Koudelka, Dimitri och Stefan
Stefan Ohlsson gick bort. Det var inte oväntat. Han hade kämpat länge med den där förbannade cancern, stoiskt och envist, gav han motstånd. Till slut gick det inte. Stefan var en mycket fin människa, duktig i sitt jobb, men det viktigaste för mig var och är hans personliga egenskaper. Väldigt ödmjuk och väldigt varm, enkel människa att ha att göra med. Våra liv tangerade varandras, antingen det var i Pamplona och tjurrusningarna, där jag sällan fick några bilder, eller som redaktör på Fotografisk tidskrift, där han gav mig krönikerjobbet.
Han kommer för många att vara mannen som visste det mesta om bildbehandling. För mig är han nog mest Stefan, en i gänget, det gäng som nu långsamt men säkert tunnas ut. Vila i frid, Stefan.
På Fotografiska känns det lite skakigt. Det är nya grejer på gång, nya öppningar, samtidigt som bildavdelningen får sluta och omorganisationerna verkar stå som spö i backen. Verkar inte vara något enkelt och säkert ställe att jobba på. Själv fick jag återigen en förfrågan om nytt jobb på Naxos. Snart lär jag väl få förslag på arbetskostym också, men det var ett visst mått av ömhet då killen som vill anställa mig, förklarade att om du jobbar hela sommaren, så till vintern står du ju som arbetslös och då får du förstärkning från grekiska staten eftersom du är arbetslös. Fint va? Ja, vad skulle jag svara? Fint, som snus, egentligen....
