Dagar med tvekan...

Jag vandrar i innerstadens utkant, känner allt mer att jag hör hemma i utkanten. I femtio år kände jag att jag skulle vara i mitten, vara ett nav. Nu är jag mer en kula som rinner ner i diket. 

Det är okej, går vid Hammarbykanalen. Förr tyckte jag de nya husen var tragiska. Nu känner jag att jag skulle kunna bo där nere, titta på båtarna, sitta med polarna och käka glass och dricka kaffe. Vara på kanten. De som tror de ska lösa skiten vi sitter i kan härja på där inne i innerstan. De kan gå med sina snören i örat och tjäna de hemska pengarna. De är lika värdelösa för det. 

En man och en kvinna står på en båt. Förr sprang jag ofta här, det låg en segelbåt som jag alltid spanade in. Den hade varit överallt, hade till och med en egen blogg. Den ville jag bo på. Nu stod en man och en kvinna på en annan båt, bekvämare och större och plötsligt kände jag återigen meningen med livet. Att bygga upp något. Att satsa i något och bygga upp något. Jag kan inte leva ett liv där man inte bygger.

Min fotografiska karriär är över. Jag sätter ihop de sista bitarna i pusslet, mest för att kanske få ihop en hacka så jag klarar mig tio år till för det är inget snack om att det kommer att hårdna och de som kommer att plocka stålarna är de med snörena i örat. 

Så, man måste vara smart. Vårt samhälle säljs ut och de med snöret i örat är vinnarna och de skiter i allt utom att få köpa ännu dyrare och snyggare snören. Varför bor så många av mina polare utomlands då de får pension? Visst, för klimatet och maten, kanske, men mest för att de har inte råd att bo kvar i det land de tjänat under så många år.

Det gäller vara smart och bygga upp något. I Stockholm kan jag inte bygga något. Jag klarar ju inte ens att betala hyran i den här stan.

Jag ser ett annat liv då jag ser mannen och kvinnan stå tillsammans och städa en båt. En vacker syn.

Polarna sitter på fiket och vi tittar ut över båtarna som lägger till. Emilie, färjan och den andra färjan. Det är lite som att sitta på kajen i Naxos. Det är bra, mycket bra.

På vägen hem tar jag en bild på Skrapan och minns det här storyn. 

Skatteskrapan. 

På botten fanns kontoret. Dit gick jag de första dagarna i december varje år för att höra hur det gått med skatten, om det blev någon återbäring. Ett år tittade kvinnan i luckan sorgset på mig, skrev en lapp o jag såg beloppet, 150 000 kr i restskatt. Mer än jag tjänat det året. Panik, gick över till bankomaten, tog ut mina sista 2000 kr o skulle emigrera. 150 000 kr i restskatt hade dödat mig. Jag packade en väska o gjorde mig beredd för att försvinna utomlands i tio år, innan jag ringde skatteverket. Allt var fel, jag skulle få tillbaka fem tusen och jag packade upp igen.

Murar fascinerar mig. De talar till mig. Det fanns en vägg, en mur, på väg till bagaren på Naxos. Den talade till mig varje morgon. På vägen hem träffade jag en annan mur som talade till mig. Vad den sa håller jag som hemligt men det handlade lite om utkanten och rinna ner i ett dike. Att jag skulle hålla mig på kanten.