Om drömmar och verklighet
Drömmen
När jag tänker tillbaka så har jag de sista trettio åren haft två drömmar. Den ena handlar om en man som reser iväg med en Domkeväska, två kameror och berättar om världen.
Jag tror jag gjort den drömmen. Det har varit mitt liv. Jag har rest, jag har fotograferat och jag har levt på det.
Den andra drömmen, är en bild som man ofta ser i franska filmer. En författare sitter i ett mörkt rum och skriver. Det är varmt, det går trögt och det lullar då och då in en snygg kvinna.
Det är min andra stora dröm sedan 30 år, men tyvärr har den inte slagit in tillräckligt starkt ännu. Ofta tycker jag rummet är jag ska skriva inte är perfekt eller så är det något annat fel, vilket givetvis är rena tramset då man vet hur många fantastiska böcker som skrivits i fängelseceller, av sjuka människor eller på nätter då man fått en timme eller två över.
Den här andra drömmen ligger fortfarande och puttrar, alltså.
Min första dröm om livet kom upp då jag var runt 14, Jaques Plante, den fenomenale målvakten i Montreal Canadiens. På den tiden fanns det inga svenska proffs i NHL och de kanadensiska spelarna var mytiska. Jaques Plante var min idol och jag ville bli proffsmålvakt i hockey. Jag kom ända till TV-pucken där jag var en slags reservmålvakt och jag stod i mål i div 2, som femtonåring, sedan sköt någon ett slagsskott i skallen på mig och jag la av.
Min cykelperiod var drömmen om Anquetil, den franske klättraren och Tour de Francevinnaren. Han cyklade så vackert. Sedan då jag blev äldre försökte jag hitta nya idoler, men alla torska ju på doping ( och jag med) men Pantani cyklade med en enastående skönhet. Piraten, älskad som få av Iialienarna. Tragiskt nog dog han av någon överdos och i sorg. Jämför honom med Froome som vunnit Touren fyra ggr. Froome ser ju ut som en krabba på land då han cyklar och tänk istället på Il Pirate då han svepte uppför bergen iklädd endast en bandana på det rakade huvudet.
Jag hade många musiker som idoler, men jag insåg min begränsning och började med fotografin. Den ende som jag skulle kunna knäböja för är Bresson. Hans totalt unika stil som ingen ens lyckats komma i närheten av.
Jag försökte härma honom, som alla andra försökte, och vi alla misslyckades, men jag hittade min egen åder och den kom över litteraturen. Hemmingway, Miller, berättarna. De hade orden och skapade bilder med sina texter.
Jag hade ett stort behov av att berätta, berätta riktiga historier, texten och bilden, ett enmansteam och det kom att bli min åder. Nu har jag gjort det i trettio år och jag är ganska unik i det. Sune Jonsson kunde skriva, men sedan har jag svårt att finna någon som kan skriva och fotografera. Vissa kan det ena, men inte det andra.
