Meningen med det mesta..

Lyssnar på trummorna från skolan. Återigen är det dags för något nationalistiskt flaggviftande. Jag har svårt för sådant, det gäller Norges nationaldag också. Idag har jag svårt för det mesta, mår illa som en liten bäver. Den ständiga tanken på HUR man ska överleva och VAD man ska göra med en tid som återstår kan knäcka en då och då. Det vill ingen erkänna med det är klart man funderar på vad fan livet har i åtanke åt en.

Inga lätta puckar. De flesta människor bara jobbar på, stressar från det ena till det andra, hinner inte tänka, men det är kanske bra, för den dag de gör det, tänker till ordentligt, brukar det bli en rejäl känning i det personliga skrovet.

Jag snackade med en ung människa, som såg livet framför sig och nu har jobbat något år heltid. Hon sa: Det här kan väl inte vara allt? Gå upp, gå till jobbet, komma hem, stressa, vara slut och försöka rädda upp allt till helgen?

Ärligt talat så vet jag inte heller. Vi lämnar det där.

Satte på mig strumpor, det är en sorg i det. Visst, det är varmt men årstiderna är något annat än temperaturen. Årstider är som ett DNA, det ger utslag vad det än är för temp. Är det höst så är det höst och sedan kommer vinter, också ett DNA som anländer utan att du kan göra något åt det.

Getingarna försvann, myggen borta, man söker sig till solen istället för tvärtom, som de varit de senaste fyra månaderna. Hösten är här och eleverna trummor på skolan för sin promenad för att fira något grekiskt hjältedåd.