Glyfada....

 GLYDADA, en lååång vit strand. Det är en vacker strand då det inte blåser. När det blåser går det inte att vara där. Jag åker dit för jag vet att jag får vara ensam. 

Och jag får vara ensam. Efter två timmar dyker det upp ett ungt par, bleka, turister, som går ner till havet och känner på vattnet. Sedan ser de mig, en naken karl och så går de.

Vinden blåser upp lite, vågorna börjar resa sig och himlen mörknar i norr. De varnades för regn och det blir lite regn.

Jag ligger på stranden, försöker bli ett med jorden, klotet, drivkrafterna. Är det så att livet är en cirkel. Att vi börjar med blöjor och slutar våra liv med blöjor. Att vi återkommer till det vi var?

Var börjar passionen och var slutar den? Jag skriver till en gammal exfru att jag känner så starkt för passionen och hon svarar att det är det sista hon vill ha. Hon vill ha ett enkelt liv. Samma sak säger italienskan då jag frågar henne om hennes liv nu. Hon hade en restaurang, hon skilde sig, hon sålde allt, äger ingenting, tjänar 1000 euro i månaden, hyran är 300 euro,  elen och maten går upp i pris. Hon är skuldfri. När hon sålde huset sålde hon allt, fick inget över.

 Jag vill bara ha ett enkelt liv, säger hon. 

Ett enkelt liv. När blir livet enkelt? Och vad är det som leder till att man vill ha ett enkelt liv? Har det varit krångligt innan? För krångligt? 

Jag tänker mycket på det. På gränsen mellan passion, enkelhet och krångligt. Kanske har mitt liv varit för enkelt. Jag har aldrig haft det krångligt i mitt liv. Jag har bara eftersträvat total frihet. Allt har handlat om frihet, kanske under ett visst ansvar, men absolut frihet har varit målet. Det har varit ett ganska enkelt liv. Det handlar bara om att sluta begära saker och ting, inse att allt gör man själv.

Freedom. 

Det blir NATO. Jag bryr mig inte en sekund. Vare sig vi är med eller ej så har jag inte haft något val. Allt skedde över mitt huvud, så varför bry sig. Vi var ju med i Nato redan, på ganska många sätt var vi med. Visst, det kanske hade funnits andra, lite mer kompromissande lösningar men varför leta efter dom då ingen vill ha dom. Kanske är det just detta som är att bli äldre. Orkar inte bry mig om det jag inte kan påverka. Livet går vidare, man hittar alltid lösningar.

Egentligen är jag inte intresserad av att ställa ut även om jag har en klar retroutställning hemma under sängen, 150 bilder. Jag skulle kunna tänka mig blåsa upp 30 bilder i format 70/100 cm och ställa ut dom men ingen är intresserad. Sverige och konsten är just nu inne i en period då det mesta handlar om att analysera och psykologisera och kanske söka sitt genus. Man kan säga att  jag inte passar in där. Jag är för lite mer svulstiga saker eller mer rakt på saksaker.  

DN är mästare på psykologiserande. Deras krönikörer, ofta kvinnliga, en och annan gnällig man dock, verkar alla komma från någon terapikurs och ska utöva sina senaste erfarenheter på läsarna och de som då kommenterar är samma jävla nötter som alltid kommenterar. De som kommenterar artiklar på DN verkar ha det som heltidsgöra. De känner varandra utan och innan. Vad fan, gå ut och ta en öl och börja med något annat...

Ja, så var det sagt. 

Stora svarta printar ställer jag gärna ut, men det verkar som de som bestämmer om utställningar är samma sorts typer som de som gått på DNs terapikurser , så mina utställningar lär inte komma upp förrän jag är död och terapikurserna ersatts av något mer magstarkt.

Men, ingen oro. Tiden kommer och tiden försvinner.