En söndags enkelhet

Vägen till Konsum är densamma som alltid. Det är priset på varorna som ändras. Ständigt. Finns det ingen skam i kroppen på dom som säljer mat? Det känns allt mer som allt fler blir lämnade i en tillvaro som påminner om studenttiden, då vi inte hade något och levde på råris och blodpudding.

I och för sig ingen dålig mat, men kanske enahanda.

Jag har en stillsam Söndag, två sprutor i armarna gör mig odödlig. En kvinna som sköter vaccineringen tror jag bluffar, inte har bokat. Hon kommer tillbaka då jag är klar och vill be om ursäkt. Det visar sig att vi en gång i tiden gick på Rickardo i Slussen och såg Bosse Skoglund och Peps på den gamla tiden.

Det är mörkt och jag plockar fram bilder, massor med bilder, som är massor med minnen. Jag kollar en del sk fotogrupper på Fejan, det finns fan hur många som helst, men vad är vitsen att lägga in sina bilder i sådana grupper? En million bilder, och så hoppas man på att ens egna bilder ska upptäckas. Jag har varit med i några sådana grupper och upplevt meningslösheten. Man måste samla ihop och presentera tillsammans, en grupp bilder. Ett projekt, men varför ska jag surra om det, ingen bryr sig i alla fall.

Jag bläddrar vidare, läser Agneta Pleijel, bra på sitt sätt, verkar vara en spännande människa, men varje tid berättar samma historia om och om igen. Jag är i slutet av den tiden och går inte igång på min tids historier, inte på dom nya heller, de är nästan värre i sin otroliga självspegling.

Jag har i mitt liv kommit till det stadiet att mina största upplevelser är de jag drömmer, dagdrömmer om, de som utspelade sig bakom en dörr i lund, eller i en bil på Öland, minnen helt enkelt.

Så är det, var bara det jag ville säga.