fredag 25 juli 2014

En svag bris av lycka...





Det blåser en bris av lycka där jag sitter. Jag har racern bakom mig där jag sitter i skuggan utomhus och skriver. Jag cyklade fyra mil, sedan kroknade jag i värmen. Hade en svart tröja på mig, inte så smart.
Det tog mig många år som fotograf att inse poesins inverkan på bilden. Att poesin är de små stigarna i en bild, de små stigarna som leder en bild fram till målet. Poesin i bilden är de små pauserna, de små snedstegen, som gör en bild vacker och intressant. Det är ganska självklart att en bild ska vara vacker. Vissa försöker brutalisera bilder, brutalisera det som inte behöver brutaliseras. Det är ju bara löjligt. Om det som plåtas är väldigt brutalt så blir det brutalt, men att anstränga sig för att skapa brutalitet i en bild är befängt och barnsligt.

Poesin är det som verkar i människors hjärtan. Det som tänder eldar. Det som skapar en känsla av lycka, en bris av lycka.

Så skriver jag idag, då det är 32 grader i skuggan, en bris far över träden och israelerna återigen har överträffat sin egen dumhet och bombat en skola med en massa oskyldiga. Där kan vi snacka om brutalitet, en brutalitet som aldrig riktigt visas i media, för den är så oerhörd att vi kan inte ta in den. En brutalitet som inte har något med mänsklighet att göra.

Nej, jag sitter i mina gröna shorts, dricker flädersaft, det är kanske trettiotre grader och jag känner en kraftig bris av lycka.