måndag 28 juli 2014

Det byggdes upp i fronten





Det kom långsamt, lågtrycket. Det byggdes upp i horisonten. Jag diskade på. Myrorna bet mig för en gångs skull inte. Jag kunde se på disken hur gott vi hade ätit. När det var klart bar jag in disken. Då kom de första dropparna, de första långsamma dropparna.
  Jag gick in och läste vidare på en mycket bra bok om en släktkrönika i Amerika. Det är indianer och vita, skalpeller och bisonoxar. Det är stor romankonst men boken knyter an till min barndom då jag läste indianböcker, ungdomsböcker, där man skalperade de vita. Jag lärde mig tidigt vikten av att ha en riktig kniv med blodskåra. På samma sätt som indianernas pilar hade blodskåror och hullingar. Det var viktiga saker för en kille som sydde sin egen indiandräkt och jagade med riktig pilbåge hela dagarna på sommarlovet.
   Regnet var av den snälla sorten. Den här sommaren blir gräset inte grönt, det håller sig till det blekgröna och bruna. Regnet var så milt att jag kunde stå utomhus och känna det på min kropp, som en slags salva, lättflytande salva. Grannens hundar skällde som galningar, de borde avlivas eller ges bort. Egentligen borde grannen få sig en rejäl skopa, men så fungerar det inte i det här indianlandet vi lever i.

När regnet gav upp, svepte vidare ner över Skavsta så kom solen tillbaka, jag öppnade tältet igen, drog ut stolen i solen, lät mina ben vila ett tag. Min fru kom ut och ville att jag skulle köra in och hämta ett bord. Jag tittade på bordet. Inget fel i det eller på det, men inte kändes det livsviktigt att fara iväg för att köpa ett begagnat bord då regnet precis vikit av och horisonten återigen öppnat sig.