måndag 7 juli 2014

Den döende svanen

Idag på landsvägen försökte jag lära mig pissa från cykeln. Gick som det alltid har gjort. Inget vidare. Sedan låg jag där och njöt i solen, tänkte fan att det är som i Spanien, då en ung man i snygg keps och enpetare kör om mig. Alldeles innan dess hade två andra på racercyklar kört om mig men jag sket i dom då de såg alldeles för svettiga ut.

Så kom den där enpetaren, helt klart en topptränad jävel, för snacka om att det gick undan. Jag kasta mig på rullen och tre minuter senare hade vi passerat de två andra racercyklarna som måste ha trott att bussen passera. Han körde som fan med enpetaren, inte ens på rakorna la han ner utan benen bara snurrade.
Jag låg bakom som ett frimärke och flåsade för döden, tänkte att det kunde lika gärna vara min polare för han har också enpetare och tränar typ fem ggr om dagen.

Nåja, till slut lugnade han ner sig och jag kunde tacka för draghjälpen. Hemma väntade svärmor med komposten, en två ton cement som jag skulle gräva ner i säckar. Vi kan säga att jag svettades, samtidigt som jag under hela dagen hade skrivaren igång, körde ut material, dvs bilder för över tre tusen spänn över hela golvet.
En kul dag alltså, man önskar man var som Nibali, som leder Touren. Vilket grymt ryck och lagomt åt idioten Cavendisch som krascha och alltid ställer till krascher med sin hänsynslöshet. Nu fick han smaka på sin egen medicin och det är inte alltid dåligt.