Ett barn följer sitt spår.

 Jag kokar kaffe till mjölken. 

Jag spyr nästan. Så mycket barndom. Jag spydde bara jag såg mjölk med grädde på toppen.

Barndom. 

Läser om Lisa Nordén i DN, traithlon. Fint reportage, gillar de rörliga bilderna, lite nytänk. Hon säger att hon blir trött av att snacka med folk, gå och handla osv, men inte trött på samma sätt av att träna.

Jag känner igen mig. Jag blir aldrig trött av att träna, klart det sätter sig i kroppen, men det ger så mycket endorfiner att man blir pigg, sedan blir ju kroppen långsamt tröttare om man tränar mycket, men det är en annan sak,

Däremot att gå och handla, göra allt det som kallas vardag, gör mig dödstrött, den eviga meningslösheten. Det som har noll utveckling, bara är ett måste, samtidigt är det ett sätt att meditera att göra dessa vardagliga sysslor som inte leder någonstans, men kan vara stunden då man går på autopilot och vilar hjärnan.

Men, jag blir skittrött av vardag.

En annan sak, som måste vara ett resultat av vår tids skärmanvändning är att jag oftast inte vill läsa eller se på film, jag föredrar att bara lägga mig på rygg och blunda, drömma, vara i mig själv. Jag tror faktiskt vi får för mycket stimula utan att vi tänker på det.

Jag vill alltid sova, alltid. Det är precis som om jag vill dra ner ett täcke framför mig, stänga av, allt, hela tiden.

Stockholm, en sommarstad. Den har en del fördelar på sommaren, men i grund och botten är min djupaste längtan att vara ensam eller tillsammans med någon på en brygga och bara falla ner i en svart sommarsjö, ligga på bryggan och värma sig i solen, gå till ett rum med vita gardiner och fläktande vindar. Sommarstockholm kan inte komma åt den djupa känslan för det kräver natur och stillhet.

Jag jobbar på min tanke, min dröm, om mannen som sitter i ett stenhus och drömmer fram sina tankar. Min största fiende är faktiskt min oförmåga att släppa tankarna, att det hela tiden kokar i mitt huvud, att jag känner att jag har en bunke jag ska fylla med något. Jag skulle behöva låta alla krav på bunkens fyllnad försvinna, men samtidigt jobbar jag mot tiden. Den är inte heller oändlig. Njutning, arbete och krav hänger ihop. Det hela handlar om proportioner.

Det är där barnen är föredömen. Det är i nuet, varje steg är ett nu. Ett barn följer sitt spår.