En grön Alfa Romeo

Jag bodde på ett rum i st Germain, vängsänk,  nr 25. Så var det, ett halvt år utan någon riktig ordning. En natt vaknade jag av att hela rummet lyste i gult och grönt. 1969, tjugo år och jag var där för att bli modefotograf. Silano var idolen,,grym helt enkelt, fräck,,

Den natten det lyste gult och grönt fick jag råångest, men då jag gick ut var det ett tivoli som snurrade sitt hjul under mitt rum. Jag gick ut på St Germain och ropade; Finns det någon svensk här,,,och då svarade någon här borta och så möttes vi. 

Det var ungefär så det började i Paris, min korta Paristid. Efter ett tag så upptäckte jag ju Bresson och då var modedrömmarna borta. Jag var dock ganska ball med långt hår, skägg, snajdiga byxor,  en snygg jacka.

En dag sprang jag på henne ovan, som jag inte minns vad hon heter. Bara det är en sorg, brist på respekt. Hon var fin, italienska, jobbade inom mode, farsan hade ett imperium, lyxkläder. Hon hade en Cittra med rörliga lampor och en Alfa Romeo.

En dag sa hon att vi skulle väl åka på semester. Till London. Det blev Alfan, den gröna. Hon körde som en Gud. Jag har åkt bil med två italienskor. en för femtiofem år sedan och en i vintras och båda körde som Gudar, fruktat fort  men säkert. Båda iförda kolsvarta solbrillor och snabba bilar.

Italien o bilkörning är lika hett som espresson, den starka som man tar på stående fot.

Vi tar färjan, Dover Calais, första gången i mitt liv blir jag kallad Sir, det kändes jävligt bra. Arbetarkillen som kallas för Sir, jag växte.

Hotellet hette Kensington Palace, här började jag förstå att det skulle gå åt helvete, att jag måste rymma. På natten då hon sov i våra sidenlakan, smet jag ut, portieren trodde jag skulle ta en nattpromenad. Jag lämnade allt, kameran och passet tog jag med mig.

Till hamnen, tog morgonfärjan till Göteborg. Det var stormigt. Alla spydde utom jag som bara kände sorg och omöjlighet.

I göteborg fickjag lift av MGA som hade läckande tak, i Trollhättan ringde jag till Strömholm på Fotoskolan och frågade om jag fick börja.

- Vi har startat redan, sa han. Vad har du gjort?

- Jag kommer från Paris, jobbat som modefotograf ( liten lögn).

- Okej, kom hit, vi kan nog ta in dig.

Från Trollhättan tog jag ett tåg. I Stockholm träffade jag Christer Strömholm, men jag hade inga pengar, struntade i skolan, började nattjobba på Posten, och gick en kortare skola, Stockholms Fotografiska med Walter Hirsch, Björn Myrman och George Sessler.

Den var bra. Jag var fri, gjorde som jag ville. En dag ringde min mor, det fanns ett brev till mig. Hon skickade det och det kom två dagar senare.

Det var hon med Alfa Romeon, och nu när jag skriver detta poppar hennes namn upp, Quina Ferraud. 

Hon saknade mig. Vi skulle resa tillsammans i hennes Alfa. Hade jag glömt det?

Jag svarade aldrig. Det var för stort nederlag. Idag, då jag fann bilden önskar jag att jag hade varit modigare. Jag förlorade en möjlighet. Jag rymde, men kanske fick jag en annan?