2144

2144, klockan tickar på. En gång i tiden då p-pillren just hade anlänt, det lättades upp, kvinnor var inte lika rädda för de här hemska aborterna som man liksom inte fick gör, så sa en kvinna till mig då klockan slutade ticka, den stannade. Ja, då sa hon. Den står visst också. Med betoning på OCKSÅ och tittade mot mitt underliv.

Ja, den var dålig men dåliga storisar kan vara fina också. Ofta är det de dåliga storisarna som är de bästa, de roligaste. Man får passa sig för att vara för politisk. Man måste garva. Det var som den här reportern på Newyorker som i en paus på zoom, kopplade in en sexsajt och började runka av sig. Allt gick ut eftersom han glömt stänga av mikrofonen och bilden på datorn. Vissa blev väldigt upprörda, mest mina kvinnliga vänner, men jag måste nog säga att det var en ganska underhållande grej att läsa. 

2222, det var den tiden vi alltid la oss i ett långt förhållande jag hade. Jag tittade ofta på klockan då vi skulle sova och märkligt nog, 2222, stod det fan nästan varje kväll.

2150 är klockan nu, jag är 71 år, har en dotter som för två dagar sedan fyllde 32 och en son som är 29, det är ju rent förbannat vad tiden går. Och jag har, som ofta, ont i kroppen, ligger för mycket och kollar på sport i datorn.

Jag har nog gett upp det mesta, men inte allt. Ser fram emot att komma till mitt hus, ligga och stirra in in brasan, ha katterna runt omkring mig, sova mycket, arbeta, cykla på äventyr, hänga lite på kaféet. Så får det bli, tror fan jag lägger mig 2222 i Grekland också, vaknar alltid vid sju eller tidigare. Klockan är strax 22, då går min fru in och borstar tänderna. Jag väntar, om en kvart blir det min tur. Så kanske det kommer att fungera med 2222 idag också?