Tankar

Jag är ute och cyklar, kör ikapp en kille i Fredrikhofs kläder. Vi snackar lite. Han har en snygg tunn ryggsäck på sig. Jag pekar på den och frågar om han har hela packningen med sig.
- Jo, säger han. Det är allt. Jag körde från Göteborg igår. Är på väg till Stockholm.
- Tuff shit, säger jag, som just kört fyra mil. Snubben kör sextio mil på två dagar.
- Är lite trött i benen, säger han med ett snett leende.
- Lägg dig på rullen, säger jag och vila lite.

Jag tittar på filmen om Jean Hermanson. En film som kommer upp på Landskrona fotofestival. Det är en fin, rörande film. Jean plåtar barn på ett helt fantastiskt sätt.
Jag tänker mig tillbaka några dagar då jag passerade en park på Söder, en vattengrunka har byggts upp och småbarnen leker vilt i vattnet. Jag ville så gärna ta några bilder, men jag kände hur hopplöst det var redan från början som man och pedofilköret. Kvinnor har en enorm fördel som gatufotografer eftersom de aldrig blir bedömda som farliga pedofiler. Jag hade blivit påhoppad direkt om jag gått in bland barnen och plåtat.

Det är en sak. Jag spann vidare på tråden varför fotografi är i fritt fall. Jag studerade några fotosajter. Idag är alla fotografer och en del gör det till en stor grej att resa omkring, ha kameran på magen, gå nära sina motiv, trycka av då man är en meter, en halvmeter ifrån. En fotografi som bara handlar om att ta. Ger man bort några printar till sina motiv? Knappast? Etablerar man en någon kontakt av något slag? Knappast.

Ta en fotograf som Petersen, eller Strömholm eller mig själv, JH, osv, vi som arbetar med det här på riktigt. Vi ger alltid bort printar, vi har en inställning som säger att man kan inte bara ta, men måste ge lika mycket. Det är i alla sammanhang viktigare att ge än att ta. Givandet motiverar tagandet.
Allt annat är på ren svenska helt åt helvete. De flesta amatörfotografer som far omkring på gatorna, som arbetar i den här tjuvstilen, förstör fotografiets status. En fotograf blir en skum jävel, en som snor.

Jag blir rasande då jag tänker på det hela.

Nog om det. Följer Tour de France. Vilken orimligt hård tävling. Så mycket kroppen betyder, sjukdomar och krascher gör slut på den ena deltagaren efter den andre. Sjukt hård idrott cykel. Nibali leder Touren och det gör han mycket på grund av sin enorma förmåga att hantera sin cykel. Han kör inte omkull. Det tillhör också sporten. Cykel är en fantastisk sport.