Ja, vad nu då?
Januari, ett flegmatiskt tillstånd.Jag somnar, kan helt enkelt inte hålla mig vaken på eftermiddagen. Omöjligt och sedan blir det knöligt att sova på natten, men det gör inget.
De största motståndaren vid 70-års ålder är slöheten.Man blir slö. Har svårt att förstå VARFÖR man ska göra något. Lusten finns men behovet, användarbehovet finns kanske inte. Speciellt inte om man inte tycker man behöver bevisa något.
Jag har gettupp tiden. Igår såg jag en grej där man frågade efter Sveriges bästa fotografer. De namn som föreslogs har jag aldrig sett eller hört om förr. Det är möjligt jag inget vet längre, men bilderna var av typen direkt hoplösa. Direkt hopplösa, typ, krångliga. De ansågs vara de bästa svenska fotograferna.
Ja, något säger det väl. Jag blev intervjuad av Joakim i en podd som kommer på Fotosidan framöver. Jag lägger ut den då det blir klart.
Politiken? Jag vet inte, det ser mörkt ut. Bostadsläget är verkligen makabert uselt. Tänk förr kunde man komma från landsbygden, hitta en lya eller ett rum till vettigt pris. Idag är detta en omöjlighet. Det känns allt mer som om de stora städerna är omöjligheter. De blir för dyra för att levas i.
Många säger att jag ska fördjupa mig i ett projekt. Den här bloggen är ett projekt, men jag är inte intresserad av något projekt just nu. Det rusar omkring en känsla i min kropp, lite som Strömholms väggar. Det är något som vil ut och sägas, men det handlar inte om bild, mer om livets existens.
Svårt att sätta fingret på. Tiden går och något växer allt mer, men först ska jag se bakåt i tiden. Höra stor bok o film och sedan något om havet. Just det, havet. Har länge tänkt på havet. Egentligen har det i snart tio år funnits en ide om havet, göra tio bilder i format 70/100, de tysta havet.
Kan det vara något?
