aldrig blir lika snygga i svartvitt som klassiska kopior. ”Snyggt, snyggt. Vet du vad, jag tycker vi blandar färg och svartvitt. Jag skriver själv en text för jag var i samma område förra året. Vad tycker du om det?” ”Det låter bra, sa jag. Jag har ju skrivit en egen text, men du struntar i den?” ”Ja, tänkte kanske använda delar av den som bildtexter. Är du med på det?” Jag hade inte så mycket att sätta emot så jag sa att det var okej. Det viktigaste var att det blev publicerat och att jag fick betalt. ”Vi tänkte skriva lite om dig också. Du är ju ny för våra läsare. Kan du berätta lite om dig själv?”
”Vad ska jag säga? Sarah Hagen, tjugonio. Har frilansat i sex år, gått på ekonomiskt gymnasium, bott i Grekland och nu reser jag mycket, framför allt i USA”. ”Ogift, inga barn, ingen fästman?” Han tittade på mig och skrattade. ”Precis, ingenting som hindrar”, sa jag och skrattade tillbaka.
”Vad bra” sa han. ”Jag måste tillbaka, men skicka en faktura så hör jag av mig då det blir dags att göra layout”. Han försvann och jag satt med en viss tomhet. Det hade tagit en vecka att göra bilderna och jobbet hade kostat mer än jag skulle få fakturera. Jag var nöjd ändå.

Solen var varm. Jag satt kvar ett tag och kollade på folk. En glidare hade mamma kallat pappa. Var det inte vad alla drömde om att vara? Jag promenerade till Hornsgatan. Mamma bodde i första huset, en mörk kåk från tidigt 1900-tal. Götgatsbacken hade verkligen förändrats, blivit ett veritabelt köpcentrum. Varför måste alla förändringar i stan handla om att köpa mer, sälja mer, stressa mer? När får vi ett nytt ickekommersiellt galleri, en konsthall, ett nytt bibliotek istället för en ny galleria som säljer samma gamla kläder som redan säljs överallt? Mamma öppnade då jag ringde på dörren. Hon hade blivit lite rynkig och såg blek ut. ”Hej, fint att du kommer. Jag har lagat mat. Vill du ha?” ”Lilla mamma, alltid har du lagat mat. Det är klart att jag vill ha”.

Vi gick in i hennes tvåa med tyger och blommor överallt. Det verkade som det mesta låg på golvet. Allt i en slags process, förmultnings eller pågående skapande? ”Jag håller på och klipper ihop en klänning. Kom och sätt dig i köket så äter vi lite”. Vi satte oss ner. Hon bjöd på vin och vi åt av den goda soppan hon snickrat ihop. ”Hur går det med allting nu då?” Det var den frågan jag aldrig skulle ställa. Då tog eländet aldrig slut. Hon började berätta om alla krämpor, alla som varit dumma och hur fattigt hon hade det. ”Mamma, kom igen nu. Du är sextiofem, har taskig pension, men nästan en mille på banken. Använd pengarna lite så får du ett enklare liv”.
”Nej, jag kan behöva dom framöver. Man vet aldrig vad som sker”.
Det var mamma i kubik. Man vet aldrig vad som sker och därför skedde inget heller. Hon tog ut allt i förskott. Det var meningslöst att försöka få henne att njuta lite av sitt eget liv. Hon ägnade sig bara åt att tänka på andra. Mig till exempel. Jag hade ett helvete med henne innan jag flyttade hemifrån. Nu är det bättre. Nu är hon bara min mamma som inte vill göra något för sig själv. Jag satt kvar och lyssnade på henne, men märkte hur snabbt man kommer in i det gamla. Jag sa tack för maten och gick därifrån. Jag såg på henne att hon var besviken och någonstans kände jag mig ledsen över vår oförmåga att mötas.

På vägen hem gick jag en sväng till Kaffebar. Ägaren kände igen mig från Greklandstiden, gav mig en kram, bjöd på kaffe och pekade på bilden över baren. Det var ett porträtt jag tagit av pappa, plåtat på en grekisk marmorstrand. ”Hälsa pappa din att han får komma hit och byta ut den snart. Den har hängt där i två år snart. Jag börjar ledsna på att se hans nylle. Han har inte varit här på hela den tiden. Mår han bra? Jag saknar honom. Du däremot, du ser strålande ut”.

Han försvann bort till några andra kunder. Pappa tittade ner mot mig från väggen. Om han mådde bra? Visste inte. Han sysslade inte riktigt med sådana frågeställningar. Han levde på och så gick det som det gick. Jo, han mådde nog ganska bra ändå. På kvällen gick jag till Moderna. Karin Mamma Andersson ställde ut. Jag visste inte så mycket om henne. Inte mer än vad jag sett på tv. Hon verkade vara en bra kvinna, rolig och seriös på samma gång. Det var fullt med folk i utställningslokalen en trappa ned. I kolkällaren som pappa brukade säga. Han hade slutat besöka Moderna, avskydde stället för att det var fult, mörkt och hopplöst på alla plan.

Jag höll inte med honom, tyckte Moderna var ganska okej ändå. Jag blev lite full i skratt då jag gick omkring bland tavlorna. Ganska blekt tyckte jag nog det var. Ingen riktig fart i måleriet. Folket som tittade på konsten var ju en sak för sig. Nittionio procent kvinnor, typ medelålders tant dansar afrikanskt. Det var roligt och sorgligt. Att kultur har blivit så mycket kvinnornas sak. Jag kunde inte säga så mycket. Jag är ju också kvinna, yngre, men ändå. Jag tillhörde gänget kvinnor som höll kulturen flytande.

Jag gick ned till brobänken bakom af Chapman. Det vackra fartyget som alltid funnits där, var nu plötsligt borta. Telefonen ringde. Åsa på labbet. ”Dom ringde och sökte dig från resetidningen. Du kan väl ringa dom?” Jag fick numret och ringde upp bildredaktören. ”Hej, sitter och tittar på dina bilder, tänkte bara köra färg”. ”Varför det? Det är ju de svartvita som är bäst, eller i alla fall blanda svartvitt och färg”. Redaktören harklade sig innan han svarade. ”Det fungerar bäst med färg. Våra läsare vill ha positiva vibbar och färgen är bättre på det än det svartvita. Det blir så mycket politik med svartvitt”. Jag började ruttna. Jag hade inte hållit på länge i den här branschen men redan börjat hata redaktörer. Jag försökte en sista gång. ”Det är ju naturbilder. Vore det inte kul med lite nytänk? Svartvitt tycker jag är snyggt i en resetidning?” ””Nästa gång kanske? Vi har skannat alla bilder. Vill du hämta dom eller ska jag skicka dom hem?” ”Jag kan hämta dom, är i närheten. När blir det publicerat?”
”Det kommer om ett år, vid den här tiden ungefär”. Vi la på. Det kändes knappt roligt. Inget ont om färgbilderna, men det var ju det svartvita som hade tyngden och poesin. Jag behövde pengarna. Undrade om jag någonsin skulle få se det i tryck? Jag passerade Hötorget, hämtade bilderna och åkte hem.

Jag tog ett glas vin på sängen. Såg ut över rummet, genom fönstret, ut över taken. Stockholm kunde vara vackert. Jag började smeka mig själv, fingrarna luktade sex när jag drack av vinet.
Läget var ändå okej. Jag var hemma, tjänade pengar och mådde hyfsat. Jag blundade, kändes vinet långsamt slå till. Jag blundade, smekte mig lätt. Telefonen ringde. Jag lät den ringa och smekte mig till en orgasm.

En halvtimme senare klev jag upp, kollade telefonen. USA. Mark hade ringt. Jag struntade i att ringa tillbaka. Det fick bli senare. Jag gick ut på de sommarvarma trottoarerna, åt en kebab på Skånegatan, stannade ett tag på Berlin. Vad hoppades jag på? Att Rockyfiguren skulle dyka upp? Jag satt kvar ett tag, då och då passerade en buss. Ingen chaufför såg ut som han. Det mörknade vid tiotiden. Vi fick inte sitta ute längre och jag vandrade hemåt igen.

När jag nästan somnat ringde telefonen. Jag lät den ringa. I morgon skulle jag svara om Mark ringde. Fönstret stod öppet mot hustaken. Jag hörde stadens svaga ljus. Jag sov naken, bara insvept i ett lakan. Jag kände mig vacker, gick upp och tog ett glas vatten. Några röster, ett klirr, klockan var tre. Jag kröp tillbaka ner i sängen. Jag kände mig ensam, men ensam på ett skönt sätt. Vaknade av att mobilen ringde. Det var Mark.
”Jesus, varför svarar du inte? Jag har ringt dig flera gånger. Är det något som är fel?” ”Nej, jag har inte haft ork. Det har varit så mycket sedan jag kom hem”. ”Hur går det då? Har du fått sålt dina reportage?” ”Jag har fått iväg två, ska försöka sälja två till. Du då?”
”Saknar dig hela tiden. Det är trist då du är i Europa. Jag funderar faktiskt på att komma över och hälsa på.” ”Gör inte det. Jag kommer snart tillbaka till New York”. Han hörde på min röst att jag var avslagen, trött och kanske också ointresserad.
”Har du träffat någon annan?” frågade han. ”Nej, hur så? Varför skulle jag göra det?”
”Du låter så ointresserad.” ”Nej, är bara trött. Kan vi inte ringas senare ikväll? Jag måste iväg nu”. ”Vad är det med dig? Du är dig inte alls lik. Okej, ring mig kväll då”. Han la på och jag blev förbannad på mig själv. Hur svårt ska det inte vara att avsluta en relation? Ikväll fick jag fan skärpa mig.

Jag klev upp ur sängen, gjorde kaffe, kände mig deppig. Vad gick livet ut på egentligen? Hur orkade folk gifta sig, skaffa familj, leva borgerligt? Jag orkade ju knappt vara med mig själv. Telefonen ringde igen. Jag kände obehag men såg att det var pappa. ”Hur mås det? Är du vaken? Skön dag idag?”
”Vet inte” svarade jag. ”Känner mig deppig”. Hörde hur pappa blev irriterad. Han gillade inte svaghet, i alla fall inte i för stora doser. ”Vad är det nu då? Kärleken? Pengarna eller jobbet?” ”Kärleken, funderar på att göra slut med Mark”. ”Ja, för fan. Vad ska du med den där idioten till? Skaffa dig en ny snubbe. Det dräller ju av trevliga typer. Du ska vara med någon som är fri i anden, som kan resa med dig. Ingen jävla bilförsäljare. Du ska ha någon som lever som du själv gör”. ”Ja, det har ju funkat för dig. Dina förhållanden tar ju alltid slut efter några år”. ”Hej, vänta nu. Visst har dom tagit slut, men jag är fortfarande vän med mina före detta. Det tar slut om man lever ett föränderligt liv. Varje gång man byter position i livet ändras villkoren och förhållandet ryker. Det är på gott och ont. Sluta tro på den här Sköna hem skiten”. Jag satt tyst och lyssnade. Ibland undrade jag om han inte var knäpp någonstans? Alla motgångar kunde bli goda erfarenheter enligt honom. Man var en idiot om man deppade längre än en dag? Varför skulle man göra det? Vad ledde det till? Arbeta på bara.
”Kan vi inte ses idag, senare på eftermiddagen? Vi kan fika på Nytorget?”
”Gärna” svarade han. ”Det finns inget som gör mig lyckligare än att få fika med dig. Ta med lite bilder så får jag se vad du gjort”. Vi la på och jag återgick till att dricka kaffe i sängen. Hur skulle ett liv vara upplagt? Hur skulle ett frilansliv vara upplagt? Med disciplin, ordning och rutiner, eller skulle jag bara låta det flyta på? Pappa satt på Nytorget då jag kom dit. Han hade faktiskt blivit äldre, skaffat sig lite skägg. Det borde han ta bort. Jag sa det åt honom. ”Vad då ta bort? Jag ser ju ut som Bruce Springsteen i det här. Det är snyggt”. ”Jo, det är snyggt, men du ser yngre ut när du inte har det”.

”Yngre, vad ska jag se yngre ut för? Det här skägget är pondus, det fattar du väl?” ”Tycker i alla fall att du ska raka bort det”. ”Var ett jävla tjatande om mitt skägg. Vi får se, nästa gång jag kollar mig i badrumsspegeln så kanske jag tar bort det. Har du bilderna med dig?” Jag plockade fram bilderna, gick in och fixade fika till oss. Pappa drack bara espressos. Han var ingen större vän av caffe-lattekulturen som han menade hängde ihop med barnvagnar och gravida kvinnor. ”Bra bilder, skön känsla, fast jag tycker du dragit en del för hårt i photoshop. Det blir nästan surrealistiskt. Det blir för bra, för skarpt. Det här digitala har säkert många fördelar men kvaliteten på bilderna har sjunkit rent tekniskt”. ”Tycker du? Jag tycker det är tvärtom, i alla fall i färg”. ”Färg?” Pappa såg sur ut. ”Vem fan är intresserad av färg? Det är för amatörer som plåtar djur på Skansen”.

Jag skrattade åt honom. Han var ofta tvärsäker, men ändrade sig också lika snabbt. Gunnar dök plötsligt upp.
”Hej, sitter ni här och gosar och har familjeträff? Hur fan ser du ut? Vilket jävla getskägg du skaffat dig? Det där borde du raka av dig”. Gunnar skrattade och försökte dra pappa i skägget. ”Jaha, pennalism på hög nivå: Ni fattar ingenting. Vi får se vad som sker. Sätt dig ned och ta en fika”. ”Nej, ska vidare, har en dejt vid Slussen”.
”Äh, sluta nu” sa pappa. ”Det är ingen som dejtar dig. Det är något du fått för dig bara”.
”Vi får se” sa Gunnar och försvann.

”Han är inte klok. Jag tror han dejtar tio brudar på samma gång. Det är farligt i hans ålder. Han är ju färdig för graven. Varenda knull är en dödskamp”. Pappa ruskade på huvudet. ”Hur går det med bilförsäljaren då? Är han verkligen något för dig?” Vi satt i en timme och snackade om bilder, kärlek och arbete. Det var pappas favoritämnen och jag hade börjat förstå att det var mina också.

Vi gick åt olika håll. Jag tittade på pappa då han gick uppför backen till sitt hem. Han haltade rejält. Alla dessa år som skibum hade tagit på hans knän. Han såg ensam ut, men han ville ha det så. Jag undrade om han alltid hade velat ha det så, eller om det bara blivit så för att han var så kompromisslös?

”Hej, är du här igen?” Det var Robert. Han stod alldeles bakom mig. ”Har du fikat? Såg att du satt med någon gubbe här förut?” ”Gubbe, det är ingen gubbe. Det är min pappa”. ”Förlåt. Jag vet vem han är. Han är ofta och fikar. Jaha, det är din pappa. Han är lite söderkändis, eller? Har du lust att fika med mig ett tag?” ”Jag vill inte ha mer kaffe. Jag kan ta en Ramlösa om du bjuder?”
”Det ordnar jag. Sätt dig så kommer jag med fikat”. Han försvann in på Tevere. Jag fick lugna ner mig lite, började nästan skratta åt mig själv, åt min uppdämda ilska. Robert kom tillbaka med en Ramlösa och en bulle. Jag tog Ramlösan och lämnade bullen till honom. Han hade en randig tröja och en brun keps, gick in för att vara ball.

Egentligen var han inget för mig heller. Vad är det för fel på de unga männen? Jag tände mer på äldre män, uppåt fyrtio. De här unga fjuniga typerna är för trista med sitt mode, sina förbannade hängjeans som visar halva äschlet. ”Hur har du haft det sedan sist? Jag har kört en del buss och lirat med mitt band”. ”Samma här, jobbat alltså. Jag bor ju hos en kompis så det är inte så lätt att vara hemma för mycket. Hon har sin pojkvän och det känns lite trångt så jag är mest i arbetslokalen”. ”Har du lust att hänga med till vår replokal efter fikat? Vi ska bygga om och du kanske kan ta lite bilder? Har du kameran med dig?” ”Jo, alltid. Var är lokalen då?” ”På Bondegatan. Vi har hyrt ett rum i källaren och ska göra studio”.

Vi satt kvar ett tag. En av hans musikerkompisar, en långhårig typ dök upp. Vi gick tillsammans upp till lokalen. Det var två, små rum utan fönster som skulle bli studio. Nils ville jag skulle ta några bilder så jag plockade upp min Canon S80 och drog några rutor på de vita, kala rummen.

Efter det gick jag. Ner till Slussen, kollade på båtarna, såg Skeppsholmen, funderade på hur det skulle vara att bo där ute?. Telefonen ringde. Det var mamma. ”Ja, hej”, svarade jag. ”Hej”, sa hon. ”Hur mår du? Ingen bra dag idag. Har ont i kroppen. Kan du inte komma hit och handla lite åt mig?” ”Vad behöver du då?” ”Bröd och ost och kanske lite mjölk”. ”Bröd och ost. Jag köpte det ju till dig igår. Du kan väl inte ha ätit upp två limpor och en ost på en dag?” ”Nej, men jag tål inte så kraftigt bröd. Kan du inte köpa en svagare ost också?” ”Det var ju grekiskt lantbröd och hushållsost. Vad ska jag köpa som är svagare än det?”
”Du hittar nog på något. Kommer du hit så ska jag bjuda på lunch?” ”Mamma, du får ge dig. Jag kommer på eftermiddagen. Jag har annat att göra. Vi hörs så länge”.
Hon la på och jag stirrade ut över vattnet. Telefonen ringde igen. Jag kunde se på displayen att det var Mark. ”Hallo baby. Jag har kollat flyg till Sweden”.
”Gör inte det” sa jag. ”Det är ingen bra idé att du kommer hit”. Det blev tyst i luren. ”Varför inte det? Du har träffat någon, eller hur?” ”Nej, men jag har förstått att jag inte vill ha något förhållande”. ”Så kan du väl inte säga? Varifrån kommer det?” Mark lät uppgiven.
”Jag vet inte varifrån det kommer, men jag känner bara så. Vår grej är över och det är inget att göra åt det”. ”Okej, fucking bitch. Ha det gott då och stanna i Europa”.
Det sa klick och ett års förhållande var över. Jag blev inte ens deppig. Jag började gå mot Mariatorget. Morsan kunde gott få bjuda på lunch.

Jag vaknade upp, ont i halsen. Vad var det? Klamydia? Bara för att jag sugit av Robert? Jag log snett för mig själv. Det var straffet för att jag gjort slut med Mark och knullat med en busschaffis med rocknroll-drömmar. Jag kokade vatten och lät bryggaren dra lite innan jag kröp tillbaka i sängen. Vad hade jag för läge egentligen? Tjugofem, ingen egen lya, ingen arbetslokal, inget fast jobb, ingen pojkvän. Jag låg och funderade på när man skulle sluta kalla någon pojkvän? Var det inte lite dagis över det hela? Pojkvän, lät som något fjantigt, ofarligt, pojkaktigt. Jag behövde en man. Jag smekte mig under täcket, särade på benen, spände mig, men precis innan jag kom sparade jag mig, klev upp ur sängen och började städa rummet. Efter en timme hade jag diskat, dammsugit och bäddat. Tvätten låg sorterad i ett hörn då telefonen ringde. Det var Robert.

”Hej, ursäkta om jag ringer. Vi ska spela ikväll på ett boulehak vid Nytorget. Har du lust att komma och plåta? Vi har inga pengar men vi kan bjuda på öl”. ”Jag är med, när ska jag komma?” ”Vi träffs där vid åtta och spelar från nio. Kom vid åtta så kan du ta lite bilder i logen”. ”Det låter faktiskt jättebra. Jag kommer”.

Jag skulle inte få betalt. Pengar var vad jag behövde, men det kostade inget, mer än tid, med en digitalkamera. Att plåta Roberts band kanske kunde bli något med tiden, om inte annat så var det ett sätt att dokumentera tiden. Det kanske blev lite fest också? Jag blev upphetsad av tanken, la mig i tvätthögen och smekte fram orgasmen som jag lämnat tidigare.'

Jag behövde pengar, satte mig vid datorn och började göra Cd-skivor som jag skulle skicka till tidningar och reklambyråer. Mina bilder från Klippiga bergen borde kunna få napp någonstans? De tog en timme, sedan gick jag ut, ner till Gamla Stan och tog en lunch på Österlånggatan. Jag satt på trottoaren och åt långsamt. Folk från hela världen passerade framför mig. Det är ändå märkligt att man med nittiofem procents säkerhet kan se varifrån alla kommer. Japaner, italienare, amerikaner, alla är på sitt sätt. Bullrar dom inte, så fnittrar dom eller pekar och viftar med armarna på ett speciellt sätt. Jag minns tiden i Grekland då vi bodde i den gamla stadsdelen på Naxos. Svenskarna, framför allt de svenska ungdomarna, som verkade klonade med sina kepsar och shorts. Det fanns inget annat folkslag som utstrålade så mycket tafatthet och klädkonformism. Alla såg likadana ut med sina ölburkar och bakvända kepsar.

Otroligt mycket turister, fattade inte hur folk stod ut att bo i smeten? De bofasta hade givetvis sina egna, hemliga avkrokar och ställen där dom kunde andas sin egen doft. Jag måste hitta någonstans att bo. En månad till kunde jag bo i den lånade lyan, frågan var bara om jag inte skulle flytta tidigare? Jag hade kollat bostadsannonserna. Det var ju rena skämtet. En etta, om jag nu köpte den, kostade en och en halv mille. Skulle jag dra tillbaka till USA igen?

Telefonen surrade. Ett sms från Mark. Fuck you, fuck you for ever. Inte mycket att spara, så jag deleatade, blev ledsen. Gick ner till Riddarholmen, satte mig på kajkanten och kollade ut mot Söder. Så var det med det. Mark, inget fel på honom, men ändå inget för mig. Det märkliga var att då jag åkte från USA trodde jag det var vi. Efter två veckor i Stockholm var han död. Går det så snabbt att glömma någon? Tog en långpromenad hemåt, la mig på sängen och sov några timmar. Jag skulle ju plåta Roberts band så kvällen var räddad.

Jag vaknade vid åttatiden, kände mig mosig. Det fanns lite mat kvar sedan igår som jag värmde. Pannbiff och gammal spagetti. Jag körde ner det i en wokpanna och hällde på chilisås. Det dög, tog med maten till sängen. Jag plockade i mina papper, samtidigt som jag såg en taskig film på Hallmark.

Det drog ihop sig till klubben och spelningen. Jag skippade blixten och satte på mitt ljusstarkaste normalobjektiv på kameran. Fanns det bara lite spots så skulle det klara sig. Stället låg bredvid Nytorget, en boulelokal man snitsat till. Jag träffade Robert utanför. Han stod med musikergänget.
”Hej, kul att du kommer”. Han presenterade mig för de andra. Fem stycken, tre killar och två tjejer. Dom såg trashiga ut, svarta strumpor och korpsvarta frisyrer. ”Vill du plåta på direkten? Vi ska börja spela om en halvtimme”. ”Det är bra, finns det någon replokal eller så?” ”Ja kom, vi går ner”. Boulelokalen var hyfsat upplyst. Jag tog stöd av en bordtennisbord, ställde kameran på 1600 asa och körde utan blixt. Dom poserade friskt, men mellan poseringarna dök de upp tillfällen där bilderna fanns. Jag plåtade på, babblade lite osammanhängande och efter en tio minuter kände jag mig klar. ”Fint att du kom. Ta en öl så ses vi efter spelningen”.

Robert försvann för att stämma gitarrer och ladda upp. Jag tog en cider och satte mig i ett hörn och kollade bilderna på displayen. Tog bort färgen på en del. Det fanns några som hade den rätta Anton Corbijnfeelingen. Tidig Corbijn ska man väl säga, småbildstiden. Att jag skruvat upp asa-talet gav lite mer korn och struktur åt bilderna. Jag kände mig glad, det var sånt här jag ville göra. Vara ute i livet, plåta livet, delta. Att det skulle var så svårt att få det att gå runt ekonomiskt. Plåta var väl inte så svårt. Lyfta kameran till ansiktet, titta ordentligt, knäppa. En slags akt av koncentration, oceaner av koncentration, lära sig titta. Mest av allt handlade det om det: Att lära sig titta, fokusera, samla på sig koncentrationen. Få fram fittan och hjärtat i bilden. Det var väl därför jag inte stod ut med reklam. Inget hjärta, än mindre kuk och fitta. Det var det andra, sockret på gröten, pengarna, som var det jävliga.
Hur överlever man på att skildra livet? Jag hann inte tänka längre, förrän Robert och hans band gick på scen. Det var lite Lou Reed över dom. Släpigt hetsig gitarrock med svarta texter. Jag kröp fram, satte mig framför den låga scenen och plåtade porträtt då ljuset var tillräckligt bra. Det satt bra, kände att jag fått en viss säkerhet då jag gungade med Roberts rörelser med kameran. Dom spelade en halvtimme, sedan träffades vi i baren.
”Vad tyckte du?” frågade han.
”Jag tyckte det var bra, speciellt dom långsamma låtarna. Det blev lite bilder också. Du kan få se senare”.
Vi satte oss med en öl var. Han var rejält speedad. Jag undrade hur det skulle vara att vara artist? Att leva så intensivt hela tiden? Vilken adrenalinuttömning. Författare super för att dom har tråkigt. Att det blir ensamt. Musiker super för att dom är i sånt varv. Fotografer ligger mitt i mellan, i en slags betraktande cynism. Man står inte på scen, men man är inte heller ensam. I jämförelse med att vara artist så känns det fegt, men man är ju som man är. ”Vad tänker du på?” Robert tittade konstigt på mig.

”Tänkte på livets villkor. Hur det är.” ”Hur är det då?” ”Ganska bra, tror jag. Man undrar ju ibland, men man tar sig vidare”. ”Ibland snackar du så man fattar ingenting, för djupt för mig”. Robert såg irriterad ut. ”Ta det lugnt. Skål. Jag vet att jag är lite djup ibland. Det sitter i generna”.

Det strömmade allt mer folk till baren. Söder har en speciell publik, lite mindre mondän än nere på stan, men ändå väldigt enhetlig. Speciellt bland de yngre verkade rädslan för att sticka ut vara väl grundad. Hur skulle man leva i Stockholm där en etta kostade 60-70 000 kr kvadraten? Vem betalade det? Kidsens föräldrar? Och hur såg dom föräldrarna ut som kunde kasta ut fem, sex tusen extra i månaden? Eller betalade kidsen sina egna lyor? Vad jobbade dom då med? I alla fall inget som inte gav rejält med deg? Det var något som inte stämde. Det kanske var dags att flytta från stan, söka nya jaktmarker? Pappa hade gjort en repa i Skåne. Kollat på hus, kommit hem ganska besviken, tyckte det var för ensamt. Om han tyckte det, som var expert på att etablera sig på nya ställen, vad skulle då inte jag tycka? Robert luktade svett och öl, ganska sexig blandning. Jag smekte honom lite omärkligt över låret och han styvnade direkt. Jag flyttade barstolen lite utåt så ingen såg att jag smekte honom.
”Vänta. Du är inte klok”. Han skrattade generat. ”Sitt bara kvar, ingen ser det här”. Jag drog ner hans gylf och förde in handen. Han var våt om pungen. ”Nej fan, ge dig, jag pallar inte”. Han vred sig ur greppet och drog upp gylfen.
”Vi går hem till mig istället” sa han. ”Jag ska bara säga hej till de andra”. Jag låg på rygg, kände honom i mig, såg ut över rummet. Det lyste från torget i hans fönster. Vad var det han sa i baren? Att jag var djup? Jag kände hur han började komma och smekte mig själv snabbt. Vi kom samtidigt. Han rullade av, gick på muggen, frågade om jag ville ha ett glas vatten. ”Kan du inte fixa lite kaffe? Jag är jättekaffesugen. Tänk om jag är gravid?” ”Är du gravid? Är du säker?” Han såg helt förstörd ut. ”Lugna ner dig, jag bara skojade. Jag har dagenefterpiller också. Dessutom ska jag ha mens om en dag eller två”. ”Fan, jag trodde du hade piller. Har du inte det?” ”Nej, varför skulle jag ha det? Jag blir bara tjock och äcklig av det”. ”Du skrämde skiten ur mig. Jag gör kaffe nu”.

Jag hörde hur han fixade med kaffet i det lilla köket. Lite avtändande var det att han blev så rädd för att jag skulle vara gravid. Inte för att jag hade några sådana planer, men jag gillade inte hans reaktion. Å andra sidan. Om han stormat in och skrikit Yes när jag sa att jag var gravid, hur hade jag tagit det? Kaffedoften från espressomaskinen kom in i rummet. Robert var väl inte min man i livet, men han var ändå en bra kille. Och det var väl det som var den avgörande skillnaden. Att han var en kille och jag ville ha en man. Jag träffade pappa på ett nytt fik på Bondegatan. Han satt och lyssnade på musik från sin I -pod. Dessutom verkade han lite full trots att det bara var förmiddag. ”Man blir allt poppigare ju äldre man blir. Lyssna här, Dylan. Den där bruden som spelar fiol på Sarah. Hon är otrolig. Vilket ton hon har. Det är som när du var liten och jag hörde din fiol från balkongen, hur tonerna spred sig ner över gården. Det var Gudamusik”. ”Då vi bodde i storfamilj? Är det vad du menar?” Pappa nickade. ”Vet du om att Sonja är allvarligt sjuk, fått bröstcancer. Jag fick höra det för ett tag sedan. Jag borde väl hälsa på henne, men hon får höra av sig själv först”.

”Hur fick du veta det?” frågade jag. ”Du har ju inte träffat henne på tio år”.
”Träffade Nils, hennes son, på gatan. Han var lång som fan, tror inte du hade känt igen honom”.
”Vill du ha påtår” frågade jag, ”eller något annat?” ”Det är bra, ta du. Jag sitter lugnt”. ”Såg du att det var värmebölja i Grekland, folk dör?”
”Så var det när du var liten och vi bodde i Grekland. Det kom en tio dagar varje sommar med över fyrtio grader, men det var ju bara att ta det lugnt, ligga vid vattnet eller stanna inne mesta delen av dagen. Vi bodde ju högt så vindarna drog genom vårt hus”. ”Pappa, saknar du inte Grekland? Det gör jag i alla fall”. Han såg lite deppig ut.
”Jo, så inihelvete, framförallt på sommaren. Femton år sätter sina spår. Nu håller det ju på att gå åt helvete här hemma också. Jag fick besked av värden att dom tänker stambyta nästa år. Då är man körd, blir dubbelt så dyrt att bo. Vad ska jag göra?” ”Stambyte betyder väl inte att dom får höja hyran?” Pappa ruskade på huvudet. ”Den där jävla lagen är bara skit. Värdarna gör precis som dom vill. Hyresgästerna åker ut med äschlet före. Fy fan vad sne jag blir. Jag trodde jag hade fixat en lya for ever”. ”Ja, boendet i den här stan är inte lätt. Jag vet inte heller snart var jag ska bo”. ”Har du druckit idag”, frågade jag?
”Det är så jävla tråkigt ibland när det värker i knäna. Jag blir halvt galen. Då tar jag mig en whiskey. Du ska inte oroa dig. Har jag inte blivit alkis på 70 år så blir jag det inte nu heller men jag drömmer bättre då jag har tagit ett järn”.
”Jaja, ta det lugnt bara” svarade jag. ”Hur går det med jobben? Har du så du klarar dig”? Han bytte snabbt ämne.
”Jo” svarade jag. ”Fick just ett nytt resejobb, ska dra runt i Köpenhamn och sedan upp i Sverige för den här resetidningen som tog mina Amerikabilder. Dom vill ha någon slags roadmoviefeeling i bilderna”. ”Kanonbra. Det är de bästa jobben. Då gör du som du vill. Ska du resa ensam eller med en skrivare?” ”Det blir tillsammans med en kvinnlig journalist. Jag vet inte hur hon skriver, men det blir nog bra”.

” Det kan vara svårt med journalister. Dom vill bestämma för mycket” sa pappa. ” Var det därför du slutade plåta och blev skidlärare?” Pappa skrattade. ”Nej, jag blev less bara. Fanns inga tidningar och fotografi blev någon jävla fjantig sysselsättning för kritiker. Det var inte roligt längre. Svårare var det inte”

Vi drack upp kaffet. Pappa trivdes inte riktigt på det nya fiket. För dyrt och för mycket medelklass som han sa. Vi gick hem till honom istället. Han bodde i en liten tvåa med balkong. En balkong som var full med blommor av alla sorter. ”När blev du trädgårdsmästare? Det är ju riktigt imponerande?. ”Det är inte svårt alls. Jag köpte en massa frön och slängde i lådorna och sedan har jag bara vattnat. Ja, du ser själv”. ”Har du någon kvinna, numera?” ”Kvinna? Jag träffar en del, men är inte så intresserad längre av kvinnor. Jag vill faktiskt hellre arbeta. Jag nöjer mig med att sitta på kafé och kolla. Ibland så träffar jag Anna och hon sover hos mig, men det blir för tradigt om det blir ofta”. Pappa hade kanske haft sin kvot? Jag satt kvar en halvtimme till innan jag gick. Pappa hade lagt sig på sängen och kollade Eurosport, Tour de France. ”Cykel är häftigt, trist bara att alla är dopade. Jaha, ska du gå nu?” Han reste sig upp och gav mig en kram. ”Vi ses snart igen? Kom förbi när du vill och lycka till med jobbet. Du vet ju att du är min älsklingsdotter”. ”Ja, det är väl inte så märkvärdigt. Du har ju bara en, eller hur?” ”Jo, så illa är det väl?”

Pappa skrattade och jag gick ut. När jag gick ner för trappan hörde jag ljudet från hans tv. Någon hade gjort en utbrytning i bergen och Roberto Vacchi, kommentatorn, skrek som en galning. Det gjorde mig sorgsen att pappa blivit gammal, men han hade lovat mig att bli gammal, väldigt gammal .

Vi körde mot Köpenhamn i en röd Golf. Det var en hyrbil som jag fått tidningen att pröjsa. Journalisten hette Sonja och satt bredvid mig. Redan vid Linköping kände jag mig trött på hennes pladder. ”Har du hört att man kan tvätta jeans genom att lägga in dom i frysen? Fattar du vad bra? Då får man inga tvättstreck på byxorna. Det är ju skitbra”. ”Inte bryr jag mig om tvättveck. Det kan ju vara läckert på ett par jeans, jag tvättar dom bara”. ”Men du”, hon hade en nasal Lidingödialekt trots hon berättat för mig att hon kom från Norrköping. ”Men du”, fortsatte hon.”Om man köpt ett par Acne så vill man ju inte att färgen ska gå ur dom på direkten, fattar du?” ”Fitta”, tänkte jag. Det här är den moderna idiotin. I USA, ytlighetens förlovade land, hade jag inte träffat en människa hälften så korkad som min arbetskamrat. Jag försökte styra över snacket på en annan bog. ”Vad tror du om den där campingen vi ska göra jobb på?” ”Det blir läckert. Vi kommer att träffa en massa störtsköna typer som bor i husbilar och stora tält. Det kan bli en skön story om det moderna campinglivet. Sedan kör vi en liten, enkel vandring på Tivoli också för att blanda in i jobbet. Så det blir Köpenhamnsatmosfär”.

”Tivoli” sa jag, ” är inte det lite sökt och mossigt. Det är ju ungefär som att vi ska dra till Christiania och glo lite på knarket”. ”Ja, det är också en bra grej. Det är klart vi ska till Christiania”. Okej, okej, jag började fatta. Det skulle bli ett reportage med alla schablonerna. Vad skulle jag göra? Hon var fast anställd, jag frilans. Hon bestämde.

Vi kom till campingen som låg strax utanför Köpenhamns centrum. Husvagnar snackade hon om. Jag såg två husbilar och ett tiotal husvagnar av den absolut mest slitna sorten. Troligtvis var det gästarbetare. Dessutom började det spöregna. Vi hyrde en stuga som luktade fis och
hade en belysning som fick allt att se ut som skymning. Jävla öken, tänkte jag innan jag somnade. Det smattrade hårt på taket. Det var orkanstyrka i vindarna och jobbet såg inte för roligt ut. På morgonen regnade det fortfarande. ”Vi gör det andra först, Tivoli och Christiania, så kan vi ta campingen ikväll. Det ser ju ganska dött ut”.
”Yes, du har rätt”, sa hon. ”I eftermiddag kanske solen skiner. Vi tar en fika på stan och sedan Tivoli”.

Vi åkte in till Huvudbangården, tog en fika innan vi gick över gatan, till Tivoli. Det såg likadant ut som det gjorde för tjugo år sedan då jag var där förra gången. Turister, karuseller och annat krams. Jag plåtade på, tog de förväntade bilderna av ungar i karuseller. Jag såg framför mig hur bilderna låg som små frimärken i tidningen och illustrerade gemene mans uppfattning om Köpenhamn. Det tog två timmar, sedan drog vi till Christiania. Dom hade röjt upp en del vid entrén. En hel del knarkdealare hade försvunnit. Skönt. Jag avskydde knark, framför allt hasch och gräs. Heroin och annat pulver räknade jag som självmordsmediciner. Vi vandrade runt i Christiania, men jag tog knappt några bilder. Sonja manade på mig. ”Kolla där, vilken läcker typ. Vilket snyggt hus, dom är ju för coola”. Så där höll hon på, som om Fristaden var något jävla museum. Jag skämdes för att gå där med kameran. Mindes berättelser från då Christiania startade. Hur fantastiskt det varit, vilket frihet. Nu gick jag som en tjuv på en marknad och skulle sno åt mig något förväntat. Nej, jag skämdes. Det här ville jag inte vara med om. Christiania är vackert. Det finns områden som är makalösa, bakom huvudstråken. Nu såg det ut att bli den sista striden. Kommunen vill privatisera och bygga på området. Christiania är som Skeppsholmen. Sakta men säkert urholkar man området, privatiserar det och till slut är det som en köpmarknad bland alla andra. ”Ska vi sticka?” Sonja kände sig lite nervös för en aggressiv snubbe verkade ha fått korn på hennes skrivande och antecknande. ”Dom tror kanske att jag är polis som går omkring och antecknar”. Hon stoppade ner blocket och tittade bort från den aggressive mannen. Det verkade inte hjälpa för han kom fram till oss.

“Hallo,,,what are you doing? Are you police?” ”Nej, jag är svensk, journalist”, svarade Sonja nervöst.
”Jaha, du är svensk, men varför kommer du hit och skriver om oss. Blir det något jävla skandalreportage igen?” ”Nej, vi jobbar på en resetidning. Vi skriver om resor”.
”Jaha, det är väl det resetidningar gör?” Jag tittade på mannen. Han var kraftigt byggd, i sextiofemårsåldern. Han kändes bekant på något vis.

Plötsligt kom jag på varifrån. Jag sa det åt honom. Att min pappa plåtat honom i början av sjuttiotalet då han jobbade i livsmedelsaffären. ”Det var länge sedan. Han kom från Lund, skäggig och iklädd fårskinnspäls. Jag minns honom. Han bodde på vinden ovanför taket. Var någon slags skidåkare, på väg till Alperna? Jag har faktiskt kvar bilden jag fick av honom. Så du är hans dotter? Lever han fortfarande?” ”Ja, han bor i Stockholm och mår bra”. ”Det är bra. Hälsa honom, men nu får ni sticka härifrån annars kastar jag ut er från området”. ”Okej, vi drar. Ha det gott”. Sonja började gå mot utgången.

”Du” sa jag. ”Får jag ta en bild på dig, mest för att visa pappa, se om han känner igen dig?” ”Gör det, men gör det snabbt”. Jag tog några skott. Jag såg att han log inombords. Det var en bra karl med hög integritet. Vi skakade hand och jag gick efter Sonja.
”Tog du en bild?” sa hon. ”Vilken jävla typ, verkade ju livsfarlig”. Jag sa inget. Mötet med dansken var dagens sköna känsla. En riktig människa. Vi tog en fika precis utanför Christiania. Jag ringde upp pappa för att berätta om mötet.

”Åh fan” sa han. ”Hur såg han ut?” ”Bra. Snygg, lite vild och snäll på samma gång”.
”Haha” pappa skrattade högt. ”Det är det minsta man kan säga. Han är stenhård. Han skötte Christianias försvar, organiserade en slags arme mot alla som ville in och jävlas i början av sjuttiotalet. Jag tror han har svartbälte i tre, fyra olika discipliner. Han är bra, bodde på hans vind ett tag”. ”Jo, han sa det. Egentligen skulle jag stanna här med honom och plåta hans liv. Det är ju det som är intressant istället för det här töntreportaget vi gör nu”. ”Det är så det är med jobb. Ett visst horande. En massa meningslösheter. Antingen går du tillbaka direkt eller så kan du glömma det hela”. Gå tillbaka direkt eller glömma det hela? Sonja hade fikat klart. Hon stjälpte alltid i sig sina kaffekoppar. Nu ville hon vidare. Jag följde med. Det var fel, men jag gjorde det ändå.

På campingen hade det piggnat till lite. Några fler husvagnar och husbilar, men ändå var stämningen grymt trött och halvsmutsig. Minst av allt det chica campingliv som tidningen krävde. Det hade slutat regna så vi satte oss utanför vår halvruttna friggebod och drack öl. I boden bredvid härjade några ryssar. Dom hade fått igång stereon på bilen och spelade ryska sånger, sjöng med och var så vemodiga som vi alltid tror ryssar är. ”Hello girls”, en av ryssarna vinkade åt oss. Jag reste mig upp och gick fram till honom. En kraftig kille i tjugoårsåldern, snaggad. Såg ut som en soldat som varit i Afghanistan och slagits. ”Hello girls, beer, beer..” Han pekade på ölen i sin hand. ”No, thank you”, svarade jag och pekade på ölen i min hand. ”Yes, hallo girls” fortsatte ryssen och pekade på sin kompis. Han sa något på ryska och kompisen skrattade generat. ”Beer? Hallo girls”. Han skruvade upp musiken och jag sa bye bye och gick tillbaka till Sonja. ”Vad ville han? Bjuda på öl?” ”Hello girls, beer, beer, var allt han sa. Dom verkar inte ha det lätt. Det är väl svartjobbare som bor i stugan och jobbar här hela sommaren”.
”Fy fan, tufft liv och ändå tycker dom det är bättre än hemma i Ryssland. Snacka om att vi har det bra”.
”Tänk”, sa jag. ”I USA där har folk det lite bättre, men det är på gränsen. Det är ofattbart vad sårbart ett samhälle är. Ryssarna verkar ju leva i ett helt korrumperat samhälle och ingen hjälp finns att få. Vad gjorde man om man inte kunde tjäna pengar eller hitta någonstans att bo? Jag skulle bli desperat”. ”Jag vet faktiskt inte”, sa Sonja. ”Hur uppfinner man en vardag om ingen vill ha ens tjänster?” Sonja såg ut som om hon tänkte till. Hon verkade vara född med guldsked. Det finns små signaler som skickas fram då och då som gör att man fattar att hon inte behövt anstränga sig för mycket. ”Ta Ryssland, medelåldern är väl knappt över fyrtio. Folk super som galningar för att stå ut och kvinnorna får som vanligt göra allt. Kolla dom här killarna. Vad är dom, tjugo kanske? Dom jobbar som slavar, super hårt och är otroligt ensamma. Vilket eländigt liv”.

Jag höll med henne. Jag fattade aldrig varför män alltid måste supa så fort det blir jobbigt? Kvinnor håller sig mycket mer på mattan, gnetar för att överleva. Är det för att dom har barnen, ska föra arvet vidare?
”Nej” sa jag. ”Ska vi dra en sväng på campingen och kolla läget?”
”Arbetet före allt annat” sa Sonja och drack ur det sista ur flaskan. Vi gick en sväng. Det tog inte lång tid. Överallt satt det klungor med män som kollade på oss med tärande blickar. Jag klandrade dom inte, men det var lite jobbigt att gå omkring och vara betraktad från alla håll. Det hade inte varit någon större skillnad om femtio kvinnor levt på en camping och två läckra killar vandrat omkring i gräset. Vi stannade vid en dansk husbil. Ägaren satt utanför och kollade på tv. Jag tog några bilder. Han bad oss sitta ner en stund.

”Hur är det att bo i husbil?” frågade jag. ”Det har alltid varit min dröm”.
”Det är bra” sa han. ”Man får inse att det är trångt, men annars är det perfekt. Gå in i bilen och titta om du vill”. Jag gick in i bilen. Den var fint inredd, matplats, kök, dusch och litet bibliotek.
”Bor du här hela tiden? Det verkar så hemtrevligt i bilen.” ”Jag blev änkeman för två år sedan och då köpte jag husbilen. Efter det bor jag minst halva året i den. Jag trivs faktiskt bra. Det är ett sätt att komma ut och röra sig samtidigt som jag har hemmet med mig. Det känns mer som att bo än att resa”. ”Bor du här, på den här campingen hela tiden?” Sonja började anteckna i blocket. ”Nej, nej, det är bara tillfälligt, ska åka i morgon. Nej, jag tycker inte om det här stället. För mycket gästarbetare och för skitigt. Det är ingen bra stämning, för mycket fylla och depressioner. Jag åker i morgon, mot Spanien”.

Vi drack en öl med husbilsägaren. Jag fick några bra husbilsbilder och vi gick till campingens affär, köpte lite tonfisk till kvällsmat, några öl och vandrade tillbaka till vår fuktiga träkoja. Sonja lagade maten medan jag laddade in bilder i datorn. Jag kunde se två godkända bilder. Vi åt tonfisken medan kvällen landade kring oss. ”I morgon kör vi norrut, till Torekov. Min moster har ett hus där vi kan bo. Det blir perfekt, det är snyggt. Helt annorlunda än det här. En bra motsats i reportaget”. ”Okej. Hänger på, det kan vara skönt att få vila lite vid havet”. Vi drog oss tillbaka i våra sängar. Hörde ryssarnas musik. Dom hade suttit i bilen i sju timmar och supit, sjungit och spelat sin musik. Precis innan jag somnade hörde jag hur dom slog av musiken, klev ur bilen och gick in i sitt lilla hus för att sova.

Jag vaknade vid tre på morgonen, pissnödig. Orkade inte gå till muggen utan gick bakom huset och pissade. När jag satt och hukade tänkte jag på hur många som gjort samma sak.
”Hello girls”. Jag kände rösten innan jag hörde den. Ryssen stod precis bredvid mig, i kalsongerna med rejält stånd. Han måste också ha pissat men jag var för trött för att se honom. Han tittade på mig, såg lite besvärad ut. ”Hello boys”, sa jag och torkade mig snabbt, medan hjärtat började bulta i full fart. ”Godnight, sleep well”. Jag reste mig snabbt innan han reagerade och gick in i huset. Hjärtat bultade så jag trodde jag skulle svimma. Jag la på haken på dörren. Varför var jag rädd? Han var ju också bara ute och pissade? ”Hello girls. Godnight”. Han passerade vår dörr och jag hörde hur han klampade in i sitt hus. Sonja sov och jag kröp ner i sängen. Det tog ett tag innan hjärtat lugnade sig. Nästa gång jag vaknade var klockan sex. Ryssarnas bil startade. Dom var på väg till jobbet. Jag somnade om, hörde att det började regna. Började drömma. En dröm om något jag läst någon annanstans?

”Fönstren stod öppna. Det gick att höra ljuden från Gröna Lund. Högsommar, juli, skulle fylla tjugo. Det var en lånad lägenhet, enkelt möblerad. Vattnet rann över mina nakna axlar då jag lutade mig ut genom fönstret. Hans händer var på mina bröst. Han var i mig bakifrån. Jag särade på benen och bjöd in honom mer. Det var som jag domnade bort i kroppen, bara regnet som kyligt rann ner över brösten. Jag hade träffat honom vid Tyska kyrkan, druckit en öl, två kanske, innan jag följde med honom hem. Han stötte hårt i mig. Det var en vacker man, minst tio år äldre, stark och mjuk på samma gång. Han lyfte upp mig på fönsterbläcket och kom djupt i mig. Jag kände hur han hårdnade. Jag smekte mig själv, ville se honom komma på mig. Han blundade och jag drog ur honom, runkade hårt och han kom i kaskader över mina lår. Han höll om mig, kysste mig i nacken. Jag kände regnet, hörde ljuden från Grönan”. Det luktade kaffe. Jag vaknade tvärt. Sonja stod i det lilla köket och gjorde frukost. ”Du snarkade. Och skrek gjorde du också. Drömde du?” ”Det kan man gott säga”, sa jag och drog täcket över huvudet. Jag var alldeles varm i kroppen, förde in ett finger, helt blöt, men det var inte läge för någon personlig njutning. Jag klev upp istället. Vi satte oss utanför huset, solen sken svagt.
”Torekov” sa Sonja. ”Jag har ringt. Vi är välkomna”.

Resan upp genom Danmark innebar ett stop på Louisiana. Sonja var konstfreak. Själv är jag ganska likgiltig inför konst. I alla fall den moderna konsten. Jag gillar mest klassiskt måleri och när Sonja kollade Made in China gick jag till samlingarna. Warhol, som jag tycker är en rejäl bluff, hade en fin tavla i svartvitt. Jag blev överraskad. Något annat än de här fjantiga Cocacolaburkarna. Sonja väntade på mig i fiket. Vi tog en öl och mackor.
”Vad tyckte du?” frågade hon.
”Inte riktigt min grej. Jag får lite ångest av konsthallar, alla dessa människor som går omkring och glor. Det är alltid skönast att komma därifrån”.

Sonja började med en utläggning om utställningen och jag stängde direkt av, försvann in i mitt eget. Hennes röst låg som ett lock över huvudet. Jag tittade ut över vattnet, såg roddarna som klöv vattnet med sina vackra båtar under oss.

Vi satt kvar ett tag och kollade folk. Jag tänkte på Robert. Sista kvällen hade varit fin. Jag var hemma hos honom. Vi satt mest i var sitt hörn, drack thé och lät tiden och tystnaden passera genom oss. Hur långt var ett liv? Hur mycket tystnad tålde man och hur mycket aktivitet skulle man genomföra för att må bra? Jag hade märkt att stadslivet hade sin egen klocka. Staden levde åt en. Man gick in i ett tåg som rullade av sig självt. I stan handlade det mer om att kliva av än på. Jag var nog mer en lantflicka, en som gillade tystnaden. Typiskt nog på Louisiana njöt jag mest av att se på havet, båtarna och den allt mer mörkande himlen. Torekov var inte stort. Jag visste att det var gräddhylla, men inte något mer. Alla dessa gamla fiskelägen runt västkusten hade blivit gräddhyllor. Mosterns hus låg precis vid vattnet, en gammal tegelkåk med underbar innergård. Sonjas moster var en gammal kvinna med silverhår och en skällande handväska. Hon hade skaffat sig en knähund. En aggressiv sådan.
”Akta dig” sa mostern. ”Hon bits om man klappar henne oväntat”.
”Ja, det är väl bäst man tar det lugnt” sa jag och sket i hunden som darrade och visade tänderna. ”Kom ska jag visa er var ni kan bo”.

Hon drog iväg över gräsmattan till gästhuset som var en länga med fyra underbara rum, toalett och kök. ”Kallar du det här gäststuga? Jag skulle lätt kunna bo här på allvar. Det är ju helt fantastiskt fint med alla dörrar och fönster mot gården och parken utanför”.
Mostern log sött. Hon var nöjd. Hennes man hade dött för något år sedan och enligt Sonja hade hon lagt ner en förmögenhet på att renovera huset och köpa klassiska möbler. Vi slängde in våra prylar i sovrummet och sedan tog vi en promenad i Torekov. Det var en fin hamn, med en del restauranger och kaféer runt piren. Under en utstickande båt satt två locals. Brunast av alla, med skjortor och jeans. Två gubbar i sjuttioårsåldern. Dom stack verkligen ut från den andra publiken i hamnen. Det var mycket bakåtslickat, om man säger så.
”Det är bara Djursholm här” sa Sonja. ”Du ska se när dom kommer på rad i sina vita morgonrockar och ska bada”.
”Kolla, dom kommer redan” sa jag och pekade på ett vackert par som myndigt gick mot bryggan i vita morgonrockar. Jag hade sett samma sak i Båstad. Folk som bodde i byn gick till badet i morgonrock, som en slags markering. Det var okej för mig. Det var slappt och skönt. Jag tog några bilder i smyg då dom gick tillbaka, nybadade, i sina vita rockar. ”Jag går en runda och plåtar”.

Sonja tyckte det var bra och gick själv till ett fik för att kolla in läget på sitt sätt. Husen var byggda längs vattnet. En del nybyggda kåkar var som slott, äckliga skrytpalats, stora som halva fotobollsplaner. Jag undrade vem som behövde en sådan sommarstuga? Någon som behövde skatteavdrag och behövde skryta? Den klassiska, äldre bebyggelsen var vacker, harmonisk, smälte in i naturen. Det kändes som husen byggts låga för att vara skyddade mot väder och vind. Jag hade gärna bott i ett sådant hus. Kom att tänka på Birgitta Stenberg som en gång bodde på en ö i Bohuslän, fiskade och skrev böcker. Jag tror att det livet hade passat mig också. Ett par satt i sin lyxvilla och åt mat, helt oskyddade för insyn. Det var klart, det var så dom ville ha det. Dom ville bli sedda. Jag kunde se vad dom hade på tallrikarna. Det krävdes bordsskick för att bo så exponerat.

Telefonen ringde. Det var mamma. Hon öppnade med sin babiyröst, den som hon körde med då hon mådde dåligt. Jag blev sur på en gång.
”Hej, vad gör du?” frågade hon.
”Är i Torekov”. Jag hörde hur hon var tyst ett tag. ”Jaha, jag tänkte du skulle komma på middag. Jag har så ont i ryggen”. ”Jag är hemma om några dagar, ta det lugnt nu. Du får bjuda mig i nästa vecka”. ”Jag vet inte om det går då? Jag har så mycket att göra”. Mamma lät ynklig, men det gjorde hon ofta. Var det en kvinnosjukdom? Jag hoppades inte det. Hoppades att jag aldrig skulle bli sådan. Hon hade lagt ner mycket energi på mig. Det hade varit bättre om hon lagt den på sig själv istället. Jag hade försökt säga det till henne en gång, men det funkade inte. Hon blev ledsen. ”Mamma, jag jobbar nu. Vi får höras en annan dag. Kram på dig”.

Jag la på, hörde hennes besvikna röst. Hon skulle alltid irritera mig på något vis med sin förbannade olycka. Jag hade en kompis en gång som var likadan. Hon försökte alltid dra ned mig i hennes fördärv, seghet och olyckor. Jag gick vidare i Torekov, hamnade på campingplatsen, köpte en glass innan jag gick tillbaka till centrum. På vägen kollade jag i en mäklares fönster på huspriserna. Sju, åtta mille för en kåk. Djursholmarnas sommar kostade. Och så gnäller dom över skatter. När jag kom tillbaka hade Sonjas moster lagat mat. Kycklingsallad. Vi drack rödvin till det. ”Det har förändrats mycket i Torekov. När vi köpte det här stället för tjugo år sedan bodde det lokalbefolkning i husen runt omkring. Idag bor ingen som är född i byn i det här området. Det är för dyrt, eller så har dom sålt för att dom tjänat bra på det och flyttat längre bort, till något billigare”.
”Det är ju lite synd” sa jag. ”Det blir väl dött på vintern när ingen bor här”. ”Ja, så är det, samtidigt är det skönt att komma hit till tystnaden. Sommaren kan vara jobbig med alla cocktailpartyn. Det är ett nästan varje dag och man måste gå om man inte ska vara oartig”. Mostern suckade lite. Helt nöjd verkade hon inte vara. Efter maten stack Sonja iväg till videoaffären och hyrde Darling. Vi såg den tillsammans med mostern. En film om mänsklig sorg och överklassens oförmåga att leva. Jag tittade på mostern. Hon bara ruskade på huvudet.

”Stackars flickor, så där hade jag det också. Hela tiden något man skulle ställa upp på. Aldrig något eget liv. Det är hemskt att leva så. Jag har det bättre nu sedan min man dog. När han levde var det segelbåtar och representation och ska sanningen fram så hatade jag det. Och ändå ställde jag upp. Gör aldrig det flickor, ställ inte upp. Lev själva istället”. Hon reste sig stelt, sa godnatt och gick till sitt sovrum. Jag kände också för att sova, mådde lite illa och sa godnatt till Sonja.

På natten vaknade jag, mådde så pass illa att jag var tvungen att spy. Sonja vaknade då jag kom tillbaka från toaletten. ”Hur är det? Spyr du?” ”Ja, måste ätit något. Sov nu, god natt”. Jag la mig igen, det malde i mig. Jag blev liggande på rygg och efter ett tag somnade jag om. På morgonen var jag tvungen att spy igen och Sonja såg bekymrad ut. ”Orkar du jobba idag? Vill du vila ett tag? Jag kan gå ut själv och snacka lite med folk”. ”Ja, gör det, jag vilar en timme eller två”. Sonja försvann ut. Jag kröp ihop i fosterställning. Jag fattade inte varför jag mådde illa, men plötsligt kände jag igen tecknen. Det var samma sak som då jag blev gravid för tre år sedan och gjorde abort. Sista gången jag låg med Robert skyddade vi oss inte.
”Fan i helvete”. Jag började gråta i sängen. Det var solklart. Vilken klant jag var. Jag hade dagen efter piller och hade inte använt dom för jag var så säker på att inget skett. Jag blev totaldeppad. Vad skulle jag göra nu? Jag låg kvar i sängen, dränerad på kraft. Kollade mobilen. Sms från pappa, mamma och Robert. Jag ringde upp pappa. 90
”Hur går det”, frågade han? ”Blir det några kort?” ”Jodå, det rullar på. Är lite sjuk idag, men jag ska ta mig ut nu”.
”Ja, så kan det vara. Man får lyssna på kroppen. Själv är jag lite deppig. Den här jäveln som äger mitt hus ska totalrenovera, fick besked idag. Det är ju fan att man aldrig ska få någon ro. Jag ska inte tjata om det, ville bara höra om du fått in några skott”. ”Det är lugnt, det är nog i hamn nu. Vi åker hem i övermorgon”. Vi la på. Mammas sms svarade jag inte på och till Robert skrev jag att allt var okej.

Efter det gick jag upp, drack vatten och gick ut med kameran. Jag vandrade omkring och tog detaljbilder i färg, sedan skulle jag göra om en del till svartvitt. Om jag nu var med barn, hur skulle jag göra med Robert och barnet? Trots att jag inte ville erkänna det så hade jag hellre barn ensam än med honom. Varför visste jag inte, men det kändes enklare och roligare, men helst ville jag inte ha något barn alls. När jag kom in i en liten gränd såg jag havet. Jag gick ner, la mig i sanden och lutade huvudet mot en sten. Jag somnade i den varma vinden. ”Här ligger du och jobbar”. Sonjas röst väckte mig.
”Sätt dig” sa jag. ”Tro mig eller ej, men jag är på smällen”. ”Är det sant? Med vem då? Du har väl ingen man”. Hon satte sig ned i sanden och jag berättade om Robert och hur jag kände. ”Ingen enkel affär. Vad ska du göra? Jag vet inte vad jag skulle ha gjort i dina skor. Ska du vänta eller göra abort?”
”Vet inte, vet inte alls. Jag avvaktar tills vi kommer hem. Vi gör klart det här och sedan får jag se. Det är två dagar till. Det är ju hemskt att man måste bestämma sig så snabbt”. Vi gick en runda tillsammans genom byn. Sonja hade intervjuat en local i hamnen och jag gick dit, tog en bild på honom. Jag var ganska frånvarande, redan någon annanstans.

När vi kom hem gick jag och la mig igen. Kraften rann ur mig. På kvällen frågade Sonjas moster hur det var med mig. Hon såg att jag var hängig. Jag sa som det var.

”Lilla vännen. Ett klassiskt kvinnoproblem. Man blir med barn, vill inte ha mannen, eller litar inte på honom. Jag tycker du ska avstå, men det är lätt för mig att säga. Å andra sidan får man inte så många chanser att bli med barn. Läget är aldrig helt perfekt. Ni moderna kvinnor har det bättre än min generation. Ni behöver inte skämmas för att bli med barn ensamma. Nej, jag vet inte hur du ska göra”. Hon klappade mig på armen.

Det var något varmt med henne som jag tyckte om. Jag gick och la mig i sängen. På natten försökte jag hitta en strategi. Det lutade åt att jag inte skulle behålla barnet. Jag skulle heller inte berätta för Robert att jag gjort abort. Så fick det bli, eller? Jag somnade tungt utan att ha kommit till beslut. På morgonen läste jag DN ensam i köket. Borgarna skulle införa marknadshyror. Dom gick på hårt, skulle till varje pris slå sönder landet. Allt skulle privatiseras och kapitaliseras. Allt handlade om att allt hade ett pris. Den fria tanken och människan var hotad in i minsta skrymsle för frihet kräver ekonomiskt utrymme. Det var en sorgens tid i Sverige. Landet gick bättre ekonomiskt än någonsin, men det ekonomiska trycket på en stor del av befolkningen började allt mer att likna en tvångströja.

 Ett allt större utanförskap skapades och klyftan mellan rika och fattiga blev djupare. Mycket riktigt fanns det också en liten artikel om att dollarmillionärerna i Sverige ökade snabbt. Jag var tvungen att erkänna att jag inte tillhörde dom.
Dagen efter körde vi genom Sverige. Jag mådde inte bra. Över en natt var jag en annan. Det tickade ett liv i min kropp. Ett liv jag inte visste om jag ville ha, än mindre frågat efter.

Det  slog mig hur lite man har att säga till om när det kommer till kroppen. När vi närmade oss Södertälje hade jag bestämt mig. Det skulle inte bli något barn. Jag tänkte inte heller säga något till Robert. Det var tomt i lägenheten. När jag precis lagt mig på sängen ringde telefonen. Jag svarade inte. Strax efter ringde den igen. Det var pappa. ”Hej, sa han. Hur mår du? Gick det bra på resan?” Jag kände mig plötsligt liten och sa som det var. ”Inget vidare, är med barn?” ”Det var som fan, med amerikanaren?” ”Nej, med en svensk kille, Robert. Jag vet inte om du vet vem det är?” ”Jo, sa pappa. Jag tror jag har sett dig med honom. En lång smal sak?” Typiskt pappa. Alla människor hade kännetecken i hans värld. ”Vad gör du åt det då? Du verkar inte glad över det?”
”Nej” sa jag. ”Jag kan ju inte skaffa barn med en kille jag knappt känner, eller hur?” ”Du är ung, djävligt ung. Å andra sidan blir det heller aldrig rätt läge, fast det är ju bra om man har en liten familjekänsla då man skaffar barn”.
”Tror inte jag har det för honom” sa jag. ”Han är lite för barnslig för mig, gullig men ingen jag vill ha barn med”.
”Nej” jag hörde hur pappa tänkte. ”Å andra sidan blir jag ju morfar om du blir med barn. Vi kan bo nära varandra så kan jag hjälpa dig då och då”. ”Jag kan väl inte skaffa barn för att du ska bli morfar? Nej, jag har bestämt mig för att göra abort, men det tar emot på något vis”. ”Vill du komma hit och äta. Jag har gjort god kyckling. Du vet, sådan där i ugnen med sås”. ”Okej, ska jag komma direkt? Ja, jag går över till dig nu”.

Det var skönt att gå till pappa. Jag slapp laga mat och hans kyckling hade alltid varit god. Det tog fem minuter att gå till honom högst uppe i Sofia. Han hade en vacker tvåa med öppen spis och balkong. Lägenheten var fylld med konst och böcker. Sedan han trappat ner på skidåkningen hade böcker blivit hans passion. Han kramade om mig i hallen. Det var samma doft som när jag var liten. Han luktade alltid gott, badskum, eftersom han badade varje dag. ”Kom och sätt dig, maten är klar”. Han hade dukat i vardagsrummet, helt enkelt. Vi åt och jag satt mest tyst medan pappa berättade Greklandsminnen. Efter maten la jag mig på en av hans sängar. Jag somnade nästan och han la ett tunt täcke över mig. Han diskade. Jag hörde musiken, en gammal Dylan och det var bekant. Det var barndom. Jag somnade där jag låg utan rädsla och väldigt hemtamt. Jag vaknade upp på natten, klev ur sängen. Pappa sov i sitt rum, han tittade upp då jag kom ut i hallen.
”Går du nu? sa han. ”Var rädd om dig”.
”Vi hörs” sa jag och tyckte han såg ut som en liten pojke under sitt täcke.

Den korta promenaden ner till min lånade lägenhet var kylig. Hösten började visa sig. Jag var glad och ledsen på samma gång. Pappa skulle inte bli morfar. Det fick bli en annan gång. Jag sa inget till Robert, men jag tappade lusten för sex. Inte blev det bättre efter skrapningen. En kväll tjatade han så mycket så jag berättade. ”Varför har du inte sagt något? Det hade varit kul med barn”. ”Nej, jag är ledsen att säga det, men det kändes inte som rätt grej med dig. Du känns för ung och omogen”. ”Vad taskig du är? Jag är ung, men det är väl du med?” Han satt tyst ett tag, sedan reste han sig, gick ut i hallen och tog på sig jackan och försvann.

Nog hade jag förändrats. Min romantiska sida hade fått sig en knäck. Det regnade ute, spelade Lundell och Ane Brun på cdn. Hur överlevde dom? Dom var kändisar jag respekterade. Dom hade också haft det svårt i min ålder. Pappa hade haft kontakt med Lundell en gång i tiden, berättade om hur han brukade möta honom på nätterna då han promenerade. En man i exil, men som kom tillbaka och levde upp. Ane Brun såg jag på en söderkrog för ett tag sedan. Märklig, mild utstrålning. Telefonen ringde. Det var Anna som frågade om jag ville fika. Vi bestämde träff på Skåningen. Jag gick till det lilla kaféet i hörnan av Skånegatan och Nytorgsgatan. Det var tyst och Anna satt redan där. Vi satt oss vid bänken och tittade ut över gatan.

”Hur har du det?” frågade hon. ”Det är stillsamt, på ett positivt och sorgligt sätt. Jag vet inte om jag är ledsen, men jag bär en sorg i mig. Konstigt nog tycker jag om den”.
”Det är väl bra det” svarade hon. ”Har du sett att dom öppnat en jeansbutik mitt emot?” ”Nej, typiskt. Söder börjar bli glassigt. Jag skulle vilja att det var mer som i Berlin, inte så förbannat fixat allting. Det blir för dyrt och för tråkigt”. ”Det är nog för sent för det. Berlin renoveras som fan just nu. Jag var där för någon vecka sedan. Snacka om att dom fixar i de gamla Östberlinska delarna”. ”Jag vet, men det finns fortfarande utrymme för det som är mindre glassigt. Jag vet inte om det gör det längre här?” Hon höll med mig. Anna kom från överklassen men hon hade försökt göra en klassresa åt andra hållet. Det sprack när hennes pappa gav henne en bostadsrätt för en och en halv mille på Söder. Det hade hon inte nekat till och hennes dåliga samvete gnagde.

”Där går Tomas Andersson Wij”. Anna pekade på en elegant klädd ung man på andra sidan gatan. Han hade en påse från Judits second hand i näven.
”Är han snobb?” frågade jag ”. Han ser ganska snoffsig ut”. ”Nej, han är gullig, sjunger bra. Han ska spela på Rival ikväll. Vi kan gå och lyssna om du vill. Det brukar vara ganska bra med folk. Han är skitbra live”.

Jag satt och lyssnade på Anna. Hennes röst spred sig i rummet som en dimma. Jag hade sorg, den fanns i mig och runt mig. Jag led inte av det, kändes mer som en tyngd som höll mig längs marken. Jag tog det för vad det var. En dimma som skulle spricka upp då solen kom tillbaka. Det regnade utanför fönstret. Vi satt länge och kommenterade folk som gick på gatan. Pappa gick förbi. Anna tyckte han såg sportig ut. Lilla pappa. Just det. Lilla pappa. Han hade blivit liten och jag stor. Så var det. Kanske det var en del av sorgen? Ansvaret för att leva och blir stor?
Det värsta var helgerna. Nu hade jag inte frilansat mer än några år, men redan lärt mig hata helgerna. Det var då alla som hade heltidsjobb i veckorna kom ut och belägrade kaféerna med sitt sittande och gloende. Jag vände på tågordningen. Jag jobbade på helgerna och sedan på måndag morgon andades jag ut och gick för att fika.

Gick på ett nyöppnat ställe, Spuntino på Erstagatan. En liten lokal, fint inredd. Besökarna var dock samma personer som brukade hänga nere vid Nytorget. Alla runt trettio eller yngre, sådana som mig alltså. Dom flesta jobbade inte mycket och var det jobb så var det svartjobb. Jompa, en före detta båtbyggare i fyrtioårsåldern, träffade jag på alla fik. Han hängde runt, renoverade lyor i trakten, bara svartjobb. När jag satt på Spuntino dök Lina, en klasskompis från gymnasiet upp. Hon var sig lik, lite tjockare bara. Hon blev glad av att se mig, kramade om mig rejält. ”Vad länge sedan, sju år, eller hur?” ”Hur år det för dig”, frågade jag? ”Vad gör du?” ”Chillar mest, tar det ganska lugnt. Jag bor ihop med en kille som jobbar som datatekniker. Själv sjunger jag med ett band då och då. Inget seriöst, men det är kul”. ”Du var ju helt grym på att sjunga. Jag kommer ihåg då ni uppträdde på skolavslutningen. Man blev ju helt paff över hur bra du sjöng”.
”Vi får se vad som sker” sa hon. ”Ska försöka bli med barn nu. Det vill sig inte riktigt. Vi har gått på tester och sånt. Det börjar dra ihop sig för det viktiga i livet. Du då? Jag hörde något om att du fotograferade?”

”Det stämmer. Jag försöker överleva på att frilansa. Jag åkte ju till USA efter studenten, träffade en kille jag var ihop med i ett år. Sedan var jag hemma igen, jobbade i hemtjänsten. Det var jävligt trist, men man måste ju överleva. Sedan för nästan två år sedan åkte jag tillbaka till USA, träffade en ny snubbe. Ett år med honom också. Sedan tog det slut och nu är jag hemma, bor i en lånad lya”.

”Vad du har hållit på. Jag blir trött bara jag lyssnar på dig. Själv gör jag inte så mycket, söker en del jobb, men man får ju aldrig något. Går på soc nu. Alla säger man ska starta eget. Vad fan ska jag starta eget med? Jag vet ju inte vad jag vill jobba med? Söker man jobb så finns det två hundra pers som jobbat med det i tio år och har hur mycket meriter som helst”.
”Du får starta kafé som alla tjejer verka göra här på Söder”. ”Tror du på det? Vem betalar det? Deras rika farsor och morsor. Det är som då jag skulle försöka köpa en lya. Varenda visning var full med ungdomar som kom med sina rika päron. Jag blev spyfärdig. Dom bara pressade upp priserna för dom visste att mamma eller pappa betalar”.

”Hur bor du nu då?” frågade jag. ”Är det killens lya?” ”Han bor med sin mamma, men hon har flyttat ut på landet, så vi har en trea på Kungsholmen. Jag skulle vilja flytta hit till Söder, men det är svårt. Det är en hyresrätt dessutom och det är ju nästan omöjligt att byta en sådan i stan”.
Hon pekade på sin kompis som stod på gatan och såg irriterad ut..
”Jag måste snacka med henne. Hon har problem med kärleken. Kan vi inte ringa varandra en dag?” Vi bytte telefonnummer. Inte för jag trodde vi skulle ringas, gillade aldrig henne riktigt i skolan, men nu var det ändå trevligt att se henne. Jag hade tappat kontakten med alla mina gamla klasskamrater. Borde ha sett dom på Söder, men hittills hade jag inte sett någon. Det var märkligt, någon borde ju ändå dyka upp.

Gunnar, pappas kompis, kom in genom dörren. Han såg snäll ut då han lufsade fram till disken och beställde en macka. ”Gunnar. Kom och sätt dig om du vill?” ”Tack. Så du har hittat hit. Dom har bra mackor”. Gunnar hade världens snällaste ögon. Det måste ha med åldern att göra. Pappa hade också blivit mycket snällare med åldern. Det verkade som när män passerade sextio blev dom mjukare. ”Hur gick det med ditt jobb i Danmark? Det var dit du skulle sist jag såg dig”. ”Det gick ganska bra. Var väl inte nöjd med layouten. Du vet, så där hafsig, massa småbilder”. ”Det är det där moderna. Jag fattar inte det där heller, så jag håller mig borta ifrån de avantgardiska tidningarna”.

Gunnars kaffe kom på bordet och en stor macka. Han tuggade i sig och jag satt mest tyst och tittade ut på gatan. ”Har du träffat pappa din då? Hur har han det med prostatan?” ”Prostatan? Vad då? Har det hänt något med pappa som jag inte vet?” ”Ja, han ska skära bort allt i nästa vecka?” ”Är det sant? Varför har han inte sagt något?” Jag tog upp luren för att ringa pappa på direkten. Gunnar sträckte ut handen, tog tag i luren. ”Jag skämtar bara, ta det lugnt”. ”Jävla Gunnar, typiskt dig”. Jag började skratta.

Gunnar gjorde alltid sådana där saker. På blodigt allvar, och jag gick alltid på det. ”Det är ingen fara med din farsa. Jag tror han dejtar sju tanter på samma gång”. ”Det tror jag inte heller på. Jag tycker han verkar lite ensam just nu”. ”Man blir lätt det då man blir äldre, men tro mig. Det kan vara skönt också. Jag tror han har det ganska bra. Han är väl mest orolig för om han ska kunna bo kvar efter renoveringen. Det är ett jävla sätt att dom höjer hyrorna så mycket. Den här stan dör ju ut, sakta men säkert”. ”Det kommer annat folk, dom med pengar, såna som jag”. Gunnar skrattade åt min kommentar.
”Jo, jag har märkt det. Kolla bara här. Det är samma folk här som nere på Nytorget. Ingen verkar jobba av dom här unga. Hur fan klarar dom sig? Har alla arv?”
”Du då? Hur klarar du dig?” frågade jag. ”Jag är snål som fan, jobbar fast
 jag har pension, men det är på gränsen hela tiden. Ibland blir man ganska trött på att man aldrig får vila. Har du någonstans att knoppa annars?” ”Lite småsvårt. Jag har en lägenhet jag delar med en kompis”.

”Du, jag vill inte snacka för mycket, men du vet att en av mina polare söp ihjäl sig. Det var en jävla bra fotograf och nu står hans lya och dammar ihop. Det är ingen som bryr sig om den. Jag har nycklarna dit, du kan låna dom och knoppa där några månader. Jag vet att han pröjsat hyra för hela året ut. Det är i alla fall sex månaders gratis hyra”. ”Hur vet du det? Blir det inte värsta livet om jag flyttar in?”

”Nej, jag vet det eftersom jag skötte om honom på slutet och betalade hela hyran årsvis åt honom. Han var ganska tät, fast han såg ut som en lurk. Vi kan gå dit och kolla en dag om du vill? Det är runt hörnet bara. Jag har faktiskt nycklarna på mig”.
”Vi kan gå dit på en gång” sa jag. Vi drack ur och gick runt hörnet, åkte upp fyra våningar.
En liten, vacker trea med balkong. Konst på väggarna och en stor säng i ett hörn som vette ut mot ett ateljéfönster och svarta tak.
”Det är ju en skitfin lägenhet” sa jag. ”Det känns lite otäckt att gå i en annans lägenhet, speciellt då dom dött”.

”Du vet” sa Gunnar. ”Jag kan snacka med värden, säga att du bor här så länge för att reda upp i hans papper. Dom kan inget göra för han har ju pröjsat hyran året ut. Dessutom känner jag husägaren. Vi är gamla skolkompisar”.

”Jag måste tänka” sa jag och gick ut på balkongen. Lägenheten var enormt fin och vad skulle kunna hända? Inte mycket. Hyran var betald och skötte jag mig skulle väl ingen klaga? ”Okej, jag provar att bo här”. ”Det gör du alldeles rätt i. Här har du nycklarna. Jag skriver ner telefonnumret om du behöver min hjälp”. Han böjde sig fram och gav mig en kram innan han gick ut ur lägenheten.

Jag tog vägen över Medis hem, smet in på biblan och lånade tio böcker ur deckarhyllan, avslutade med att köpa bröd i Saluhallen. Jag vandrade hemåt med böckerna och brödet. Hela tiden malde samma frågor i mitt huvud? När började livet? Vad skulle jag bli? Hur skulle jag klara mig ekonomiskt? Var skulle jag bo? Nu hade jag plötsligt någonstans att bo. Det här med kärleken sket jag i. Det var något som ramlat ner från topplistan: Det hade inte med ekonomi att göra. Allt det viktiga och oroande i mitt liv handlade om pengar. Hur jag skulle överleva, för att leva? Det plingade i telefonen. Morsan ville jag skulle titta förbi. Jag offrade mig och svängde av åt hennes håll.

Dagen efter flyttade jag in på Klippgatan. Lyan vette ut över Vita Bergen, femte våningen. Det hade från början varit ett slags studio för husägaren, som sedan blivit uthyrd. Solläge, hela dagen lyste solen. Jag satt mig ner i vardagsrummet. Hyran var betald till nyår och nu var det början av juni. Det var kanonläge. Vardagsrummet var möblerat med en stor soffa, platt-tv och en slags divan. I ett hörn stod en dator, en laptop. Jag gick och slog på den. Inget lösenord, en stor skrivare: Epson, stod på ett litet bord bredvid skrivbordet. Jag hade inte bara fått hyra en lägenhet gratis. Jag hade också fått ett modernt fotolabb. Det kändes overkligt. Jag ringde upp Gunnar. ”Det står ju en massa grejer här som är hans. En dator, en skrivare, bilder. Är det ingen som ska ha dom?”

”Nej, tydligen inte” sa Gunnar. ”Han hade inga barn, ingen familj. Jag vet att han hade taskigt förhållande till sina egna föräldrar. Ingen av dom kom på hans begravning så dom är nog döda. Han hade en del ytliga kompisar, men ingen som skulle komma hem och kräva hans dator. Jag var väl hans bäste kompis och vi var inte speciellt mycket polare. Använd datorn och skrivaren och det du inte gillar kan du väl kasta in i garderoben eller slänga?” ”Han har ett slags arbetsrum med gamla bilder. Det står några lådor där. Jag städar upp och slänger in det jag inte vill ha framme i samma rum”. ”Det blir bra, så tar vi hand om allt framöver då hyran går ut”. Jag ägnade någon timme åt att städa lyan, stoppade undan hans privata saker i arbetsrummet.

Jag tog en snabb koll bland hans bilder, En del klassiker från ett kollektiv i Norrland, uppblandat med bilder från Sydafrika och Grekland. Allt i svartvitt. Inte alls dåligt, lite gammaldags. Rakt på sakfotografi.

Efter jag röjt upp gick jag ner till Konsum på Bondegatan, köpte basutbudet, stod i kö bakom en känd skådis innan jag bar hem fyra plastkassar med dyr mat. Efter det kollade jag på tv-utbudet. Arton kanaler. Den här lyan var rena fyndet. Jag blev liggande på sängen, bläddrade bland kanalerna. Hittade en flaska rom, drack några nubbar, såg hur sommarnatten långsamt bleknade. Vid halvtolvtiden gick jag ut, ner på Roxys för ett glas rött vin, innan jag sov min första natt på Klippgatan.

Jag vaknade lätt irriterad. Inget ont om Roxy, den rika medelklassens vardagsrum på Söder, men jag blev lite trött av att alla trodde jag var lesbisk bara för att jag tog ett glas vin i baren. Jag gjorde kaffe i den dyra, svarta kaffemaskinen i köket. Överhuvudtaget hade den döde ägaren god smak. Alla köksprylar var av hög klass. Det kändes sorgligt att han dött så pass tidigt. Enligt Gunnar hade snubben haft cancer som han misskött och knallat onödigt tidigt. Jag tog en promenad ner till färjan mot Hammarby sjöstad, åkte över vattnet och gick till biblan. Stängt. Dom verkade bara ha öppet varannan dag. Eftersom jag hade kameran med mig kunde jag väl ändå ta några bilder i området. Hammarby sjöstad är snyggt byggt. I alla fall för dom som bor mot vattnet, men det andra liknade redan slum. Jag följde huvudgatan, solen låg på, det var skönt, men ack så dött. Det tog ett tag innan jag fattade att sjöstaden faktiskt var en förort. En död, tråkig förort. Jag smet in på Beirut Dream, en halvsolkig sylta där en kompis jobbat svart för skitlön tidigare. Precis som jag skulle beställa ser jag att min kompis jobbade kvar.
”Malin” sa jag. ”Vad gör du här? Har du inte slutat?” ”Hej, jo, jag slutade och började hos en typ längre ner på gatan. Tyvärr var han ännu jävligare än den här. Jag fick skäll hela tiden och knappt ut lönen”. ”Det var ju samma visa här? Vad fick du? Femtio spänn i timmen svart och skitdåliga arbetsvillkor. Är det samma lön som förut?”
”Nej, han har höjt till femtiofem spänn i timmen. Jag vet, det är sjukt men jag orkar faktiskt inte tjafsa”.

Jag la också ned diskussionen. Malin var en typisk looser. Hon tog emot vad skit som helst, bara för att få vara omtyckt. Det värsta var att jag höll på att bli rasist. Nästan alla kvinnliga kompisar som jobbade hos invandrare blev skitdåligt behandlade och jag fattade inte varför dom köpte skiten. Varför bet dom inte ifrån? Det är något fel på den kvinnliga karaktären. Jag minns hur förbannad pappa var då jag blev lurad på mitt första jobb av en invandrare. Pappa var så förbannad att jag fick stoppa honom från att gå dit och slå sönder butiken. Nästa jobb jag fick, ljög jag om lönen, för jag visste att han hade blivit vansinnig om han vetat hur dåligt betalt det var.

”Hur går det annars då?” frågade jag. ”Det blir inte så mycket. Jag jobbar här mellan elva och nio, sex dagar i veckan. Man orkar inte så mycket mer”. ”Musiken då? Du pluggade ju musik, skulle du inte spela i ett band?” ”Hinner inte repetera. Jag har försökt göra det efter jobbet, men jag är ju helt slut. Det värker i hela kroppen och jag vill bara hem och sova”.
Malin frågade vad jag gjorde. Jag berättade om fotograferingen, aborten och lyan jag fått efter den döde fotografen. ”Gud, det låter inte klokt med lägenheten. Hur är det att sova i hans säng? Spökar det inte?”

”Jag har bara sovit där en natt, i natt ,och det gick bra. Visst, det känns lite hemskt, men jag städar undan och den är fantastiskt fin. Kan vi inte ses någon kväll och snacka?” ”Gärna, ge mig ditt nummer så ringer jag någon kväll då jag arbetat klart”. Vi kramade om varandra, samtidigt som det kom in ett gäng byggubbar från området omkring. Jag tog kaffet och satte mig utanför, kollade in gatan utanför. Skulle jag vilja bo här? Det var något avgörande fel. Det var snyggt, dött och saknade själ. Nej, sa jag till mig själv. Jag skulle inte vilja bo här. Det skulle vara en evig transportsträcka över vattnet till det gamla, invanda Söder.

Jag fick inte igång kaffemaskinen på morgonen. Snygg, svart sak som kostat multum, men nekade hosta fram kaffe. Senare skulle det visa sig att jag hällt vattnet på fel ställe, men nu gick jag ut, ner på brorsans favvofik på Nytorget. Han satt där som vanligt i sin kostym. Först drack han kaffe hemma, sedan gick han ut, drack mer kaffe innan han tog en taxi till jobbet. Varenda dag samma procedur. Taxiresorna måste kosta honom tio tusen i månaden. Han tjänade gott på att vara bostadsmäklare. Jag avskydde hans jobb, rena gangsterjobbet, men han var ändå min lillebror. Tjugoett och millionär. ”Hej Sarah”. Han klev upp från stolen och gav mig en kram. ”Vill du ha något?”

Han gick in och köpte en latte till mig och en bulle. Jag satt och tittade på honom, lång och gänglig. Var hade han fått det ifrån? Han var som av en annan sort. Varken farsan eller mamma var långa och gängliga. Nå, lite sent i livet att fundera på sånt kanske? Han kom ut och slog sig ned igen. ”Hur går det med bilderna? Jag träffade Gunnar. Han sa att du reste omkring och plåtade?” ”Det är det vanliga, ur hand i mun. Du vet, man klarar sig nästan. Jag har ju det här med pappas bilder och hans kompis texter. Ska försöka göra något av det också”.
”Ja, det är tufft. Du skulle kanske plåta våra lägenheter som vi säljer. Det är bra business, fyrtio lakan i månaden lätt. Mycket svart också”.
”Vi får se”, sa jag. Hade ingen lust att säga att han kunde ta sitt skitjobb och köra upp i häcken. Jag hatade bostadsrätter, hade ingen lust att göra dom ännu dyrare med snygga bilder. ”Var bor du? Är du inhyst hos den är kompisen nere i Gamla stan? Ska du inte köpa en lägenhet? Jag kan fixa något bra till dig”. Jag berättade om lyan jag lånade. Han satt tyst ett tag. ”Verkar farligt. Du kan väl åka ut när som helst? Vad gör du då?”
”Kommer till dig som fixar en billig tvåa för tre och en halv mille, eller hur?”

Brorsan såg sur ut. Jag hade alltid avskytt hans livssyn. Hans sätt att smita från allt. Typiskt honom att sälja bostadsrätter. Typiskt också att de flesta som körde med den där osolidariska stilen blev rika och odrägliga. ”Vi får se, du får väl höra av dig. Jag måste till jobbet”. En beställd taxi dök upp och han försvann till sitt kontor i Hammarby sjöstad. Det kändes lite tomt då han försvann. Hur kunde två syskon bli så olika? Vi älskade varandra som barn. Jag älskade honom fortfarande, men avskydde allt han stod för och jobbade med. Han och hans kompisar hade gått samma väg. Sket i skolan, spelade bara dataspel. När dom blev arton fick dom bli halvkriminella, bli försäljare, jobba med aktier, bostäder, försöka kränga på folk en massa skit. Han hade lämnat Svenskan på bordet. Jag tog den, smakade på bullen som fortfarande var varm. Höll jag redan på att bli bitter? Det gällde att se upp.

Morgonen blev förmiddag. Jag hade pengar så jag klarade mig några veckor, speciellt nu, då jag hade gratis hyra. Sommaren stod för dörren. Tänk om jag skulle vara fräck, hyra ut lyan till någon och ta pengarna, dra till Grekland över sommaren. Tanken kändes inte helt främmande. Ju mer jag tänkte på det, desto bättre kändes det. Jag tror inte Gunnar skulle bli sur, och i värsta fall fick jag väl bli utkastad ur lägenheten.

Jag gick en sväng genom Vita Bergen. Det är en vacker park, skönt oförstörd. Det enda som retade mig var de unga. De som var yngre än jag, deras oförmåga att städa efter sig. Var jag likadan i den åldern? Herre Gud, det var fem år sedan, men jag minns inte att jag lämnade ölburkar och pizzakartongen på gräsmattan. Nu var parken renstädad. En hund kom strosande med sin husse. Jag gick ner till magnolian, som slagit ut och börjat krokna.

Några elever från Sofia hade orientering, kom med andan i halsen. Andra, givetvis ett tjejgäng, gick och blossade på cigg, visade sina tonårstuttar i värsta uthänget. Fan, vad slampiga kids var nuförtiden. Ingen stil alls. Vem ville ha deras degiga tonårsbröst? Jag började fnittra för mig  själv. Ibland gillade jag mina egna elakheter. Jag tog trappan upp till lekplatsen. När jag var liten var det min hemliga oas. Jag satt ofta på stenarna och såg ut över hustaken bort mot Nytorget. Det var tomt på barn så jag genade över Vitabergsscenen och tog Skånegatan hem till Klippgatan. Det var mycket att plocka bort i lyan för att jag skulle känna mig helt till freds. Jag la hans dagböcker och lösa bilder i en låda. Dagböckerna var ordnade efter år. Jag öppnade den sista, den som måste ha varit den han skrev i innan han dog. Han hade en enkel, öppen stil.

”Nu är det nog inte långt kvar” skrev han. Sedan följde ett långt stycke om hur han ville dö. Han hade tänkt sluta äta då det gjorde för ont och hamnade på sjukhus. Det var jobbig läsning. Varför läste jag det över huvud taget? Å andra sidan: Hur ofta fick man veta vad en människa tänkte, som visste han skulle dö, planerade för döden? Jag la undan dagboken, plockade lite löst bland hans bilder innan jag gick ut till mina egna i datorn.

Jag satt en timme framför datorn. Det kändes som allt jag såg på skärmen bara var skit. Hur skulle jag kunna ta bra bilder? Det mesta jag såg var bra, men inte tillräckligt bra. Jag måste finna en annan väg att arbeta. För det första skulle jag bara bry mig om mig själv, vad jag tyckte. Välja ut de bilder som jag ansåg var riktigt bra. De som var halvbra, eller bra, skulle jag gömma undan, aldrig mer ta fram. Jag öppnade upp alla bilder på skärmen igen. Det var tvåhundrasjuttiotre bilder. Jag gick snabbt igenom materialet, sparade bara de riktigt bra. Det blev fyra bilder och kanske en till? Jag la de fem bilderna i en ny mapp. Var det så enkelt att börja ett nytt fotografiskt liv? Nu hade jag fem bra bilder. De andra tvåhundrasextioåtta kunde jag glömma. De var bara barlast i mitt liv. Jag hade fem bra bilder. Om ett år kanske jag hade femton. Det var så jag skulle se på det hela. Jag kände mig lite befriad, tog ett glas vin och satte mig på balkongen. Värmen kändes, det kändes i underlivet också. Vinet gjorde att värmen slog på överallt. Det hade varit skönt med en bra man, men just nu var det tomt och segt. Jag stannade kvar på balkongen, lät solen ta hand om min kropp, väntade på natten.

Skånegatan hade öppet. Det var Sofonight. Alla butiker hade kvällsöppet. Det var en magisk sommarkväll i Stockholm. Alla var ute och jag satt själv på en stol utanför Matkultur. Jag satt vid ett bord med några människor jag aldrig träffat förr. Dom tog hand om mig som jag var en stammis. Det var lätt att hamna här då man bodde på Klippgatan. Ett kvarter nedförsbacke och krogen lyste välkomnande. Gunnar passerade. Han var på väg hem till sin lya i parken. Han var en av det få som bodde i Vita bergen.

Han hade tagit över kontraktet för trettio år sedan, fått renoverat, bodde nu i en etta med sovalkov och fönster ut över parken. Hans lya var min dröm. Att bo i en park, mitt i stan. En gång träffade jag en fotograf som bodde mitt i Madrid, på taket, i en trerummare med egen trädgård. Då kände jag samma som hos Gunnar: Att det var ett slags paradis. Jag hade mitt eget paradis. Sommarnatten började lägga sig så sakta. Jag föredrog att blev kolsvart vid halv nio, det gjorde mig tryggare. Jag har alltid tyckt om de mörka nätterna, med levande ljus. Speciellt vid jultid, då man kan gå ut i natten, se ljusen från fönstren, den dämpande snön och ha en känsla av viktlöshet.

Robert dök upp med några kompisar. Det störde lite, men inte så mycket. Han var snäll och tog aborten bra. Vi hade inte snackat så mycket, men jag förstod att han var ledsen. Det var några månader sedan och jag hade inte varit med någon sedan dess. Det var lite länge sedan,
men min kropp hade först nu börjat vakna till liv igen. På något vis kände jag mig som ett oskyddat barn, som om jag inte riktigt pallade fler konflikter.

Jag satt kvar ett tag, tills Matkultur stängde. Det var en av de här varma nätterna. Jag tog en omväg hem genom Vitan. Det lyste från Gunnars fönster över staketet som omgärdade hans hus. Jag hade hans telefonnummer och ringde upp.
”Kom in” sa han bara. ”Jag har varmt thé på gång”.
Jag gick in på hans gård. Han satt utanför huset, i en fällstol, drack whiskey och thé.
”Så du är ute och vandrar. Vill du ha thé?” ”Gärna”, sa jag. Han reste sig upp och hämtade en kopp från det lilla huset. ”Ta lite whiskey också”. Han hällde upp. ”Vilken natt, det är inte ofta det är så här?” ”Nej, man får ta till vara på tillfällena. Har du varit ute?” ”Var på Matkultur, det är trevligt”. ”Jo, jag gick där förr, men på något konstigt vis känner jag mig för gammal.
Det är märkligt med ställen. Man kan gå där i tio år, plötsligt så byter dom skepnad. Någon slutar, annan publik dyker upp och så är man offside, liksom. Utanför…..” ”Känner du så?

Du känner väl alla?” Gunnar petade i gruset med en pinne. ”Att känna är en sak. Att känna sig hemma, en annan. Det är ju så, det gäller din pappa också. Att hitta polare i vår egen ålder, det finns knappt. Så man umgås med yngre som plötsligt blir föräldrar, gör karriär och försvinner. Så byter man ut dom mot nya, ännu yngre vänner, samma sak sker. Dom försvinner, till slut ids man inte mer. Man skiter i det, och stannar hemma”. ”Är det så det är nu?” ”Ungefär…det är lättare på dagarna. Då är det mer folk ute, gamla vänner, ett annat flöde. Nätterna i det här landet tillhör de unga. Kolla på din pappa. Han var ju alltid ute. Nu går han ut på nätterna och promenerar. Han hänger inte på barer längre. Egentligen borde han skaffa sig hund”.

”Ja, ibland undrar jag hur han har det? Han har ju alltid älskat värmen och medelhavslivet. Jag var ju och träffade hans kompis på radion, Lars Hansson. Du känner väl honom?” ”Jo, han var ju med på sjuttiotalet, men kroknade liksom, fick fast jobb. Det är ju så att om dom får fast jobb försvinner dom. Charlie sa att du skulle göra något på hans bilder och texter”. ”Det är väl tänkt så, men jag fattar inte hur jag ska få ut det?” ”Gör filmen först, det andra löser sig. Jag tror Charlie är ganska nöjd med att du tänker göra något, lite stolt faktiskt”.

”Vi får se, men jag tycker pappa börjar se sliten ut. Dricker han inte mer nu än förr?” ”Jo, han mår nog okej, men han har förbannat ont i kroppen. Han har ju hållit på med det där jävla skidåkandet hela livet. Det är ju livsfarligt, vara över sjuttio och köra störtlopp. Jävla galning. Han kommer att dö i en lavin eller köra in i ett träd”. ”Säg inte så. Det är min största oro att han och mamma ska dö. Jag känner så fortfarande”. ”Tänk inte på det. Du är ung. Vi ska alla dö. Det löser sig, tro mig. Det har skett förr, skål på dig”. Gunnar lyfte whiskeyglaset. Vi satt kvar i natten, småpratade. Till slut blev han trött, gick in och la sig.
”Sitt kvar du” sa han. ”Det är mysigt att somna med dig utanför huset”.

Jag satt kvar en timme, gick in och kollade om han sov. Han låg med fötterna utanför lakanet i sin sovalkov. Jag stängde dörren tyst, gick ut genom trädgården och öppnade porten  mot parken. Några par låg på gräsmattan och hånglade. Jag hade tre minuter hem, somnade direkt jag la mig. Sommaren utvecklade sig till den trista sak den oftast är i Stockholm. Jag hade glömt bort hur det var att vara i stan på sommaren.

Stockholmssommar är som att vara diabetiker. Ständigt måste man kolla allt. Lyser solen? Är det regn? Vad ska jag göra? Jag gav upp efter tre veckor av ständig pendling i psyket. Hittade en restresa till Santorini, köpte den direkt. Om två dagar gick planet. Kvällen innan jag skulle åka ringde mobilen. Jag trodde inte mina ögon. Det var den där jävla Mark som ringde från USA. Hade vi inte gjort slut, eller var han dum i huvudet? Jag svarade i alla fall.

”Hej, hur mår du?” frågade han. ”Det är väl okej, sommar i Stockholm. Ganska avslaget. Du då?” ”Jag är i stan, jag vet precis vad du menar?” ”Vad då? Är du i Stockholm?” ”Ja, jag tog ett flyg i går, landade idag och tänkte jag skulle bjuda dig på middag?” ”Mark, du kan bara inte komma hit hur som helst”. ”Jag vet, det är dålig stil, men om jag nu kommit hit, kan jag väl få bjuda på middag? Vet du något bra ställe?” Karln hade rest hela vägen för att bjuda på middag. Jag var både förbannad och ledsen. Det var dött mellan oss, men okej då. ”Jag vet ett ställe som är bra, folk säger det är bra. Ligger vid Nytorget, Roxy. Ta en taxi dit så träffs vi där om timme”.

”Nice, see you”. Han la på och jag stod och blev förbannad på mig själv. Varför skulle jag säga ja till middagen? Det fick bli en snabb sak, men jag insåg att det skulle bli trassel. Han var ju så förbannat svartsjuk och amerikanskt barnslig, moralgubbe. Han stod redan utanför krogen då jag dök upp. Han hade rosor. Jag som avskyr rosor.
”You look great”, sa han och pussade mig på kinden. Han hade samma parfym som förr. ”Kom så går vi in och äter”. Han följde efter mig. Det lyste hemtrevligt. I baren satt de vanliga flatorna. Jag hade valt Roxy för Mark hade bögskräck och ännu värre var det med lesbiska brudar. Jag såg hur han darrade till i näsborrarna. Luktade det inte lite skunk på det här stället? ”Nice place, verkligen trevligt”, sa han då vi satt och tittade ut genom fönstret mot Sofia kyrka. Kvällsljuset la sig som en svag guldrand runt kyrktornet.

”Vad gör du nu, hemma i USA?” frågade jag. ”Säljer bilar, som vanligt och pluggar spanska. Tänkte jag kanske skulle flytta till LA och sälja bilar där. Vad tror du om det?” ”Vet inte, är det kul där? Så mycket trafik, fast det är ju klart. Om man ska sälja bilar är det väl paradiset?” ”Tell me,,är det inte mycket homos här?” Mark viskade i mitt öra. ”Hon där vid bardisken, är inte hon homo?” ”Lesbisk heter det”, sa jag högt. Kanske lite för högt? Mark rodnade och såg elakt på mig. Som tur var kom maten in och vi började äta. Det smakade bra även om det var för dyrt för de löjligt små portionerna. Jag sket i det. Mark skulle få pröjsa. Vi tog en kaffe efter maten. ”Har du lust att ta en drink och gå på klubb efter maten?” ”Nej, ska upp tidigt i morgon bitti”. Redan fyra måste jag stiga upp för att ta mig till Arlanda, men det sa jag inte åt Mark. ”Kom igen nu, en drink bara. Jag har ju rest så långt…”

Kände hur jag började bli riktigt irriterad. ”Okej, en drink, en godnattdrink. Vi kan gå på ett ställe bredvid här. Det är trevligt”.

Mark betalade och vi gick ner på Ugglan. Det var en del folk, trots den oskyldiga entrén. Vi hängde i baren och Mark ställde sig nära så jag kände hans kropp. Kände hur han styvnade. Jag hann inte tänka tanken förrän Robert dök upp, kom fram och gav mig en kram. Han hälsade på Mark som såg sur ut. ”Vem var det där? En av dina älskare?” ”En vän bara, han spelar i ett band”. ”Vad då vän? Såg väl jag att ni haft något ihop?” ”Glöm det, nu tänker jag gå hem”. ”Jag följer med en bit, om det är okej?” Det är i dom här lägena jag är för svag, borde ha sagt nej, men jag sa ja. ”Visst, kom med en sväng då”. Vi gick genom Vita Bergen, under ett av träden kysste han mig.

”I love you honey”, sa han och kysste mig igen, lät sin hand krypa in under min klänning. ”Sug av mig”, sa han. ”Jag vill bli avsugen”. ”Nej, jag vill inte. Nu får du en sista puss och sedan går jag hem och du till ditt”. ”Shit, du kan inte göra så här. Först middag och sedan ska du lämna mig i en jävla park mitt i natten”. ”Sluta nu. Vår relation är över, men jag gick på middag med dig för att jag tyckte det var ett sätt att behålla vår vänskap”. ”Jag skiter väl i vänskapen. Jag vill knulla, fattar du inte det?” Han tog tag i mig, hårt som fan över armarna och slängde ned mig på gräset. Jag blev rädd, hörde hur han flåsade och försökte få in handen under trosorna. ”Mark, för helvete, ge dig”. Han brydde sig inte, slet sönder trosorna och slog till mig i magen så jag höll på spy. Då mindes jag brorsans kungsord: Om någon jävlas med dig, avvakta till du får fritt läge för ett knä, en spark eller ett slag på kuken och sedan sparka för allt du kan. Precis så var det. Mark rev och slet i mig, men var helt öppen för en attack. Jag knäade honom stenhårt på kuken. Han kollapsade, föll ihop på marken och skrek rakt ut.

”Oh, my God”, tårarna sprutade ur honom. Jag reste mig upp och sprang hemåt. Jag darrade, spydde nästan då jag kom till porten, slog koden och rusade in i trapphuset. När jag kom upp i lyan ringde telefonen. Mark givetvis. Jag slog av telefonen, la mig på sängen, skakade i hela kroppen. Om fyra timmar skulle jag upp, till Arlanda. Det verkade inte bli mycket sömn den här natten. Jag låg kvar på sängen. Förbannade liv. Varför var det så här? Å andra sidan: Vad skulle jag ha levt för liv med den där bilförsäljande idioten?


Jag tog en taxi ut till Arlanda. Jag checkade in och satte mig med några fototidningar, en öl och en macka. Det skulle aldrig falla mig in att dricka öl sex på morgonen, men just då jag skulle flyga kändes det alltid fullkomligt normalt. Inte gjorde framsidan på DN saken lättare. SAS-planen ramlade ned stup i kvarten på grund av en rostig hjulbult i landningsstället. Jag ägnade mig åt fototidningarna. Jag fattar inte det här teknikintresset inom fotografin. Det var två uppslag om hur man gör svartvita bilder från färg. Jag mindes hur vi satt och läste artiklar för något år sedan och testade alla de olika metoderna. Enda problemet att den metod som förkastades och gick på typ tio sekunder att göra, fick samma resultat som den mest tillkrånglade. Annars var det en tjej som visade trista hästbilder. Jag somnade nästan in och klev sist på planet. Som tur var satt jag ganska långt bak, fötterna i gången. Det var några timmar till Santorini. I väntan på den sedvanliga kycklingen drog jag en filt över huvudet och somnade.

Santorini var sig likt. Jag bodde någon månad varje år som liten på Naxos. Mamma hade en grekisk älskare. En kraftig fiskare med stort skägg som alltid mötte oss i hamnen. Nikos hette han. Jag visste att den förste jag skulle se i hamnen var just han. Jag hade inte anmält min ankomst, men på grekiskt vis skulle han inte bry sig om sådana bagateller. Jag hoppade in i en taxi. Den korta biten till hamnen var en resa i brända dalgångar, hemsk turism och en svindlande bergsväg ner till båtarna. Båten till Naxos stod redan inne. Jag köpte en biljett och hann med den stora, moderna färjan. Båttrafiken hade moderniserats betydligt efter två smällar med färjorna. Den första, strax utanför Paros, berodde på att personalen satt och kollade på fotbolls-VM. Det var straffslagning och alla ville se hur det gick. Det slutade med att färjan rände upp på berget utanför Paros hamn och folk slängde sig i vattnet. Det blev ett helvetes liv. Överallt sattes båtar i vattnet för att bistå passagerarna. De moderna färjorna var snabba och bekväma men också dubbelt så dyra. Jag föredrog nog ändå de gamla färjorna, precis som jag föredrog de gamla tågen före de enormt trista X 2000.

Jag hängde på relingen när Naxos dök upp. Kära gamla ö, tänkte jag. Hur många somrar hade jag inte tillbringat där? Jag fick ihop till tretton somrar, tretton kärleksfulla somrar. Färjan rundade Stelida, näset som var hopbyggt med ön, sedan in i hamnen. Kastro, den gamla stadsdelen, klättrade på bergväggen. Högst upp såg man klostret, kyrktornen och jag mindes vår barndoms lek i de smala, vita trapporna. Färjan vände baken till kajen, en snabb, rytande broms med motorerna och vi la till med en mjuk duns. Jag smet mellan bilarna, det sjöng av glädje i kroppen. Jag passerade tullstugan och sprang rakt in i Nikos. ”Malaka, malaka”. Han skrek rakt ut, lyfte mig upp i luften, kysste mig på båda kinderna.
”Sarah, vad gör du här? Har du ringt mig? Nej, varför inte, din jävla unge… kom med, jag ska hämta en sak, sedan åker vi hem, är du hungrig, ska vi ta en öl, mår du bra?” Han lyfte mig igen med sina enorma armar. Han var skäggig och ful, men jag älskade honom. Hans totala närvaro, ilska, värme, humor.

”Georgio” skrek han. ”Georgio, se här, se vad Gud har kastat av båten”. Georgio kom fram. Han jobbade i hamnen, la på trossar då färjorna kom. Han hade en solbränna som ingen svensk någonsin skulle kunna komma i närheten av. Han skakade hand med mig. Han hade blivit äldre på de år jag inte varit här. När jag var fem, sex år, fick jag sitta i hans knä på kaféet och läsa i en grekisk sagobok. ”Du mår bra, ser jag, mycket bra. Du har blivit stor nu. Och mamma, är hon också bra?” ”Mamma mår bra och pappa också”. Nikos nickade nöjt med huvudet.

”Min lilla flicka, min lilla flicka är här” skrek Nikos. Han vinkade åt mig att hoppa upp på mopeden. Ett grönt gammalt åbäke han haft i tio år minst. Vi körde till Grotta, tre minuter från hamnen. Han bodde med sin gamla mamma. Frun dog i en bilolycka på väg till Atenflyget för många år sedan. Han hade aldrig kommit över det, speciellt inte eftersom hon var gravid med tvillingar. Dom hade försökt rädda tvillingarna genom kejsarsnitt, men det hade inte heller gått. Hans lilla hus hade två våningar, plus en tillbyggnad på baksidan. Där fanns ett kök, ett rum och badrum. Han brukade hyra ut det, men nu fick jag det.

”Flytta in, flicka. Det är fint att du är här. Jag måste iväg till Amorgosbåten, men vi ses ikväll”. Han kysste mig på båda kinderna. Jag såg en tår i hans ögon. Nog var han burdus, men vilket hjärta han hade. Jag gjorde i ordning rummet, packade upp. Klockan var strax efter åtta på kvällen. Om en halvtimme skulle solen gå ner och sedan var det dags att äta. Jag gick ner till Paralian, gågatan i hamnen, såg solen falla som en stor röd sten i vattnet. Jag satte mig på en nyöppnad italiensk restaurang. Då och då passerade någon grek jag kände från förr. De stannade alla, sa sitt Kalispera, Ti-kanete, bockade och gick vidare. Jag älskade den här kulturen, den här närvaron, det här stränga och fria på samma gång.

Herre Gud, jag började gråta där jag satt och åt. Jag tog mig samman, men visst jag var lycklig. Efter maten gick jag till Rendevouz, det rosa kaféet. Labro, servitören, kom ut och gav mig en kram. ”Du var inte här förra året, inte åren innan heller? Vad har hänt?” ”Jag var i USA, flyttade dit med en kille”. ”Var är han nu då? Är han med?” Labro tog en beställning innan jag hann svara. ”Ska du ha det vanliga? En liten Heineken?” ”Gärna, och ge mig en kaka också”.
”Den bjuder jag på” sa han och försvann.
Jag satt längst ut mot vattnet. Paros låg på andra sidan deltat. Det kändes som ett stenkast, men tog ändå en timme med båten. Folk vandrade fram och tillbaka på Paralian.

Vilken  märklig uppfinning. En gata vid vattnet, ett slags avlångt torg där man passerade på kvällen. Där alla passerade på kvällen. Det var just den grejen jag saknade mest i Sverige. Den här möjligheten att gå ut, inte planera, bara gå ut och veta att jag skulle träffa alla jag ville träffa utan ansträngning. Nikos dök upp på Paralian. Klockan var strax efter elva. Han hade jobbat klart, tömt sin båt och var tydligen på väg hem. ”Kalispera, har du haft en bra kväll?” Han satte sig tungt på en stol. Det var inte lätt att vara fiskare i Grekland. Det fanns inte så mycket fisk så han fick göra allting annat på samma gång. Han körde folk till stranden, jobbade i hamnen, snickrade, hyrde ut. ”Jo tack, åt på italienaren. Det var bra mat”. ”Den där jäveln, han är från Aten, kommer bara hit och snor åt sig, sedan sticker han i oktober. Gå till den andra italienska krogen om du ska äta. Han är härifrån. Hur länge stannar du?” ”En vecka. Jag ska göra ett reportage om Naxos och sedan åker jag hem”. ”En vecka, vad är det för larv. Du kan väl för fan inte bara stanna en vecka? Det var flera år sedan jag såg dig. Då var du en liten flicka. Nu är du stor, kvinna. En vecka, det går jag inte med på. Du måste stanna hela sommaren”. Nikos såg trött och uppgiven ut.
”Det blir nog bra. Vi får se. Hur går det för dig då? Vad har hänt sedan sist?” ”Allt, och intet”. Han skrattade högt och fick in en kopp kaffe i samma stund. ”Den här euron har ju förstört hela livet. Efter det dom införde den så har allt gått upp i pris. Det är ju inte klokt, kolla vad kaffet kostar, 25 kronor, det var hälften förut. Har ni euro i Sverige också?” ”Nej, men folk vill ju att vi ska ha det. Jag vet inte jag, det jag sett är inte lovande alls”. ”Kolla på oss. Före euron hade vi äntligen fått en hyfsad standard. Nu måste man jobba ihjäl sig igen för att det ska gå runt”. Han vräkte ur sig en massa eder ut mot havet.

Greker har en viss förmåga att tala högt och svära värre än alla andra. Nikos var inget undantag. ”Har du fått ordning hemma? Jag visste inte att du skulle komma, annars hade vi gjort fint för dig. Du är ju min dotter, min lilla dotter. Det vet du väl?” ”Det var bra, du vet att jag trivs där på bakgården”. Vi satt och pratade om livet. Nikos hade blivit väldigt mycket äldre på de fem, sex år sedan jag såg honom förra gången. Det grekiska ö-livet är både slitigt och njutningsfyllt. För Nikos var det nog mest slit och en tärande sorg. Jag vågade inte fråga honom om kärleken. Det fick visa sig.

Efter en timme reste han sig för att gå hem. Jag satt kvar ett tag. Dofterna från honom fanns kvar. Det blåste svagt och jag såg bort mot Cream, diskoteket. Det var där jag hade min första kärleksupplevelse. Han var tysk, sexton, samma ålder som jag. Vi träffades på stranden, Jag hade sett honom i många år. Han och hans föräldrar brukade alltid komma till vår strand i augusti. Tills slut möttes vi i vattnet. Hans syster kastade en boll, senare förstod jag att hon kastat den avsiktligt, på mig i vattnet. Han simmade fram för att hämta den och vi pratade med varandra för första gången. Efter ett tag låg vi på stranden och lyssnade på musik i hans lurar. Vi hade samma musiksmak. På kvällen hängde vi på Paradiso, en bar vid vattnet. Jag följde med honom ner på stranden. Det var kolsvart och vi kysste varandra. När vi satt där nere, ensamma med den mörka himlen över oss, kunde jag se hur stjärnorna rörde sig. Jag insåg att ett bättre tillfälle att bli av med oskulden aldrig skulle ges och så blev det.

Jag stannade utanför Cream. Det hade inte kommit igång på allvar ännu. Först vid två-tiden på natten skulle det svänga rejält. Nu, vid midnatt, var det ett bra tillfälle att sätta sig ned och kolla in folk. Det var ett bord ledigt bredvid ett gäng svenskar. Jag satte mig där. Fyra unga grabbar i kepsar och H&M-tröjor glodde stint på mig.
”Är du svensk, eller norsk?” frågade en av de hjärndöda. ”Nej, jag från Holland”, svarade jag på dalmål. ”Kul tjej”, sa en av kepsnissarna. ”Harru mens eller så?”

Jag reste mig och bytte bord. Varifrån kommer alla svenska grabbidioter? På Naxos glider dom omkring i gäng, ser likadana ut i sina kepsar och kortbyxor, står på gatan och dricker öl som barbarer. Alla andra sitter civiliserat på krogarna, men inte de svenska ungdomsgängen. De lullar runt som hjärndöda sälar. Ungefär som fotbollssupportrar, världens mest efterblivna folkgrupp. Jag satte mig vid gatan. Kyparen kom med mitt kaffe. ”Det är bättre här? Jag förstår dig, jag ska se till så dom försvinner”. Han gick tillbaka till baren. Han var en av de albanska gästarbetarna som jobbat säkert i tio år på samma krog utan att få riktiga papper.

På vintrarna var han kvar på ön och byggde åt folk. Hans arbetstider var tolv timmar om dagen, sju dagar i veckan. Mitt arbete var något annat. Jag var på Naxos för att göra ett reportage om ön, lite egen vinkling. Jag skulle helt enkelt berätta min historia på ön, plåta det jag tyckte om. För det fick jag resan betald, men inget mer. Färjorna la till med jämna mellanrum i den trånga hamnen. En gång i tiden fanns det en svensk som bodde på en liten segelbåt nedanför den klassiska portaran. Jag skulle gå dit och kolla om han fanns kvar i morgon. En timme senare gick jag in i baren, beställde en öl. Musiken var på full volym och en man i fyrtioårsåldern böjde sig över mig och frågade om jag ville ha en öl?
”Ja tack” sa jag, helt överraskad över mig själv. Jag brukade alltid tacka nej.
”På semester?” frågade han. ”Nej, jobb, ska plåta ön”.

Han började berätta om ön, bodde själv i ett hus i Kastro. Jag ville inte förstöra storyn och lyssnade. Allt han sa kände jag redan till. Han var tysk, bodde vid en av ingångarna till gamla stan. Vi tog en öl till, dansade till discomusiken. Det var skönt att känna en annan kropp. Han blev hård. Det var ännu skönare. När han frågade om jag ville hänga med honom hem var svaret enkelt. Vi gick hem, det tog tre minuter, hånglade på hans takterass. Jag klädde av honom, satte mig på honom. Jag kunde se ut över vattnet, såg hur Santorinifärjan kom in vid fyratiden på morgonen. Jag tänkte på allt. På Nikos, på Mark, på hur svårt det var att leva. Jag gled på tyskens kön. Han kysste mig skönt, längs halsen. Jag tyckte om att se honom komma, bad honom smeka mig till orgasm. När jag kom var det över. ”Vi ses en annan dag”, sa jag. Tog min väska, smekte honom en sista gång och gick hem till bakgården hos Nikos.

Jag vaknade av att Nikos var ute och pumpade vatten, hällde ut över den stenlagda bakgården. ”Kalimera”, hörde jag honom säga, innan han försvann ut genom porten. Jag låg kvar, kollade på klockan, Strax efter sju, somnade om. Nästa gång jag vaknade var klockan elva. Nikos såg surt på mig då jag passerade honom på gården. Han gillade inte att jag var ute och rumlade på nätterna, än mindre att jag träffade grekiska pojkar. Han var svartsjuk på något konstigt vis. Jag kunde inte låtas bli att reta honom, gick tillbaka och pussade honom på kinden.

”Malaka, satans unge”, sa han och garvade. Jag viftade på rumpan och gick ut, hörde hur han gapskrattade för sig själv. Jag gick ner till ett kafé nedanför Portaran. Svenskens båt låg
fortfarande där. Undrade hur många år han varit på Naxos, bott i sin båt som låg fritt på vattnet? Tio kanske? Jag hann inte tänka tanken förrän han passerade mig med en kärra fylld med vatten. Han klev ner i en gummibåt, började ro ut mot båten. Jag tog några bilder med min Nikonkamera. Dom blev bra. I bakgrunden tornade en stor färja upp sig och den lilla roddbåten och hans segelbåt fanns på samma bild. Det var en bra början på reportaget.

Nästa bild skulle bli en bild på staden där den klättrade på bergsväggen. Det var min älsklingsbild. Det var en sådan bild som fick mig att börja fotografera. Jag hittade en fototidning från sjuttiotalet och Silano, en amerikansk fotograf, hade tagit en svartvit bild på en by som klättrade på en bergsvägg. Jag hade senare förstått att den var från Amalfikusten. Den bilden fyllde mig med så mycket fantasi och har förföljt mig hela livet. Nu skulle jag försöka ta en sådan själv.

Bilden skulle tas på eftermiddagen, strax före solnedgången då ljuset var perfekt. Jag såg tysken jag träffat, gå på gatan längre bort. Han försvann ner mot hamnen. Jag lät honom gå. Jag skulle se honom till kvällen på Paralian, eller kanske på stranden. Han hängde på nakenstranden.

Jag brukade också gå till stranden på eftermiddagarna. Jag drack mitt kaffe, gick en sväng till tidningsbutiken, innan jag gick hem och sov vidare, väntade in eftermiddagen.
Jag tog Nikos moppe till stranden. Den grekiska moppestilen var livsfarlig. Så många potentiella dödsoffer ser man sällan på vägarna. Först alla turister som sällan sett en moped förut och sedan grekerna själva som körde som dårar. I svängen, vid flygplatsen, dog två killar för några år sedan. Två albanska gästarbetare som körde ihop i full fart. Ingen hade hjälm. Hjärnsubstans och blod över hela vägen. Jag rullade in vid Agia Anna. Den lilla kyrkan låg på höjden över klipporna. Ibland var det bröllop i den vackra kyrkan. Det närmaste jag kommit bröllop i Grekland var väl då jag blev av med oskulden på stranden under kyrkan. Jag började skratta då jag gick genom den täta skogen före nakenstranden. Två bögar hånglade under ett träd. Det var hit man gick då lusten blev för stark.

En vacker strand, ett blågrönt hav. Det var min strand. Det låg nakna människor överallt. En nakenstrand har en sällsam tystnad. På min strand kändes oftast bara bruset från vinden, annars var det en symfoni av tystnad, tomhet, vila. Ibland dök en svensk familj upp. Dom var strandens hatobjekt med skrikande barn och en vrålande farsa som spelade amerikansk fotboll så alla ruttnade. Idag var det lugnt. Jag la mig vid en sten, tjugo meter från havsbrynet. Lite längre bort låg en vacker italienska med sin man.

Tyskarna bakom mig och en glosögd gubbe strax nedanför mig. Första gången jag såg honom trodde jag inte det var sant. Han satt med en kikare och tittade på oss. Fem meter ifrån, men efter ett tag förstod jag att han knappt såg någonting. Kikaren var hans sätt att överhuvudtaget se något. När han skulle lämna stranden fick alltid någon följa med honom så han kom rätt. Ett annat original var en smal gubbe med ständig ståkuk. Även om han badade en timme så hade han ståkuk då han kom upp ur vattnet. Vi diskuterade ofta var det var för fel på honom. Antingen värsta dosen Viagra eller så hade han opererat in en stålställning i kuken. Ingen visste riktigt vad det var, men han störde ingen och var allmänt ansedd som utvecklingsstörd. Jag domnade bort. Om jag skulle stanna länge så hade jag till slut blivit ett med sanden, som ett djur. Nu var det bara en vecka som gällde. Jag var blek och glåmig. Vågorna brusade i sin jämna rytm. En båt passerade mot Santorini. Vågorna blev större efter en kvart, som en hälsning från båten som nu inte syntes vid horisonten.
Vid sjutiden åkte jag från stranden. Folklivet hade börjat ta sig efter siestan. Egentligen pågick den till halv åtta. Mellan halv tre och halvåtta var det inte mycket att göra. Det fanns
alltid några förvirrade turister som sprang omkring, men grekerna höll sig undan. Jag tog en snabb dusch innan jag tog kameran och gick ut på en fotorunda. Jag höll mig i den gamla stadsdelen med sina vindlande, skyddande gränder. Jag plåtade i svartvitt, ställde om min digitalkamera till svartvitt. Jag älskade svartvitt, hade nästan aldrig sett en bra färgbild. Koudelka var min favorit. Den tjeckiske fotografen som gick som en luffare över Europa i många år, urfattig, sov i skogen och på vintrarna i Magnums labb. Hans svartvita bilder var mitt föredöme.

Det digitala var en bra uppfinning, men det var svårt att göra lika vackra kopior digitalt som med den gamla metoden. För mig var det dock inget val. Jag hade inte råd med den gamla metoden. Det blev för dyrt med film och labb. Digitalt kostade ingenting och min arbetslokal var min laptop. Jag ställde mig i ett gathörn och väntade på motiv. Trots jag var så ung hade jag fattat att hetsa fram bilder var meningslöst. Koudelka hade en vän som var poet och som sagt: En bra poet/fotograf, måste lära sig vänta. Jag väntade, kollade, bytte plats. Det blev i alla fall inga bilder. Solnedgången var på gång och folk samlades vid kajen, Jag gick dit, tog turistbilder, blev sur på mig själv, men fortsatte att fotografera. Någonstans i det mest allmängiltiga struntet kan det viktiga finnas. När solen dök ner i havet applåderade folk. Den här kvällen åt jag på en bakgata, hos en av Nikos vänner. Jag blev indragen i köket och valde fisk.

Tysken, nattens älskare, kom förbi.
”Jag har bråttom” sa han. ”Kan vi ses senare?” ”Gärna. På Pandelis, i Bermudaträsket?” Vi bestämde vid midnatt. Han försvann nedför gatan. Jag åt min fisk, natten sänkte sig snabbt och svart över Naxos. Jag tyckte om det svarta, riktigt svarta. Jag gick en sväng i gränderna innan jag skulle träffa Max. Den varma vinden smekte mig lätt, nästan osynligt, under kjolen. Jag hade inga trosor på mig för att njuta av läget. Jag har aldrig förstått mig på den här dubbelmoralen vissa av mina kompisar håller sig med. Att sex hör till äktenskapet. Vem tror på äktenskapet? Visst, kärlek, kamratskap, men kom inte dragandes med något skitsnack om äktenskapet. Bröllop? Jag plåtade ett bröllop för någon månad sedan. Något mer förlegat får man leta efter. Det tillhör ju medeltiden. Jag gick i gränderna, drömde mig bort. Tystnaden var bedräglig, nästan sövande. Jag kom ner till Bermudastriangeln. Ett litet torg med massor av barer, spelhallar och affärer. Det var ett fruktansvärt liv. Alla barer spelade sin musik. Jag satte mig på Pandelis. Rakt över den lilla gatan satt ett gäng turister, svenskar, som var rödmosiga i nyllet efter nio timmar på stranden. Dom hade säkert gått upp nio på morgonen och sedan legat och pressat hela dagen. Nu såg dom ut som tomater som skulle spricka vilken sekund som helst. Jag tog en liten öl och strax efter kom Max. Han var ganska snygg, smal och vältränad. Mörkt krulligt hår och sportiga armar.

”Puh” sa han. ”Tänk att du vill sitta här. Det är ju här allt händer, lite för mycket till och med”. ”Du vet, jag ska ju plåta. Då är det bra att vara där det sker saker och ting”. Jag hann inte ens säga det förrän en kille kom cyklandes på bakhjulet. Jag tog en bild då han passerade. Max och jag kollade på bilden tillsammans. ”Kanonbild. Snabb du är, bara upp med kameran och pang. Otroligt”. ”No problem, det är bara att vara lite vaken”. En grek kom fram och snackade med Max. Han vände sig mot mig. ”Kalispera, det är du som bor hos Nikos? Jag känner inte igen dig, men jag minns när du var här som liten med din mamma. Hon var vacker. Mår hon bra?” ”Jo då, fast jag tror hon också skulle vilja vara här”.

Greken skrattade och klappade mig på axeln. ”Ta hit henne, hon passar bra här. Jag måste gå nu, ska möta folk vid färjan. Ta med Max till Cream ikväll. Det är Jimi Hendrixkväll”. Greken försvann. ”Jimi Hendrixkväll? Gillar du honom?”
”Jag älskar Hendrix” sa jag. ”En del i alla fall. Ska vi gå dit efter det vi druckit upp?” Max verkade inte riktigt på humör för det. Jag tänkte inte tvinga honom, Jag kunde gå dit själv. Vi satt kvar ett tag. Jag smekte honom på låret lite omärkligt och han stoppade in handen under min kjol. ”Har du inga trosor? Vi går ner på stranden?” Han betalade och jag gick ner i gränden och väntade på honom. Det var hundra meter till stranden. Lämpligt nog var lamporna sönder och vi la oss bakom en parkerad bil. Han kom in i mig direkt. Han kom snabbt. Jag smekte mig själv samtidigt och skrek rakt ut då det gick för mig.
”Tyst”. Max började skratta. ”Det står folk på andra sidan bilen”.

”Oj” sa jag och fnittrade löjligt. ”Vad gör vi nu då?” ”Vi går härifrån och låtsas som allt är normalt”. Vi reste oss upp från sanden. På andra sidan bilen stod ett ungt grekiskt par och hånglade. Dom tittade på oss med roterande tungor. Vi vände dom ryggen och gick därifrån. Max följde mig på Paralian. Jag ville sitta ner och ta en öl till, men han skulle hem och fixa med något. Vi skildes åt utanför Cream. Jag hörde Hendrixs Purple Haze innanför dörrarna och bestämde mig för att gå in. Det tunga gitarrdånet nästan slog omkull mig då jag gick in till baren.

Det gick inte att vara inomhus. Jag gick ut igen och tog en öl på uteserveringen. Jag kände hur Maxs sperma rann längs låret. Något kändes inte bra. Något stämde inte. På morgonen träffade jag Nikos på gården. Han såg sur ut, fast det gör han ofta innan han fått första koppen kaffe. ”Hur mår du”, frågade jag? ”Jo tack, trött, men det är bra, fast jag skulle må bättre om du inte träffade den där jävla tysken”. ”Jaha”, jag blev lite stum.”Hur kan du veta det?” ”Hela stan vet det”, svarade Nikos. ”Han är ju gift, har fru, men hon är i Aten just nu, på kurs”. ”Det var tråkigt att höra. Den jäveln har lurat mig helt enkelt. Trist stil, ja, då kan han sticka och brinna”. Nikos flinade upp sig. ”Precis, ge den fan vad han tål. Varför ska han hålla på med min lilla flicka för?”
”Jaja, Nikos. Om du fick bestämma skulle jag väl bo i kloster? Ni är så jävla dubbelmoraliska i Grekland”. ”Så så, nu ger du dig. Gå ut med dig, ta en kaffe på Paralian och skit i tysken så löser det sig”. Nikos försökte ge mig en kram. Jag vek undan och skrek åt honom. ”Jag vill inte ha några kramar av några gubbar eller tyskar. Jag ska ha en ung man, en snygg grek”. ”Så ska det låta, en ung grek. Ni kan bo hos mig”. Nikos viftade med handen. Han ville ha iväg mig. Bara jag sket i tysken och var oskuld var han nöjd. Jag gick ut på gatan, gick några meter, vände mig om.

Nikos stod i dörren och vinkade efter mig. Han var faktiskt som en krånglig farsa, som min egen faktiskt. Båda var lika egensinniga, helt hopplösa ibland, men ändå hade båda ett sådant vackert hjärta. Jag blev glad, gick till fiket längst ute i hamnen. Gubbfiket, men jag älskade att sitta där, se båtarna anlända, kaoset som löstes upp och försvann i väntan på nästa båt. En liten turistunge gick vid kajkanten. Pappan satt några meter ifrån, verkade inte ha riktig koll, men gubbarna på fiket, varenda en, hade sin örnblick på ungen. Skulle den falla över kanten skulle alla gubbar resa sig i samma sekund för att undsätta den lille.

Båten till Aten kom in, kajen fylldes med folk och båten lastades på med de nya. Inom tio minuter var den på väg ut igen till havs. Paros nästa. Jag satt kvar, mindes perioderna med mamma på Naxos. Hur vi stannade länge på hösten, stod på kajen och vinkade adjö till den ena efter den andra. Till slut fanns det inga att vinka adjö till. Då var det dags för oss att bli avvinkade. Nikos brukade stå på kajen och gråta då vi drog iväg. Han sa alltid samma sak. ”Lilla flicka, du får stanna om du vill”. Han sträva skägg blev i den stunden mjukt och jag brukade gråta då båten drog iväg. Nikos stod kvar på kajen, blev allt mindre och mindre. Till slut försvann den vita staden, båten svängde vänster och strax därefter skulle Paros dyka upp.

Jag hade två dagar kvar innan jag skulle åka hem. En veckas semester var ju rent löjligt. Nu var det som det var. Dags att jobba. Jag hade fått ihop två bilder, behövde tio bilder till ett reportage. Jag gick hem, lånade Nikos motorcykel och drog upp i bergen. I två dagar pendlade jag över ön. På kvällarna kom jag hem, sov hos Nikos, satt på hans gård, drack retsina och läste böcker. Jag höll mig undan Max, speciellt då Nikos sa att han sett tyskens fru kliva av färjan på eftermiddagen. De små grekiska byarna, omgivna av de gröna dalarna var som en religiös upplevelse. Sista dagen, på vägen hem till stan, körde jag på bergsvägarna såg ut över havet. Plötsligt började jag gråta över att det var så överväldigande. Skönheten och den märkliga tomheten som Grekland skapade inom mig. I Grekland försvann alla krav och tankar. Det blev som att bygga upp en ny värld inom sig. Värmen och sensualismen gjorde mig loj, kåt och tömd. Så tömd som jag aldrig tror jag varit förr. Alla mina tankar, krav och föreställningar om livet reducerades till sand. Till ett svart tillstånd av tystnad. När jag körde hem åkte jag i en bubbla av tystnad och vind. Havet låg grönblått. En båt på väg in, en doft av kamomill från sluttningarna. Det var allt.

Det var dags att åka hem.
Arlanda mötte mig med den vanliga chocken. Den enorma grönskan och den mördande tystnaden i flygbussen. Till saken hörde att det också regnade. Svensk förhöst. Jag klev in i lyan på Klippgatan. Lite post, lite halvdöda blomster. En pizza, sedan gick jag igenom bilderna. Jag hade fått ihop tio bra bilder. Det räckte. Jag somnade, tänkte på tysken, Nikos, gubbarna, bergen och vaknade med värk i kroppen. Mens. Två alvedon, ner i sängen igen. Jag var hemma. Det var sig likt ute på gatorna. Mötte Eva, en gammal klasskompis, när jag rundade hörnet vid Skrapan. ”Hej Sarah. Gud vad länge sedan. Hur mår du?” Hon kramade om mig. Hon var sig inte alls lik Den smala, lite blyge klasskompisen var brunbränd och såg dyr ut. Dessutom hade hon fått rejäla bröst sedan sist. ”Jo tack, Det är ganska bra, bor i en lånad lägenhet, men har precis kommit hem från Grekland. Kom i går kväll faktiskt. Du då, du ser himla brunbränd ut?” ”Ja, visst är jag? Min man och jag var i Indien tre månader, på retreat. En slags yogakurs. Det var fantastiskt. Han är yogalärare och jag hängde på. Skitkul, helt enkelt. Nu ska vi vara hemma i tre månader, men strax före jul bär det av igen. Vad gör du annars? Du höll ju på med ekonomi förut, är det samma som gäller nu?” ”Ekonomi, skämtar du? Jag har väl aldrig varit intresserad av ekonomi?” ”Jo, i nian sa du att du skulle bli något med det ekonomiska?” ”Eva, sa jag verkligen det? Det har jag helt glömt bort. Nej, jag håller på med fotografi. Är fotograf”. ”Åh, Gud vad kul, är det sant? Det är mitt drömjobb. Tänk att få arrangera olika saker och tjäna pengar på det. Vad tar du för bilder?” ”Mest folk faktiskt, lite klassiska reportage. Jag försöker berätta om andra människor och platser. Jag håller på med pappas bilder också, ska försöka göra en film om hippietiden”. ”Dokumentärt, är du dokumentärfotograf?” Eva såg lite besviken ut. ”Kan man säga, fast inte riktigt. Vad gör du då? Är du också yogalärare?”

”Nej”, hon skrattade. ”Jag har haft lärarvik, men nu är det slut på det. Finns för många behöriga lärare så jag får inga jobb. Jag ska till arbetsförmedlingen nu och kolla. Man måste  ju skriva in sig. Det är ganska hårda bud. Visste du att man får bara neka tre gånger sedan får man inga pengar?” ”Nej, jag har ingen riktigt koll, men jag hörde om en musiker som fick totalförnedrande jobb, nekade och blev utan pengar. Jag passar mig för arbetsförmedlingen”. ”Det gör du rätt i. Jag måste vidare nu, ska vara där om fem minuter. Vi syns”. Hon gick över gatan och jag följde henne med blicken. Ingen kunde tro att hon skulle till arbetsförmedlingen. Acnejeans, såg ut att ha en svindyr jacka. Hela hon doftade pengar.

Jag gick in i Skrapan, det nya köptemplet. Det luktade plast och bränt gummi därinne. Skulle det aldrig ta slut? Det hade ju ändå varit öppet ett tag. Skrapan verkade inte bli den succé som vi trott då det startade. Ingen av Skrapans krogar var en hit, inte ens den längst upp, panoramakrogen. Det var som förgjort med vissa lite lyxigare krogar på Söder. Dom fungerade inte, trots att det fanns pengar i överflöd. Det gladde mig. Kör ner skiten till Stureplan och bratsen så man slapp se eländet.

Jag gick bara igenom Skrapan, tog en sväng på Akademibokhandeln. Det var bra tänkt med en bokhandel i köpcentrat. Hittade en Tunbjörk, annars var det dött på fotoavdelningen. På väg mot Nytorget gick jag in på Pet Sounds. Deras fotoboksavdelning var betydligt bättre än Akademibokhandelns. Konstig, bokhandeln från Kulturhuset, hade flyttat till Åsögatan, men jag iddes inte gå dit utan fortsatte att gå hemåt. På Nytorget stod Gunnar och kollade på några ungar som byggde en staty i parken. ”Hej Gunnar. Hur mås det?” Jag kramade om honom. Han såg trött ut. Det var ett bra tag sedan jag såg honom sist. ”Så där. Jag har en envis huvudvärk och hosta. Vete fan vad det är? Det ger liksom inte med sig. Man börjar väl bli gammal på allvar nu?” ”Du blir aldrig gammal. Har du träffat pappa något?” ”Den bocken, han har ju dejtat en brud som är trettio år yngre, ligger bara och gökar hela tiden. Dessutom blev han förbannad på mig för jag kritiserade honom för hans divalater med kvinnorna”. ”Hur då? Det låter inte bra?” ”Nej, jag sa åt han att han skulle ge fan i så unga brudar. Han blir ju bara blåst ändå i slutändan, fast å andra sidan. Man är väl mest avundsjuk”. Han skrattade så det skrällde i luftrören. ”Hur du hostar, gå hem och vila dig. Vi kan göra sällskap till parken?” ”Tack, det låter bra”, sa han och vi gick upp mot Vita bergen. Gunnar andades tungt i backen. Jag följde med honom hem och han la sig direkt på sängen då han kom in i den lilla stugan.
”Behöver du något så går jag och handlar det” sa jag och tittade i kylskåpet. Det var fullt med mat, mycket falukorv.
”Nej, jag har så det räcker, men gör en kopp thé åt mig är du snäll, mycket honung och lite whiskey så luftrören släpper”.

Jag kokade thé, hällde i whiskey, satt ett tag i rummet medan han drack tyst för sig själv. Han satte på tvn, såg ganska nöjd ut, kollade på en repris om Leonard Cohen. En vithårig gubbe, som gjort de mest fantastiska sånger, legat med de vackraste kvinnorna och nu var även han gammal. Livet var obönhörligt. ”Är det okej om jag går nu?” ”Ja visst, snälla du. Tack för allt. Oroa dig inte för mig. Det här går över snart”. Jag vinkade adjö till honom, stängde dörren och gick ut i den tysta, ensamma parken. Vem skötte om Gunnar egentligen? Var fanns hans barn, eller exfruar?

Det kändes konstigt att gå hem. När jag kom in, ringde jag pappa. Han svarade inte.
Det gick några novemberdagar. Det regnade nästan varje dag. Det var mörkt ute. Inte för jag tyckte illa om det, men stan var som död. På affärerna var knappt en kotte synlig. Funderade på hur dom fick sina verksamheter att gå ihop? Det var väl den vanliga halvofficiella lögnen. Att man jobbade svart, sålde svart, för att få det att gå ihop. Knappt någon i min bekantskapskrets jobbade vitt. De flesta hade ett mellanting, hälften vitt, hälften svart. En dag var det visning i mitt hus. Jag visste inte att lyan jag lånade var en hyresrätt i ett bostadsrättshus. I alla fall gick jag in och kollade. Den låg två våningar under min. En fyrarummare. Den var helt tydligt tillpiffad av någon inredare till försäljningen. Utgångspriset var fyra mille. Herre min skapare. Det var en salig blandning besökare. PO Enqvist, författaren, var en av de intresserade. Jag misstänkte att han skulle köpa lyan. Han kunde säkert betala kontant, så mycket som han drog in. Jag gick och suktade, funderade på hur det skulle vara att skaffa sig familj, sitta i köket med hela drösen av ungar? Var jag verkligen intresserad av det? Det var en fin lägenhet, men det kostade också. Jag räknade snabbt ut att ett lån på allt och avgiften till föreningen skulle det gå på fjorton lakan i månaden. Det var mer än jag själv levde på totalt varje månad.

Jag gick därifrån, tog en sväng ner på Folkungagatan innan jag svängde upp, förbi fyllehaket på Borgmästargatan och in i Vita Bergen. Klockan var strax efter fem på eftermiddagen. Det hade mörknat ordentlig, träden stod kala mot Sofia kyrka, funderade på att gå in i kyrkan. Jag vet inte varför jag kände så, överfölls av någon slags sorg, ångestriden. Jag ställde mig vid kyrkräcket och såg in över Gunnars gård. Lampan, som lyste över gården, stod på. Jag fick en känsla av att han skulle bli glad över ett besök. Jag gick ner till honom, knackade på dörren. Ingen svarade.
”Gunnar, är du hemma?” ropade jag. Ingen svarade på det heller. Jag tittade in genom hans ateljéfönster. Tvn stod på. Det var något som inte stämde.

Varför stod tvn på vid femtiden? Jag öppnade dörren, ropade på honom. Fortfarande inget svar. Jag gick in. Jag såg honom på en gång. Han låg i sin säng, hade slagit omkull thékoppen på golvet. Jag behövde inte se på honom många sekunder för att förstå att han dött. Han var kall och död. Lilla Gunnar. Hade han dött i sömnen? Jag visste inte vad jag skulle göra? Ringa efter ambulans? Jag ringde pappa. ”Hej. Jag är hos Gunnar. Han har dött. Han måste ha dött i sömnen. Vad ska jag göra?” ”Är du säker på att han är död? Jag menar, ser han död ut?” ”Ja, han är kall och stel. Inget snack om saken”. ”Jag kommer om tio minuter. Sitt kvar om du pallar”. Pappa la på och jag gick och satte mig i Gunnars sköna tv-fåtölj. Var det så här när någon dog? Jag kände mig skräckslagen och rofylld på samma gång. Jag kände inte Gunnar. Det var pappas kompis, men ändå tyckte jag om honom. Det smällde till i porten. Pappa var på ingång. ”Jaha, här ligger han. Satan också”. Pappa satte sig bredvid Gunnar, tittade på honom ett tag. Det var smärtsamt att se. Jag kunde känna hur hårt det tog på pappa. Gunnar och han hade en slags livsnerv tillsammans.

”Ja, vad gör vi?” sa pappa. ”Det är ingen brådska med det här. Han är där uppe redan. Jag ringer efter en bil som tar honom till bårhuset. Jag ska ringa hans dotter också. Dom hade jävligt dålig kontakt, ingen alls faktiskt. Hon är ju moderatpolitiker och Gunnar hatade det, på samma sätt som hon hatade hans konstnärskap. Annars är det ju polarna. Han har lagt ett brev i en pärm som jag skulle öppna om han dog före mig”. ”Jag gör en kopp kaffe, vill du ha?”

Pappa nickade ja, samtidigt som han gick fram till bokhyllan och plockade ut en röd pärm. Han plockade fram ett kuvert ur en av plastfickorna. På kuvertet stod ” Ifall jag dör. Ett slags
testamente”. Pappa la det på bordet och gick ut. Han kom snart tillbaka. Han hade gråtit. Kaffet var klart. Pappa öppnade kuvertet. Han läste högt.

”Hej Charlie. Om jag nu dött före dig så vill jag bara tacka för allt roligt vi haft genom åren. Du vet att jag värdesatt din humor och din brist på arbetsflit. Du vet hur mitt privatliv ser ut. Det är kompisarna, Du, Nisse och Lasse. De två andra är bra grabbar, men dom är ganska täta typer, men jag vill ju göra ett testamente som är klart och tydligt. Ett vitt och ett svart. Du vet ju också att jag hatar banker, sedan dom nobbade mig att låna till bostadsrättsombildningen. Nå, jag ska inte bli långrandig. Under sängen har jag klistrat ett kuvert med mina besparingar. Det är några hundra tusen. Dom ska Du ta. Du är en fattig fan. Inte ett jävla ord till någon annan. Det andra testamentet kan du skita i. Det får den som gör dödsboet ta hand om. Tanken är dock att min kära dotter, som jag älskar, trots att jag hatar hennes åsikter och hennes snut till man, ska få ärva hälften av mina tavlor. Den andra hälften får Du, Lasse och Nisse ta hand om. Om Ni vill ha något? Det var allt. Vi ses i spegelsalen framöver”.

”Herre Gud” sa jag. ”Det var sanslöst. Kan man göra så här?”
”Vad då?” sa pappa. ”Han gör väl för fan hur han vill? Nu gör vi så här. Jag tar hand om det här. Jag vill vara ensam med honom. Om du vill, ta en tavla på väggen och gå sedan hem. Jag ska ringa och vänta på likbilen. Det är min uppgift. Först ska jag ringa Lasse och Nisse. Vi ska ta en sup här tillsammans med Gunnar. Det är så det här ska skötas”. Jag insåg att det inte var någon ide att tjafsa med pappa. Jag ville inte ta någon av Gunnars tavlor, men pappa gick bort till väggen, tog ned ett fantastiskt stilleben i en krokig träram. Han hade helt rätt. Den passade mig. Jag kramade pappa, gick ut, hörde hans röst då han ringde Nisse. ”Gunnar har kolat i stugan. Kom hit och ta adjö. Jag ringer Lasse också”.

Jag gick hem. På vägen kom tårarna. Den lilla tavlan under armen började redan kännas som en tröst. Pappa ringde på kvällen. ”Jag har skickat honom till bårhuset. Nu ligger han där. Jag frågade dottern om hon var intresserad av att komma till stugan i Vitan. Hon svarade: Varför det? Vad fan är det med folk? I alla fall så kommer jag att gå dit med grabbarna i veckan och röja upp. Det ska väl vara klart till månadsskiftet. Jag ska höra om jag kan få flytta in i kåken, och i så fall kan du ju ta min lya. Jag menar du har ju alltid bott hos mig, så du står ju på kontraktet också. Jaja, vi får se”.

”Vi tar väl en sak i taget” sa jag. ”Vilken elak dotter Gunnar hade, är hon helt störd?” ”Vete fan vad det är med henne? Hon är ju halvfascist, skit samma. Gunnar är död och det är jävligt trist. Vilken polare, det blir tomt nu. Han var bra, minst sagt. Nej, fan, nu orkar jag inte mer, går och lägger mig. Sov gott, min ängel”. Pappa la på. Jag satt tyst för mig själv ett tag, spelade Ane Brun i natten. Hur kan en människa försvinna så fort från världen? Gunnar försvann inte för mig. Hans tavla stod på skrivbordet. Det var hans hälsning. Jag glömde fråga pappa om kuvertet under sängen. Han fick säga något själv. Gunnars hälsning var kristallklar. Inte ett ord till någon. Efter det somnade jag.

Det gick några veckor. Begravningen utlystes. Jag var på den med pappa. Kyrkan var full, överfull. Alla älskade Gunnar, till och med hans dotter såg tagen ut. Jag hade inte frågat pappa om pengarna, men på vägen till Sofiakyrkan berättade pappa att dottern tyckt det var märkligt att det knappt fanns några pengar på Gunnars bankkonto. Efter begravningen gick vi på Pelikan. Det var Gunnars stamhak. Hans bord, där han åt kvällsmål någon gång i veckan, stod med vacker dukning och levande ljus. Det stod ett fotografi uppställt och en bok där man kunde skriva en hälsning. Hela kvällen gick folk värdigt fram till boken och skrev några ord.

Det var vackert. Jag gjorde sällskap med pappa och brorsan efter vi avslutat på Pelikan. Det slog mig att det var många år sedan vi gjort något tillsammans. Vi skildes åt vid Nytorget. Det var snö i luften. Årets första snö. Innan jag han hem till Klippgatan kom snöflingorna nedsinglande. Några dagar senare ringde det på dörren. Det var värden. Han frågade om han fick komma in. ”Jag hörde att Gunnar gått bort. Jag beklagar verkligen. Det var en bra man. Nå, det var inte det jag kom hit för, utan för att prata med dig om lägenheten. Du vet ju att hyran är betald till årsskiftet?” ”Ja, det vet jag och jag bor gärna kvar. Om det är möjligt?” Värden harklade sig lite. ”Det är så att Gunnar skrev ett brev till föreningen där han lovprisade dig och tyckte vi skulle låta dig bo kvar, eller köpa lägenheten? Och alla är nöjda med dig här i huset och vi tänkte helt enkelt låta dig bo kvar, eller köpa lägenheten”. ”Tack, jag bor gärna kvar. Om jag skulle vilja köpa den, vilket pris blir det då?”
”Du kan få den för ett pris lite under marknadsvärdet. Det blir strax över två miljoner och avgiften till föreningen blir tretusen fyra hundra kronor i månaden”.
”Puh, mycket pengar” svarade jag. ”Om jag lånar på allt så blir det runt nio tusen i månaden. Vad är hyran på nu?”
”Femtusen två hundra kronor. Ja, du får tänka på saken, men du är välkommen att bo i huset”. Jag kunde inte låta bli att krama värden. Han såg lite generad ut då han gick. Jag ringde pappa, berättade om lyan. ”Härligt, vilken jävla röta. Tänk vad Gunnar fixade åt dig. Det är underbart. Ska du köpa eller hyra? Det är mycket pengar med nio tusen i månaden. Då får du nästan göra om en del av lyan till arbetslokal och ta det på firman”. ”Vi får se. Jag måste tänka på saken”.
Vi la på och jag ringde mamma och brorsan. Mamma tyckte det var dyrt, Brorsan sa att han kunde fixa ett banklån om jag ville ha ett. Det är en bra affär. En sådan får du inte missa, som han uttryckte det. Jag gjorde ett test om bolånelöfte på Nordea. Det tog några timmar innan jag fick svar. Negativt. Jag tjänade för lite. Det fick lösa sig. Jag hade fått bostad och behövde inte bestämma mig om jag skulle köpa eller hyra just nu. Hyran var betald en månad till.

December började bra. Det snöade och blev kallt. Massor med snö. Jag stod en dag och kollade på några kaxiga invandrarpojkar som försökte köra loss sin dyra BMW med sommardäck ur en snödriva. Det gick inte alls. Till slut gick jag dit och visade dom hur det skulle gå till. Tvåan, backen, tvåan, backen, i en rytm som till slut kastade ur bilen ur drivan. Det räddade min dag. Det är alltid roligt att knäcka deras invanda syn på kvinnor. Jag hade bestämt mig för att hyra. Jag kunde helt enkelt inte hosta upp pengarna som krävdes för att betala räntan till banken. Pappa i sin tur hade försökt få ta Gunnars lya i parken. Det gick inte alls. Den skulle gå ut på bostadsförmedlingen. Pappa var upprörd. ”Vilket jävla sätt, den ska ju gå till en konstnär. Till mig alltså”.
”Men pappa, sa jag. Du är väl inte konstnär. Du är en gammal skibum. Vad har det med konst att göra?”
”Jag uttrycker mig på berget, i fjällen. Min sladdspår i snön är rena Van Gogh. Fan i helvete, ska jag måsta åka i Vitan och visa dom skönheten i mina svängar. Instant installation ska jag kalla det. Nå, vi har i alla fall tömt huset. Tavlorna tog Lasse hand om. Själv ska jag sticka till Alagna hela vintern. Jag åker före jul så man slipper det här svenska vinterhelvetet”. ”Ska du vara borta hela vintern? Det blir tråkigt. Jag kanske skulle komma ner och hälsa på?” ”Gör det. Du är välkommen när som helst”.

En kväll bestämde jag mig för att rensa bort den döde fotografens grejer. Det mesta bar jag bara ned i grovsoprummet. Det som gick att använda tog jag hand om. Allt porslin, hans dyra sängkläder, möbler. Det fick vara kvar. Det svåraste var hans bilder. Jag ringde till Stadsmuséet, men dom var inte intresserade. Det var massor med negativpärmar. Jag bläddrade lite löst och beslöt mig för att spara dom. Jag fyllde två flyttkartonger med fyrtio negativpärmar. Det var hans livsverk. Till slut var det bara bilderna kvar. Dom låg i en tjugo vita Ilfordkartonger. Jag vet inte vad som fick mig att öppna lådorna? Jag kände bara att jag borde kolla i dom. Det var mycket från resor, punktiden, de olika aktionerna på gatorna. Lite halvtrista jobb. Allt var i svartvitt.

Till slut hade jag bara en låda kvar. Friends and Lovers. Det var mycket nakenbilder på kvinnor. Mitt i högen stannade nästan hjärtat på mig. Det var en bild på mamma. Hon låg naken på en säng, rökte en cigg. Såg så där loj ut som man gör efter att ha haft sex. Jag stoppade tillbaka bilden. Lite längre ned i lådan fick jag nästa chock. Mamma satt på en trappa med en liten bäbis i famnen. Bäbisen var min brorsa. Själv stod jag bredvid och lekte med hans fötter. Jag behöll bilden, stoppade undan kartongen med bilderna och bar upp allt på vinden.

Det var i mitten av december jag träffade Robert igen. Han hade varit på semester, var brun och snygg då jag sprang på honom på Nada, En ny, ung artist hade releasespelning för sin skiva och han kom in då jag stod och hängde i baren. ”Hej, hur mår du då?” Han sa det nästan aggressivt.
”Bra, själv då? Brun du är. Var har du varit?”
”Jag åkte ner en sväng till Marocko, hjälpte en kompis att sälja en lägenhet. Vi var en del i Marrakesh. Vilket ställe, både jobbigt och läckert”. ”Känner du han som ska spela”, frågade jag? ”Ja, han spelade med oss ett tag, men han ville göra egna låtar, så han sluta”.
Vi hängde ett tag vid baren, sedan gick han in i ett rum längre in i lokalen. Det var nästan ångesthett och trångt i lokalen. Jag var på väg att dra då artisten började spela. Det var bra, lågmält. I och med den nya tiden, jämlikhetstiden, verkade allt fler killar spela mjuka sånger.

Han sjöng så lågt och tyst, så försiktigt att min andning var högre än musiken. Jag stod så illa till att jag kunde inte gå utan att störa det lilla bandet. När första låten var klar backade jag mot utgången, fick lite luft. Jag märke inte att Robert stod bakom mig men plötsligt kände jag hans andedräkt på halsen. Han la sina händer på mina höfter, efter ett tag kände jag hur han lutade sig mot mig. Det var skönt, även om det var dumt att göra så. Vi hade ju gjort slut, men ändå fanns det något som förenade oss. Vårt ofödda barn kanske? Efter tre låtar stod jag inte ut. ”Jag går ut”, sa jag. ”Det är ju olidligt hett”. ”Jag hänger på”, sa han och vi smet ut då folk applåderade. ”Skönt, men varför blir det alltid så pretto? Ska vi ta en öl på Berlin istället?”
 ”Orkar inte mer”, sa jag. ”Tänkte gå hem och ta en kopp thé, vill du följa med?”

Vi gick hemåt. Det var som förut mellan oss. Lär sig människan inget av vad hon gjort? Vi drack thé och sedan sov vi tillsammans. På morgonen kändes det inte helt fel, nästan tvärtom. Det var trevligt att läsa morgontidningen med honom. Han stack vid niotiden, skulle köra buss. Jag hade lite bilder att ta hand om.

Jag hade fått ett reklamjobb. Det gav pengar, men jag tyckte det var jobbigt att plåta sånt som jag var emot. Det var ett stort bostadsområde på Östermalm som skulle dokumenteras. Det kallades för dokumentation, men egentligen skulle jag göra det snyggare än det var. I mina ögon var huset bedrövligt, borde rivas, men jag fick femtio tusen för jobbet. Å andra sidan kände jag mig som en dålig hora som gjorde reklam för en skitbyggnad. Jag satt vid bilderna i en timme, mådde allt sämre. Till slut gav jag upp och ringde upp killen som gett mig jobbet på fastighetsbolaget. ”Hej, det är jag Sarah, fotografen som skulle plåta ert hus på Östermalm”.
”Hej, vi snackade just om dig, undrade hur det gick? Det är ju ett snyggt hus och vi är spända på hur det ser ut på bild?”
”Ärligt talat så fungerar det inte alls. Jag trivs inte där och kan inte göra de bilder ni vill ha. Sorry, men så är det”. Han blev tyst ett tag på andra sidan linjen. ”Jaha”, sa han bara. ”Kan du inte komma upp och visa vad du gjort? Du har väl varit där några dagar?” ”Nej, det är bara skit. Ledsen, men jag hoppar av jobbet”. ”Tråkigt att höra. Jag kan ju inte tvinga dig att fortsätta. Får försöka hitta en annan fotograf”.

Han la på luren och jag kände mig lättad och fattig. Jag låg minus fem tusen på krediten, men jag fixade inte att ljuga med kameran, plåta värsta skiten för att överleva. Det måste lösa sig på ett annat sätt. Jag raderade husbilderna på datorn. Kände mig riktigt stolt över mig själv. Jag måste hitta en annan livsstil, ett annat sätt att leva som fotograf. Resebilderna, som hade blivit min specialitet, gick inte ihop. Det betalade knappt resorna.

Det fick bli något annat. Jag gick och bläddrade bland alla vackra fotoböcker som fotografen lämnat efter sig. En sak var klar: Antingen var de flesta fotografer förr sprungna ur överklassen, eller så var det fan så mycket billigare att resa på fyrtio-, femtio- och sextiotalet.

Jag la mig på sängen med en Donna Leon. En deckare i Venedig. Det var samma känsla i boken som utanför mina fönster. Värsta dimman. Jag blev liggande en timme, sedan drev rastlösheten ut mig på gatorna med kameran.
Folk från landsbygden snackar ibland om draget i Stockholm. Dom skulle ha gått med mig den här dagen. Inte en kotte någonstans. Hur kunde en miljonstad ha så lite energi? Gatorna var fyllda med dimma. I Sofo stod butikerna tomma. På ett kafé såg jag hur ägarinnan la sig på en bänk, ensam, som för att sova förmiddag. Det svängde verkligen inte i stan den här dagen.

Jag satte mig i ett hörn på ett nytt fik på Folkungagatan. Frågorna var olösliga: Hur skulle jag överleva som frilans om jag inte vill hora, plåta allt som kom i min väg? Jag måste välja linje, hålla nere mina fasta kostnader och försöka profilera mig på mitt eget. När jag satt där gick brorsan förbi. Jag mindes bilden på mamma och han som baby. Skulle jag ta upp det med mamma? Det blinkade till på mobilen. Pappa.
”Hej, läget?” frågade han. ”Bra, sitter på ett fik och tänker, du då?” ”Jo då, var ute och tränade, men jag tog så djävla slut. Vete fan vad som händer med kroppen?” Jag hörde hur ansträngd han var. Det lät inte bra alls. ”Håller du på att få hjärtattack? Du låter ju helt förstörd?” ”Nej, puh, fy fan vad skit jag mår, blir så här då jag kör för hårt”. Jag blev riktigt orolig. ”Pappa, är du där? Ska jag komma över?” ”Nej, ta det lugnt bara, kroppen revolterar. Jag har cyklat upp till Sofia kyrka tre gånger. Det är tungt som fan”. ”Jag kommer över, hör du det?” ”Ta det lugnt, det går över”. Pappa flåsade i luren. Vad var han för galning? Sjuttio år och envisades med att köra upp för backen till Sofia som om han trodde det var Tour de France. ”Det är ingen fara, jag får vila mig lite. Kom över om du vill, men oroa dig inte”. Vi la på och jag sprang upp till honom. Han öppnade dörren i sina träningskläder. Han var grön i ansiktet, grönblek. ”Pappa, du kan inte hålla på så här. Du är inte tjugo”. ”Inte långt ifrån, fan, skulle vilja se om någon tjugoåring hängde på uppför?”
Jag bara suckade. Han var tokig. Han tog en dusch och piggnade till lite. Jag gjorde thé och mackor och vi fikade tillsammans. ”Du har nog rätt, ska inte köra så hårt men har man cyklat hela livet så vill man ju se vad man går för i backarna”. ”Det är väl inte meningen att du ska dö i backen, eller?” Jag tittade stint på honom. Han såg lite generad ut. ”Nej, det vore ju för jäkligt. Får hitta på någon annan träningsform? Åker ju snart till Alagna. Får väl åka mig i form där nere?” Han såg faktiskt lite fundersam ut. ”Vad tänker du på”, frågade jag?
”’Ja, vad tror du? Döden, så klart. Den börjar bli synlig då och då. Idag var ett sådant tillfälle då jag insåg att jag måste acceptera vissa saker”. ”Du behöver inte ta i så mycket, ta det lugnt nu”. Jag kramade om honom.

Han satt tyst i soffan. Jag visste inte om jag skulle fråga honom om bilden med mamma och brorsan som baby. Det var något där som inte stämde. ”När exakt åker du till alperna? Det är väl snart?”
”Om fem dagar, sedan blir det jul. I år ska jag inte vara tomte”. ”Det behöver du inte, men om jag får barn kan du väl vara tomte?”
”Självklart, det ska bli roligt. Först får du väl skaffa dig en karl och göra barnet med?”
Vi skrattade åt det. Han verkade piggare, men helt klart hade träningen kostat på kroppen.

Han la sig på sin säng och somnade efter fikat. Jag satt kvar, läste hans skidåkartidningar. Om  jag hade tid skulle jag hälsa på honom i Alagna efter jul. Kanske kunde jag göra ett reportage om den italienska skidorten? När jag lämnade honom sov han fortfarande. På vägen hem plingade det till i mobilen. Sms. ”Allt okej med Daddy” stod det. Det var från honom. Jag kände hur jag kopplade av, skrev ett svar, gick hem och slog i ett varmt bad i badkaret. Återigen hade en dag gått och inte ett skit hade hänt på arbetsfronten. Jag hade inte tjänat en spänn, bara gjort av med pengar. Jag kände mig eländig. Hur skulle jag klara mig ekonomiskt?

Jag fick söka något jobb helt enkelt. Det var nästan så jag ångrade att jag hoppat av husjobbet, men gjort var gjort. Jag hatade alla reklamare. Höra deras röster. Dom levde i en värld där ett Bregottpaket var viktigare än svältande barn. Nu gällde det att finna på något annat? På kvällen kom Robert, sov över. Vi älskade utan skydd. Jag orkade inte hålla på med kådisar hela tiden och han fick knappt upp den om han skulle sätta på gummit. En morgon vaknade jag med Robert. Solen lyste in genom fönstret. Det hade kommit snö och jag blev så lycklig. Han kom in i mig bakifrån. Jag vet inte vad han gjorde eller om det var ljuset, eller om jag bara var tillfälligt lycklig, men jag var så grymt kåt. När det gick för mig kände jag hur det sprutade ur mig, ner på benen, på mina fötter. Jag började gapskratta. ”Otroligt, vilken orgasm. Det är sånt här man bara har läst om”.

Robert var impad. Jag också. Hur kom det sig att jag fick en sådan orgasm? Jag brukade inte ha så svårt att komma, men det här var otroligt skönt. Vi älskade igen. Jag kände hans kuk slå i livmodern längst inne i mig. När han precis skulle komma drog det ihop sig och jag gjorde ett sådant där vansinnigt sprut igen. Robert hann inte dra sig ur mig utan halva satsen kom in i mig. Jag var alldeles för trött för att bry mig och vi somnade tillsammans någon timme, innan vi gick upp för frukost.

Mamma ringde då jag var i Skrapan och kollade på elprylar. ”Jag har ont i nacken och ryggen. Kan knappt gå. Kan du inte komma hit och äta lunch med mig?” ”Visst kan jag det. Jag köper något indiskt och tar med”. ”Det finns en bra Indier på Medis, åk dit och handla, dom…” ”Mamma, jag vet också var det finns bra Indier. Jag kommer”. Jag köpte två lamm sambal och gick till mamma. Hon haltade omkring, såg inte alls så pigg ut. Jag frågade henne om bilden jag hittat. ”Nils, ja, han tog den på mig och lillebror då lillebror var någon månad”. ”Hur kände du Nils?”

”Vi var ett gäng som höll ihop på den tiden. Han var snygg, hade massor med tjejer. Jag var väl bara en av alla han hade ihop det med”. ”Jag såg en del nakenbilder på dig, du verkade ju inte ha det för dåligt på dom bilderna?” ”Nej, jag var väldigt kär i honom, men han var en skitstövel i längden. Man kunde aldrig lita på honom”. ”Den där bilden på dig och brorsan då? Den var ju också ganska intim, eller hur?” Mamma suckade, tittade på mig.
”Så här är det. Pappa och jag var ihop, vi hade ju fått dig. Pappa var ganska taskig där ett tag och höll på med en annan kvinna. Jag blev jätteledsen och en dag låg jag med Nils en eftermiddag. Sedan blev jag gravid. Jag vet inte om det är pappa eller Nils som är far till din lillebror”. ”Vad sa pappa. Blev han arg?” Mamma gick upp och tände en cigg, satte sig igen. 120
”Han vet inget. Det var inte lätt, men jag visste inte vad jag skulle göra. Tyckte det var bra om du fick ett syskon…” ”Kollade du aldrig om han var far till brorsan?” Jag var lite chockad, minst sagt. ”Nej, pappa kände Nils, tyckte han var en skitstövel. Jag vågade inte säga något. Jag inbillade mig att då skulle allt gå sönder. Det var bättre att du fick en lillebror och så blev det”.

Vi satt tysta ett tag. Det var inte lätt att greppa. ”Vet brorsan om det?” Mamma ruskade på huvudet. ”Nej, han har inget fått veta och jag tycker inte heller han ska få veta något. Låt honom tro att pappa är pappa. Vi vet ju inte om det är så eller ej, men vi lever som det är så”. ”Tungt, vad gör vi nu då. Hur går man vidare med det här?” ”Vad ska man göra? Nils är död. Han hade inget arv. Pappa lever. Han har varit en bra pappa. Inte vet jag vad man ska göra?”
Mamma såg uppgiven ut. Jag kramade om henne. Nej, vad skulle man göra? Det var som det var. Det gick inte att gräva i något som inget var längre. Brorsan fick leva vidare i tron att pappa var hans pappa, vilket han kanske var?. Jag blev kvar några timmar hos mamma. Vetskapen om lillebror var en tung hemlighet. Livet enade oss för första gången på många år. När jag gick hem hade jag lovat mamma att fira jul med henne. Jag skulle försöka få med mig lillebror på julafton också.

Pappa drog iväg till Alagna. Det hade tydligen snöat ordentligt där nere. Han var uppspelt och trött på samma gång. Han kallade det sista säsongen som skibum. Han sa att efter den här säsongen fick det bli svenska backar. Vi kramades adjö på Arlanda, Jag hade kört ut honom mot att jag fick låna hans skruttiga Mazda 303. Han vinkade åt mig innan han försvann in mot tullen. Jag saknade honom. Mindes våra resor som liten. Han var alltid i form, glad, stark. Jag kände mig aldrig rädd då vi reste med honom. Allt löste sig. Nu var jag ensam. Det var mycket svårare. Vem skulle jag luta mig emot? Mamma? Knappast? Robert? Han var inte lika stark som jag. Jag hade bara mig själv. Inget annat. Jag önskade att det fanns en Gud att luta sig emot. Telefonen ringde. Brorsan. Kanske jag skulle kunna luta mig emot honom?
”Hej, var är du?” sa han. ”På Arlanda, vinkar av pappa”. ”Ja, han ska iväg igen. Han är ju knäpp, ska han åka skidor nu igen. Blir han aldrig för gammal?” ”Det verkar inte så, men han såg lite trött ut. Du då? Är det bra med dig?” ”Jo då, men ibland undrar man ju vad det här går ut på? Jag har i alla fall ledsnat på affärsvärlden, ska börja på universitetet, plugga konstvetenskap. Jag vill bli lärare eller något liknande”. ”Är det sant, det verkar ju skitkul. Kommer du ihåg hur mycket du tecknade som liten? Du var helt grym på att teckna”. ”Ja, sa han. Det är just det jag minns. Det kommer liksom tillbaka nu, längtar efter det. Ska vi ses någon kväll, innan vi går till mamma på julafton?” ”Gärna, kom hem till mig i morgon så gör jag mat”. ”Visst, svarade han. Jag kommer, storsyrran”. Vi la på.

Jag kände att jag grät. Var det pappa, eller att lillebror kallade mig storsyrran? Eller var det mamma?
Bilen stod kvar utanför ingången. Jag hade varit inne i tio minuter och redan fått en böteslapp. Gud ger och Gud tar, tänkte jag, startade bilen och körde mot stan. 122
Julafton hos mamma brukade vara en plåga. En timme var okej sedan började det här gnället, om hur trött och slut hon var. Hur mycket jobb det var att göra julmat. Varje år brukade jag svara samma sak: Ansträng dig inte så förbannat. Vi äter ju knappt en tredjedel av allt som står på bordet. Jag hade i många år försökt hjälpa till, men det var meningslöst. Hon ville ha det på sitt sätt och då blev det jobbigt. I år var det något annat.

Pappa var i Alperna. Lillebror och jag hade haft ett bra snack hemma hos mig. Han hade mjuknat. På något vis var det som då vi var små. Den viktigaste grejen var ändå det jag sa vid matbordet efter det att vi ätit klart. ”Jag är gravid med Robert och jag tänker föda barnet. Jag vet ärligt talat inte om jag vill leva med honom, men barnet behåller jag”.
”Ja, det var ju en julklapp” sa mamma. ”Lilla gumman, så vackert”. Hon började gråta. ”Haha, storsyrran ska dra barnvagn”. Lasse skrattade och skålade med mig.
”Vi skålar allihop” sa mamma. ”Vet pappa något?” ”Nej”, svarade jag. ”Jag tänkte ringa honom och säga det. Ska vi göra det nu och skåla med honom?” ”Jag ringer upp honom”, sa brorsan. Han slog pappas mobilnummer. Det skrapade i luren och så kom pappas röst. ”Hej, hur är det? God jul förresten. Här är vansinnigt med snö, värsta lavinvarningen.
”Vi är hos mamma, firar jul… ja du vet, som vanligt. Synd du inte är här. Vi saknar tomten”.
”Jag blir tomte då jag får barnbarn, inte förrän dess. Skål på dig, är Sarah och mamma där också?” ”Ja, Sarah vill snacka med dig”. Han sträckte över luren till mig. ”Hej pappa. Vi tänkte skåla med dig. Först ska jag bara berätta en sak. Nästa år får du vara tomte igen”. ”Jasså, det tror du… va, är du med barn?” ”Ja, så är det, så nu blir du morfar och tomte”. ”Herre Gud, vilken julklapp. Är du helt galen? Är det med Robert?”
”Ja, så är det. Ska vi skåla nu?” ”Fan”, jag hörde hans röst försvinna, men den kom strax tillbaka. ”Jag blev lite tagen, jävligt tagen, tänk att du ska bli mamma. Ja skål då”.
Vi skålade, sedan ville han snacka med mamma lite. Jag och brorsan satte oss i morsans vardagsrum, såg på Kalle Anka. Det var som vanligt på julafton, förutom att jag var gravid. Mamma kom in. ”Pappa hälsade så mycket. Han var väldigt glad. Vill ni ha efterrätt?” Vi blev sittande någon timme till. Mamma var glad, men jag kände mig också bekymrad över hur snabbt hon blivit gammal. Hon hade blivit riktigt sliten och krokig det sista året. När brorsan och jag gick hemåt efter att ha lämnat mamma sa han det också.
”Undrar hur länge till morsan lever? Hon har liksom tappat lusten och orken på något vis. Det är bra att hon får bli mormor. Hon kanske piggnar till av det?”

”Vi får hoppas på det” sa jag och gav honom en kram då vi gick åt olika håll vid Skanstull. Nyårsaftons eftermiddag ringde brorsan. ”Slå på tvn. Det har gått laviner i Alagna, riktigt ruskiga sådana. Hela byn har täckts med snö. Jag har ringt pappa men han svarar inte”. Jag slog på CNN. Det var bilder från Italien. En katastrof hade skett. Mitt på dagen hade en enorm lavin gått, svept med sig allt och till och med gått över några hus i byns utkant. Man visste inte om och hur många som dragits med i lavinen som startat högt upp och passerat det populäraste offpiststråket.

Jag försökte ringa pappa, gick inte. Jag försökte hela dagen, fick inget svar. Jag åkte över till mamma. Det fanns inte mycket att göra. Jag åkte hem, somnade med Robert. Mådde illa, gick upp och spydde. Då ringde telefonen. Från Italien. Pappa var hittad. Död. Jag sa tack, gick tillbaka till toaletten. Blev sittande, efter en halvtimme ringde det igen. Det var brorsan. Han hade också fått beskedet, tänkte åka till Italien och hämta hem pappa. Han frågade om jag orkade åka med? ”Vet inte”, svarade jag. ”Det gör inget”, sa han. ”Jag fixar det själv. Se till så barnet mår bra. Det är vad pappa hade velat. Att barnet mår bra”. Vi la på. Jag gick och la mig, somnade konstigt nog på en gång. ”Se till så barnet mår bra. Det är det viktigaste”. Jag vaknade med den meningen i huvudet. Robert sov tungt. Jag väckte inte honom, utan gick upp och gjorde en kopp kaffe. Det fanns en gnutta sol i molnen. Efter en halv kopp kaffe mådde jag illa, gick på toaletten. Blev sittande ett bra tag. När jag kom tillbaka till sovrummet hade Robert vaknat. Solen i molnen var borta. Det skulle bli en grå dag. Robert gick upp och värmde mjölk till kaffet. Han sa inte så mycket. Det var lika bra det. Jag la mig, kröp ihop i sängen, somnade om.

Epilog.
I samma ögonblick som lavinen gick fattade jag att det var kört. Jag skulle inte hinna undan, Jag gjorde ett larvigt försök att köra in under en stor sten, men snön kom farande och drog med mig. Jag tumlade omkring. Det var som ett tyst, vitt dån runt omkring mig. Jag tappade skidorna, föll ned i en svacka. Det blev svart. Väldigt svart. Jag kunde andas, hade fått upp armarna framför ansiktet. Jag kände inget. Benen var bortdomnade. Ingen skulle hitta mig. Jag hade åkt ensam. Det dummaste man kan göra offpist. Jag hade utmanat ödet och fått betala dyrt. Jag kunde inte röra en kroppsdel, inte ens armarna. Försökte röra på tummen, det gick. Kände att jag pissade på mig, eller var det blod? Jag blundade, försökte andas. Det var som när jag nästan drunknade som liten. Ett märkligt varmt, vitt lugn. Det borde ha varit svart, men jag såg det vitt efter ett tag. Jag dog inte på en gång. Det tog närmare tjugo minuter innan jag gav upp. Hann tänka en del. Jag var inte ledsen. Hade haft ett bra liv. Tänkte på åren med Lars Hansson, sjuttiotalet. Synd att han fegade ur och blev byråkrat på radion. Han vågade inte riktigt tro på sig själv. Vi möttes på begravningen av Gunnar. Han frågade om Sarahs film, trodde den skulle bli bra. Mina barn var fantastiska. Sarah var gravid. Lasse hade blivit en bra grabb, trots att han egentligen inte var min son. Jag hörde röster lång borta. Jag domnade bort. Pinnar stacks i marken. Någon skrek: Det ligger någon här under. Kom hit och gräv. Det var det sista jag hörde innan det tog slut, blev svart, liksom.