En söndag i all enkelhet
På natten får jag en sådan där uppfinningslust. Jag går runt huset och knäpper skuggorna på väggen. Jag har en sådan längtan efter att vara fotograf, men underground, enkel, nästan osynlig. Mina alster ska läsas av få, som älskar vad jag gör. Och en dag, då jag inte finns, ska det upptäckas och lyftas upp.
Jag är nu närmast besatt av den där längtan att inte finnas, men verka. Att befinna mig i stormens öga utan att någon vet om det och har vett att hinna göra klar det jag vill göra innan det är för sent, men som jag sa: Det handlar om den där känslan av att vara omgiven av en tung känsla av gemenskap och övergivenhet. Jag har alltid odlat blicken att vara den närvarande ickenärvarande.
Bresson var aldrig, eller sällan på sina vernissager. Koudelka sa bara No speach, då han fick Hasselbladspriset. Jag har nog mer eller mindre bestämt att jag gör bara en utställning till i livet. En stor jävel, sedan blir jag underground.
Jag ser att de ger ut Invisible city igen, mästerverket av Ken Schles. Han gjorde sin bok 1989, sedan gjorde jag Stockholm blues 1994. Jag hade ingen aning om hans bok, men den är underbar. Men både min bok och hans bok saknar text. Jag önskar att jag visste vad jag vet idag och hade skrivit texter.
För mig är texten allt, nästan. Det behövs bilder också. Det är inte många som kan skriva och plåta, ofta är man bra på det ena eller det andra. Jag är bäst på att skriva.
Kommentarer
Skicka en kommentar