In my dreams and the rest

 Läser om Patti Smith, hur hon köper sig ett hus för 2, 2 mille och jobbar ihop pengarna på en sommar. Jag blir lite avundsjuk. Och pengarna hon jobbar ihop tjänar hon på att göra sin grej, Blir ännu mer avundsjuk. Så länge jag har hållit på med det fotografiska så har jag i princip aldrig erbjudits något. Av mina hundra utställningar så har jag erbjudits kanske två, tre stycken, resten har jag själv fixat. Av alla böcker jag gjort, är de väl bara en eller två, av femtio, som jag fått ett erbjudande om.

Det är så det ser ut. Man får göra allt själv. 

Det är okej, fast sista veckan tappade jag farten. Blev liksom inte kul längre och det är då jag läser om Patti Smith, hennes hus i NY och hennes resor och arbete. Hennes dröm är att skriva en bra bok och hon kämpar på. Kids var fin, men de två senaste är lite väl sega, inget tryck i dom, men man älskar henne ändå. Bara att kolla på henne gör en glad, en kvinna som är 74 år och så full i fan. Det är fint.

En annan brud som man måste imponeras av är Greta. Fan vilken brud, detta lilla rivjärn. Läste om hur mycket pengar hon donerar till välgörande ändamål. Jesus, ingen kattskit precis, massor med stålar.

Min dröm då? Att skriva en bra bok. har skrivit några de senaste åren men jag får inte ihop dom, de faller isär efter ett tag. Jag vet inte vad jag saknar men jag älskar att gå på ett fik och skriva, helst i dagboksform, för hand men det jag skriver så använder jag aldrig, så det blir som dubbeljobb, skriva, skriva rent och det sista sker inte.

Egentligen tror jag att jag saknar kraften. Jag behöver någon som hjälper mig, med allt. Mina bilder, varför tar ingen dom och gör en stor utställning och jag slipper göra något? Eller varför går ingen in i min blogg och gör en bok utifrån mina bloggtexter? Jag är inte känd nog, skulle behöva vara med i tv och bli såpakändis??

Det är som det är, men jag vaknar tidigt, numera ofta med en slags oro. Jag saknar mina barndomsår då man vaknade och bara spratt till och var uppe. Idag ligger jag gärna en timme i sängen och fikar, vilket är väldigt skönt, men min fru menar att jag sprider brödsmulor i sängen. Hon har säkert rätt. 

Slas sa någon gång att om man är över femtio och inte har ont någonstans då man vaknar så är man väldigt ovanlig  människa. Jag säger så vid 71 års ålder. Det tar emot då och då.

Jag tänker på mina favoritfotografer, alla är fan minst 70 eller döda. Det är inte många jag gillar men de måste ha det där enkla i bilden, det där att man ser rakt in i bilden. Jag tycker allting börjar bli för komplicerat, för många texter man ska läsa, för mycket jag inte förstår eller orkar förstå. 

Det är dimmigt ute, jag går nog upp och går till ett fik och skriver för hand ett tag, detta som jag sedan inte kommer att skriva ut och sedan, om ett år eller två, så kastar jag dagboken, precis som jag kastar alla dagböcker och så rinner allt bort som vatten i slasken.

Det är också ett sätt att se på saken.