Jag tror jag ger upp....
De håller på fortfarande och det gör vi också.
Det har varit lite snack om Kulturmannen. Det är väl en sak, men jag förstår mig inte riktigt på många av de äldre männen som sysslar med fotografi, som borde ha så mycket att ge, men som mest sysslar med någon slags ytlighet.
Jag tycker vi äldre män har en viktig funktion, att förmedla, berätta om livet, vara vägledare för de yngre, men de kräver ju att vi berättar om våra vinster och våra nederlag på ett fördjupat sätt.
Ja, jag tycker det går trögt nu. Vädret gör sitt till. Men, då jag gick och lyssnade på Stoneslåtarna, så kände jag att det finns en energi som är god, som måste beaktas och tas hand om. För mig handlar det mer om att gå tillbaka, ta ett varv till i barndomen, se om jag svarat och frågat tillräckligt om mig själv?
Troligtvis inte, men vissa saker kommer både du och jag, att aldrig få svaren på.
Jag åkte till Skeppsholmen, gick en promenad, mindes min rädsla för fängelset. Skorpor och vatten fick dom. Det sa i alla fall min morfar. Vår flaggstång var borta och Chapman var ockuperad av turister. Jag drog en koll i fotoboksdelen på museet. Intet nytt på västfronten skulle man kunna säga.
Sedan gick jag förbi mitt gamla hem, där köksdörren försvunnit, ersatts av en igenmurad vägg, satte mig på kyrktrappan, såg ut över stan. Den stad som då knappt hade vaknat. Sedan åkte jag mot Söder igen.
