Ett ankare på Skeppsholmen.

 

Skeppsholmen

Mitt barndomshem, det gula låga huset mellan Skeppsholmskyrkan och Moderna. Jag går in i huset, ringer på klockan och en gammal kompis öppnar. Vi går den gamla trappan uppför till vårt hem, som var två stora rum med trägolv, en balkong och en trappa ner till undervåningen där militärerna satt och åt i två lokaler och med den underbara jukeboxen.

Jag börjar nästan grina. Hela mitt barndomshem är en massa rum, arbetslokaler. Inget fel i det men det finns ingenting som påminner om det vi hade.. Ingenting. Jag mår nästan illa. I sextio år har jag funderat på mitt barndomshem, drömt om det, i minnet har jag känt hur golvet kändes mot fötterna den stora nivåskillnaden som fanns i ett rum,  den fanns inte längre. Jag kollar  igenom alla rum för att finna ett livstecken. 

Jag går därifrån förkrossad. Det känns som Stockholm är förbi, mina rötter borta, mitt minne utraderat.

Min morbror dog för ett tag sedan. Jag hade velat ta en bild och skicka från det nya Skeppsholmen, från vårt hem hur det ser ut idag. Det var en meningslös tanke. 

Jag cyklar hemåt, på Skeppsbron kommer Lars Epstein, fotografen i kortbyxor och fladdrig sommarskjorta. Han är äldre än mig, bor i Gamla stan. Vi snackar ett tag, sedan genar jag genom Gamla Stan, förbi Anders Petersens lokal och upp till Söder.

En tid är förbi, det visste jag, men att min dröm om att få se min barndoms sovrum också skulle vara förbi, visste jag inte.

Jag är nu den äldste i släkten, det visste jag redan men drömmen om min barndom på Skeppsholmen har alltid varit ett ankare, ett minne om den kanske vackraste tiden i mitt liv. 

Nu sjönk ankaret och med den drömmen om Skeppsholmen.