Konstnärens rum

2109, visar klockan. Jag börjar få Naxostid i mig. 2100 är en bra tid att börja röra sig ut. Solen har precis gått ner, inte som i Sverige, där det är ljust, utan solskivan sjunker väldigt snabbt ner till de Grekiska Gudarna i havet.

Det är en speciell känsla. Den här känslan med solen ner i havet. Man blir mild, enkel, tyst. Man vet att man har rätt att gå och lägga sig.

Jag kollade i Anja Notinis bok Konstnärens rum. Väldigt vacker, få saker är så inspirerande som konstnärers boningar, helt enkelt för att de tillåts vara hur som helst. Det är den personliga smaken och förmågan att få ut allt av rummet som räknas. Vårt stora rum,  med verandan, bergen och havet utanför. är mitt paradis. En konstnär beskrev hur han kunde sitta en hel dag och bara glo och då han åkte hem på kvällen så kände han att det minsann hade varit en bra arbetsdag.

De konstnärliga villkoren. De är som de är, de är som rummen. De måste accepteras, böjas och bli ytterst personliga.

Jag tar av mig skjortan, tar av mig allt på sängen. Ligger naken, det är minst 27 grader i rummet. Jag avvaktar med ACn  för om jag ligger still så svalnar jag. Vinden smeker över taket, den har börjat öka i takt med att det mörknade. Det ska bli regn.

Bilderna, de grekiska bilderna, är bara en känsla av fukt på mitt skinn, men egentligen är de en bit av min själ, det viktigaste i mitt liv.