måndag

 

Måndag

Jag åker ner och handlar gödsel. Vårt vackra citronträd dog och jag ska sätta i ett nytt. Korpi, som det heter på grekiska. Horseshit.

Värmen är här. Då blir dagarna annorlunda, så mycket längre för man får ta siestan på allvar. Yiannis på fiket, som precis har köpt en ny scooter för 35000 kr frågade mig: Micke, varför sitter alla turister i solen och vi i skuggan? 

Jag försökte förklara för honom hur svenskar älskar solen, hur de sitter som fåglar och glor mot himlen på våren då solen kommer. Hur annorlunda det är, hur stor längtan efter solen är,

Han verkade inte fatta utan vi gick och kollade på hans scooter. Jag förstår mig inte på grekisk ekonomi. Hans kafé är en förlustaffär, det kan omöjligt gå ihop och jag vet att familjen ligger på skuld och ändå kan han köpa en scooter för trettiofem lakan. Varifrån får grekerna sina pengar? Jag har sett det här förr. Ta han som byggde en jättestor krog i vägkorsningen. I sämsta läget av alla, har aldrig några kunder men ändå står krogen kvar år efter år. Hur har de råd?

Jag köper gödsel och jord. 110 kr. Jag förvånas över hur billigt det är att leva här.  Jag lever på min pension, 12500 kr hur lätt som helst och då har jag bil och scooter och betalar min hyra i Sverige också. Det är märkligt. 

Jag åker hem med gödslet, inser att jag inte kommer att gräva upp det gamla citronträdet idag. För varmt, går  in och lägger mig i skuggan. Våra stenhus är svala, så sköna. Förr hade jag brytt mig om att få solbränna och sådant där. Idag spelar det ingen roll.Jag fick ju en tumör i skallen, en leverfläck, solskada, som de skar bort i fjol. Allt gick bra, men solbränna är så oviktigt. 

När jag kliver ur bilen möter jag ett franskt par. Fräscha som fan, hennes tänder är galet vita och jag tittar och tänker att det är inte sant. Tänder kan inte se ut så där. Jag börjar bli lite halvtrött på alla dessa perfekta Hollywoodleenden man ser numera. Kolla Keith Richard, har han löständer? Hans tänder passar ju inte alls i hans ansikte, de ser ut som om de ska ramla ut ur munnen. 

Alla dessa hjältar som blir äldre. Ser att Tuija Lindström ställer ut på Kulturhuset. Fint, en underbar gammal vän och skön fotograf, men annars är nog Biggan Nilsson och Cato Lein de enda som får det att kicka igång lite. Cato är på Västbanken och plåtar till en bok. Jag minns hur det var att vara där, den hopplösa israeliska taktiken att ständigt plåga folk. Ingen positiv känsla, precis. Biggan Nilsson, som var  Palermo i våras, är skön. Jag hade en hel del kontakt med henne. Hon tyckte det var jobbigt att vara där, kallt, ansiktsmasker, ett  annat sätt att leva, men man kan se på hennes bilder att det gav något. Inspirerande.

Själv tänker jag hela tiden att jag ska börja cykla, eller plåta, eller, men jag känner ingen riktig lust. Jag samlar på minnen på ett annat sätt. Ser att Jean Hermanssons barn är missnöjda med Landskrona museums behandling av hans bilder. Det kan man förstå och de vill försöka köpa tillbaka dom.  Egentligen är det ganska enkelt . När du dör så är det över, ytterst få fotografer har lyckats få någon vettig behandling av sina bilder efter sin död. Strömholms söner har ju gjort mästerverk med Christers bilder, Sune Jonsson har fått en ytterst kärleksfull behandling av sitt museum,  kanske Nordiska museet har skött Gullers bra också, men sedan så tar man sig lätt för pannan. Det är bara att konstatera att ska bilderna leva efter man dött så får man organisera det själv.