Det doftar blåbär

Strax före Sundsvall kör jag av den stora E4an och svänger in på en grusväg som knappt syns. Den leder ner till det Paradis som var min barndom. Min och brorsan Paradisiska barndom tills jag blev tio, sedan blev morsan sjuk och det blev något helt annat. 

Det fattade jag inte då. Jag går igenom bilder från min barndom, från det jag var ett år till jag blev femton, de första åren, en sådan skör liten pojke jag var och hur mycket skulle jag inte komma att gå igenom. Inte bara jag, min bror fick det ännu värre och han kunde inte skydda sig eller rymma som jag.

Det är det jag söker, Minnenas Paradis, då jag glider ner mot havet. Jag letar material för att göra boken om min mor. Jag svänger till vänster och kommer först ner till den strand som var vår privata. Man skulle kunna tro att vi var rikingar, men det var vi inte. Det var bara så att min farfar smeden och hans två söner byggde ett sommarhus vid havet. Ett fantastiskt hus femtio meter från havet. En gardin av granar och tallar skyddar huset från havsvinden. 

Det är så vackert att tårarna kommer fram. Jag står och minns hur vi lekte i skogen, hur vackert det var att sova i huset med den mullrande Bottenviken utanför. Enda problemet  är att huset finns inte längre. Det är borta, det står skog där huset fanns. Det brann ner en natt för fyrtio år sedan. Nu är det bara skog och grönt där vi lekte. Jag går och försöker finna något att plocka med mig som minne.

Jag hittar inget, går ner till havet, ser ut mot Alnön, och fyren dit vi rodde och nästan aldrig höll på att orka ro tillbaka. Huset finns inte, men de stigar vi gick på från havet till huset känns under mina fötter då jag försiktigt går tillbaka till det osynliga huset. Då känner jag blåbärsdoften och minns hur vi alltid plockade blåbär på den korta biten från havet till huset.